Inklämt mitt i Europa, mellan öst och väst och mellan norr och söder, är Tyskland i hög grad fångat i sin geopolitiska situation. Alltsedan det politiskt svaga tysk-romerska rikets upplösning år 1806 och det tyska rikets grundande under rikskanslern Otto von Bismarck 1871 är det också tyskarnas oförmåga att komma till rätta med läget i kontinentens mitt som har bidragit till de katastrofer de har åsamkat övriga Europa.

Också efter grundandet förblev Tyskland ett landområde där språk och territorium aldrig stämde överens. Gränserna kom att dras godtyckligt. ”Det Bismarckska tyska riket hade mycket väl kunnat bli både större och mindre till ytan. Frågan är vilka de rättmätiga anspråken är att en viss del inom gränserna för det tyska språkområdet har rätt att kalla sig Deutschland”, skrev filosofen Karl Jaspers år 1960 i sin Freiheit und Wiedervereinigung (Frihet och återförenande). Det är denna diskrepans som utgör kärnan i den så kallade ”tyska frågan”, ett ständigt återkommande tema för tyska historiker, statsvetare, filosofer och författare. Det vore alltså fel att ansluta sig till den populära föreställningen att återförenandet mellan de två tyska staterna 1990 skulle ha inneburit en slutgiltig lösning på den ”tyska frågan”.

Mig veterligt finns inget annat land i Europa som i lika stor utsträckning analyserar sitt eget varande så intensivt och så ofta som Tyskland. Mängden av böcker och framställningar om vad Tyskland är, var Tyskland ligger och Tysklands plats i Europa är överväldigande. I mitt eget bibliotek har jag säkert ett par hundra böcker med titlar som WoDeutschland liegt (Där Tyskland ligger), 1986, av Willy Brandts statssekreterare Günter Gaus, och Stephan Bierlings Vormacht wider Willen. Deutsche Aussenpolitik von der Wiedervereinigung bis zur Gegenwart (Hegemon mot sin vilja. Tysk utrikespolitik från återförenandet till idag), 2014.

Enligt gängse politisk uppfattning utgör en geografisk central position en fördel. Att befinna sig i mitten istället för i en periferi anses positivt. Detta är en ständigt framförd slutsats inom exempelvis den regionala och den urbana forskningen, där såväl regioner som städer försöker skapa sig en image av just centralitet. Samtidigt är det då väsentligt att detta centrum, antingen det är en realitet eller en illusion, drar till sig positiva företeelser – att det utövar en centripetal istället för en centrifugal makt.

Ser vi historiskt på rivaliteten mellan centrum och periferi, observerar vi att periferierna söker stärka sin egen situation och därmed samtidigt försvaga centrum. Det var den politiska realiteten i Europa under århundraden, då det tyska språkområdet var splittrat i en brokig samling småstater, biskopsstift, grevskap, furstendömen, fria riksstäder et cetera. Som mest fanns 1 790 stycken tyskspråkiga mer eller mindre suveräna enheter i slutet av 1700-talet.

Samtidigt organiserade sig de större europeiska staterna i allianser och förbund i periferierna: England i sin splendid isolation, Frankrike med sin gloire och Sverige med sin stormaktsställning. Det låg i deras intresse att den europeiska mitten förblev svag. Varje tendens till enande inom det tysk-romerska riket måste slås ned. Istället utgjorde den svaga mitten ett utmärkt slagfält, bland annat under det trettioåriga kriget.

Med Tysklands tillblivelse 1871 ändrades situationen; i Europas mitt växte ett land fram som alltmer kom att formulera en egen roll som en politisk maktfaktor. Men, som den österrikiske politikern och författaren Günther Nenning skrev i sin bok Grenzenlos Deutsch (Gränslöst tyskt) 1988: ”Som nationalstat snavade Tyskland in på arenan alltför sent och åstadkom inget annat än fördärv. För tyskarna blev nationalstaten deras nationella olycka. Den fungerade inte. Varje försök slutade i en katastrof.” I återkommande diskussioner hade man frågat sig om inte Tyskland kunde fylla en förmedlande brofunktion mellan öst och väst. Såväl Bismarck som Weimarrepublikens Stresemann menade att Tyskland oegennyttigt skulle medla mellan olika intressen. På det viset hoppades man på grannstaternas välvilja. Men med många grannar måste man ta många hänsyn, har bland andra historikern Arnulf Bahring kommenterat situationen. Rädslan för att kontrolleras av andra slog över i lusten att härska och utöva kontroll över gränserna.

Först nu har Tyskland chansen att förverkliga denna tidiga vision av en förmedlande fredsstiftande roll – genom det europeiska samarbetet och EU. Under decennierna efter 1945 täckte Tyskland in sina gränser med gränsöverskridande regionala samarbeten i fredsstiftande och försonande syfte. Men så länge regionerna intar en underordnad roll i det europeiska sammanhanget är samverkan på nationalstatlig nivå inom EU betydligt viktigare. Det är temat för statsvetaren Herfried Münklers utmärkta bok Macht in der Mitte, där han analyserar Tysklands historiska, samtida och framtida roll i Europa.

Eftersom de historiska sammanhangen behandlats så ofta och så ingående, kan man med fog fråga vilka nya perspektiv som Münkler tillför diskussionen utöver de dagsaktuella. Jo, den viktigaste uppgiften för Tyskland i sin roll som makten i mitten är att hålla ihop EU. Det är särskilt svårt eftersom EU har vuxit för mycket och för snabbt. Münkler hänvisar till Paul Kennedys analys av romarrikets sönderfall, nämligen imperial overstretch.

Ett annat europeiskt rike som föll samman därför att det hade blivit för stort var det karolingiska, påpekar Münkler. Samtidigt innebär EU.s utvidgning österut att Tyskland också konkret hamnar i ett mittenläge, vilket är en fördel. En annan orsak till behovet av en makt i mitten är att USA – trots den ökade närvaron i Polen och de baltiska staterna – alltmer har dragit sig tillbaka från sin roll som militär maktspelare i Europa.

En annan svårighet med att hålla samman EU sammanhänger med att de två företeelser som EU-politikerna trodde skulle föra EU-samarbetet framåt har haft en bumerangeffekt. Den ena är införandet av den gemensamma valutan och de rådande eurokriserna. Den andra är direktvalet till Europaparlamentet, vilket i praktiken har gynnat de EU-fientliga partier som förespråkar en återgång till mer nationalistiskt inriktade nationalstater. Slutsatsen är att den nuvarande prekära situationen kräver en makt i mitten som utstrålar lugn och ro. Och svaret är Angela Merkels pragmatiskt styrda Tyskland.

En annan fråga är vilka kategorier av makt – (politisk, ekonomisk, militär eller kulturell-ideologisk) som Tyskland har till sitt förfogande. Münkler menar att varje politisk aktör borde ha samtliga varianter i sin verktygslåda, men att alla inte nödvändigtvis måste vara lika kraftfulla. Bristen i det ena avseendet kan kompenseras av att en annan kategori är mer utvecklad. Så har exempelvis Tyskland undertryckt sin militära makt, medan den ekonomiska makten är ytterst framträdande. Den politiska makten växer sig starkare medan den kulturella-ideologiska är mer diskret och vill ge plats för alla de brokiga kulturer som präglar Europa i dess stora mångfald – vilket är klokt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men, skriver Münkler, i sin mittenposition har Tyskland tre strategiska svagheter. Den ena är hur väljarna förhåller sig. Här finns det ännu inga starka EU-fientliga, högerextrema partier. Men hur länge kommer detta att bestå? En andra strategisk svaghet är den kommande generationsväxlingen. Det är svårt att förutse vilken linje som en ny generation politiker väljer att slå in på. Den tredje svagheten är det tyska förgångna, Hitlernazismen.

Det är en historia som alltid kommer och som också ständigt måste göra sig påmind. För EU-länder där politikerna inte vill följa EU:s regler är detta förgångna ett välkommet slagträ i konfrontationen med EU. Då ger man inte längre Bryssel utan Berlin skulden och anklagar Tyskland för att vilja skapa ett ekonomiskt betingat fjärde rike. Detta måste då politikerna lära sig att tåla. De måste lära sig att stå ut med att inte vara omtyckta av alla, lyder Münklers slutsats.

Men det mest signifikanta med Münklers bok är att en ledande statsvetare åter tar upp det dilemma som mittenläget utgör. Det är den ”tyska frågan”, som i första hand måste ses som en pågående process istället för ett fait accompli.