GEORGE ELIOT BESKYLLDE Charles Dickens för att, vad han än må ha åstadkommit i övrigt, ha synnerligen dålig insikt i det mänskliga psyket. Nog var han ”begåvad med en fantastisk förmåga att skildra stadsbornas yttre karaktärsdrag”, men han misslyckades med att ”återge deras psykologiska karaktär – deras idéer om livet, och deras känslor”. De flesta läsare brukar ge Eliot rätt. Där hon själv blivit känd för sina nyanserade skildringar av människors komplexa känsloliv i romaner som Middlemarch och Daniel Deronda, har Dickens främst uppskattats för sitt historieberättande och för sina myllrande panoramor över det engelska 1800-talslivet, vad som ganska träffande har kallats ”romantisk realism”. Dickens satte sin stilistiska prägel på allt han skrev om och tecknade en bild av ett sotigt, högljutt London som än i dag lever åtminstone i det brittiska kulturella medvetandet. Men kan han verkligen bara läsas som en viktorianismens turistguide eller sagofarbror, så som Eliot lite tillspetsat framställer honom? Eller hade även han del i artonhundratalets framväxande psykologiska känslighet?

Jo, på ett sätt hade han det. I en studie av 1800-talsrealism läser litteraturvetaren Karen Chase Charlotte Brontës Jane Eyre (1847) och föreslår att det mänskliga psyket kan gestaltas litterärt på det formella planet, inte bara det innehållsmässiga. Det vill säga, de intrikata beskrivningarna av Thornfield Halls salar, prång och trappor reflekterar Janes sinnestillstånd och karaktärsuveckling. Psykologin förfogar över en geografisk och arkitektonisk vokabulär, menar hon; författaren kan ”konfrontera emotionella kristillstånd genom att … förlägga dem högt eller lågt, nära eller långt bort, inne eller ute”.

I Dickens Lysande utsikter (1861) gestaltas huvudpersonen Pips förtvivlan och maktlöshet inför sin livssituation spatiellt i den episod där han försöker ro den förrymde fången Magwitch nedför Themsen (och ut ur sitt eget liv). Den lilla båten ansätts av ”guppande bojer”, stora skepp, till och med ”obegripliga sjödjur” (det om något låter oemotståndligt proto-Freudianskt). För att understryka hopplösheten mynnar flykten ut i ett slags traumatisk återvändo till barndomens dystra träsklandskap – det landskap där Pip träffade Magwitch för första gången och påtvingades samröre med denne. Pip landstiger ”i trakter liknande mina egna gamla träsktrakter […] med en suddig horisont”.

FAKTUM ÄR ATT SIGMUND Freud nyttjade just landskapsliknelsen på liknande sätt. I Hysterins etiologi (1896) beskriver han patientens minne som en ”region” där analytikern vandrar omkring bland ”ruiner, med lämningar av väggar, förvittrade kolumner, och stentavlor med halvt utsuddade och oläsliga inskriptioner”, och där hans uppgift är att ”gräva fram det som begravts”. När Freud formulerar psykoanalysen på ett så konkret sätt kan vi se vilket syfte det rumsliga berättandet tjänar. Det är attraktivt eftersom det underförstått erbjuder möjligheten att navigera: vi har att göra inte så mycket med en mörk och hotfull kontinent som med ett land som egentligen tillhör oss och som vi ska återupptäcka.

DEN SOM VILL förstå Dickens föreställningsvärld gör klokt i att läsa även den franske filosofen Gaston Bachelards fantasifulla meditation Rummets poetik. Där skriver han om vad som händer med utrymmen som ”tagits i anspråk” – de ”samlar varandet inom skyddande ramar”. Huset som bild och symbol skänker oss ”en veritabel princip för psykologisk integrering” och fungerar som ”vårt innersta väsens topografi”. Återigen kan vi lätt se attraktionen i en förklaringsmodell där jaget framställs i spatiala termer – de mest flyktiga tankar tar solid form, och vi tycks få tillträde till delar av det psyke som ofta ter sig outgrundligt. När ”garderober, skrivbord och byråer” blir ”psykets organ” får vi, antyder Bachelard, nycklarna som låter oss antingen låsa eller låsa upp vårt inre liv och dess hemligheter.

Dickens hade förmodligen motsatt sig all form av teoretiserande kring sitt författarskap, men om han fått tala med Bachelard borde han åtminstone ha känt igen sig i tankarna kring nästen och bon. Dickens skrev ofta om människans – och särskilt barnets – utsatthet. Föga förvånande är hans barndomsskildringar präglade av behovet av fristäder och trygga utrymmen, något även Bachelard är mycket intresserad av. Impulsen att bygga bo för att skydda sig mot en grym omvärld (och kanske vuxenvärld?) blir tydlig under den unge Davids besök hos familjen Peggotty i David Copperfield (1850). De bor i en uppochnedvänd båt som erbjuder skydd i Yarmouths stora ödelandskap. David får ett eget sovrum i båten, ”mitt sovrum … det mest fulländade, mest önskvärda sovrum som någonsin skådats … med ett litet fönster … en liten spegel, precis i rätt höjd för mig … en liten säng, där det fanns precis så mycket utrymme som jag behövde”. Upplevelsen av trygghet och mysighet speglas syntaktiskt i ordet ”mitt” och de påföljande upprepningarna av orden ”litet”, ”liten” och ”precis”, som cirklar och sluter in David och på så vis stänger ute allt hotfullt. Han katalogiserar noggrant rummets inventarier tills han når den nästan livmoderaktiga sängen. Sådana små ”nästen”, som Bachelard kallar dem, suggererar fram en känsla av trygghet. Det är inte längre alldeles glasklart vad som är David och vad som är hans omgivning; han finner psykologisk tröst i själva rummet.

Det är just på denna punkt som Dickens (såvitt vi vet ovetande) tangerar sin tids psykologiska diskussioner. Redan på 1700-talet grundlade den engelske filosofen David Hartley associationismen, en psykologisk teori som utvecklades av bland andra James Mill och Alexander Bain och som i sin sena artonhundratalsinkarnation ungefär gick ut på att externa skeenden och miljöer till viss del formar det mänskliga psyket – en ”justering av interna strukturer så att de harmonierar med externa händelser”, som Athena Vrettos beskriver det. Associationismen bekräftar således till viss del David Copperfields upplevelse av säkra platser (och familjen Peggottys hem är bara ett av många exempel på sådana pittoreska paradis i Dickens författarskap).

Men associationsmodellen öppnar också upp för den betydligt mer skrämmande möjligheten att påverkas negativt av sin omgivning, och det är faktiskt i sådana skräckskildringar som Dickens excellerar.

I LYSANDE UTSIKTERSPELAR det gamla rucklet Satis House, ett en gång ståndsmässigt och storslaget hus som nu befinner sig i ständigt, Edgar Allan Poe-aktigt förfall, en minst lika central roll som de mänskliga karaktärerna. Det är i Satis House som Estella, föremålet för Pips kärlek, växer upp och uppfostras av den perverterade miss Havisham, som isolerat sig i en sal på övervåningen efter att ha övergivits på sin bröllopsdag. Dickens antyder genomgående att Havishams förhållande till Satis House är sådant att huset både reflekterar hennes onaturlighet och är en av dess orsaker. När Pip återvänder till huset som vuxen inser han att miss Havisham ”stängde ute så oändligt mycket mer när hon stängde ute dagsljuset”. Hennes psyke ”blev sjukligt, så som varje psyke måste bli när det motsätter sig sin Skapares naturliga ordning”. Här finns en underliggande kritik mot Havishams teatraliska böjelser (hon vandrar till exempel runt i sin möglande bröllopsklänning) och hennes tendens att själv vilja kontrollera sin omgivning fullständigt – en kritik som kanske i förlängningen är politisk, då Dickens så ofta vände sig emot den typ av auktoritära figurer som kväste mänskliga utvecklingsmöjligheter.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Pip upplever det ”dåliga” utrymme som Satis House utgör mycket påtagligt under ett av sin barndoms besök: när han vandrar genom de spöklika salarna med ”blekta, ruttnande möbler” erfar han hur han gradvis själv förvandlas till ett objekt: ”Det kändes som om alla tystnade när jag steg in i rummet … alla mina leder stelnade, och jag visste att jag inspekterades mycket noggrant.” För den människa som har hamnat i dåligt sällskap i en Dickensroman finns inte så mycket skydd. Föga förvånande har Dickens en viss förkärlek för att fysiskt rasera och förstöra de ohälsosamma platser som förekommer i hans böcker. Att miss Havisham dör räcker inte, Satis House måste jämnas med marken i slutet av Lysande utsikter. Det är bara då som det kan finnas något som helst hopp om att de människor som har passerat genom huset kan rita om sina psykologiska kartor. Men det är inte fullt så enkelt heller, för det blir uppenbart att Estella befunnit sig i miss Havishams kontroll så länge att hon själv har blivit en del av den mark på vilken Havisham byggt i sitt försök att återskapa sig själv. Estella är på något plan medveten om detta och om sin maktlöshet då hon sorgset berättar för Pip att hon ”böjts och brutits – men förhoppningsvis till en bättre form”. Hon är med andra ord ytterst utlämnad till andra människor och deras agerande, till de sammanhang i vilka hon hamnar.

Kanske summerar Estella på ett sätt Dickens attityd gentemot psykologi – individens tankar, känslor och utvecklingsmöjligheter är ständigt underordnade omvärldens och samhällets krafter. Dickens engagerade sig i politik och reformfrågor men blev alltmer pessimistisk vad tiden led, något som också återspeglas i hans författarskap. När den visionära George Eliot kritiserade Dickens bristande psykologiska insikt tog hon, som själv var mycket optimistiskt inställd till människans möjlighet till självförverkligande, inte hänsyn till den sociala maktlöshet som Dickens erfor.