Frankrike visade sig från sin bästa sida och med undantag från en del kallsupar i Seine, så verkar själva arrangemanget ha förlöpt utan större intermezzon. Staden Paris utgjorde en närmast oslagbar fond.

Det hela blev inte sämre av att olyckskorparna sällan har haft större förhoppningar. Spelen i Paris skulle bli ett crescendo av franskt elände. Ett OS av strejker, värmeböljor, demonstrationer och – i allra värsta fall – terroristattacker. Om inte annat skulle vägglössen äta upp olympierna.

”Den vetenskapliga socialismen lämnade inget åt slumpen. Sport, steroider och spioner.”

Men inte Frankrike. Istället glädje och panache. Ryttartävlingarna i Versailles. Fäktningen i Grand Palais. Det geniala påhittet att varje medalj innehåller en bit av Eiffeltornet.

Idrottsligt är det väl mer svårbedömt. Prestationerna är i världsklass, men utbudet blir alltmer bedövande. Jag har tittat rätt sporadiskt och alldeles för lite. Jag minns när ett sommar-OS var en förevändning att släppa allt annat och titta på oändliga sejourer av fribrottningskval, velodromcykling, tyngdlyftning och simhopp. Varifrån kom detta tålamod?

Svaret var att det var magiskt. Det fanns alltid en möjlighet att få uppleva stor historia. Så känns det inte riktigt längre. Men avförtrollningen är inte fullständig, En gnista magi finns där. Inte bara i det idrottsliga – utan i OS som fenomen. Hjältarna och triumferna. Skurkarna och nederlagen. Det spektakulära och det osannolika.

Det handlar naturligtvis om segrarna och rekorden. Men också baksidorna.

Vad vore OS-historien utan den sovjetiske moderne femkamparen Boris Onisjtjenko, som vid OS i Montreal 1976 installerade en fuskknapp i sin värja? Eller blodbadet i Melbourne 1956, där det ungerska vattenpololaget besegrade Sovjetunionen veckor efter att sovjetiska styrkor slagit ner den ungerska revolten. Eller basketfinalen 1972.

Ett viktigt skäl till att Östtyskland vann samtliga fyra tävlingar i den nya grenen kanotslalom i München (mer korrekt Augsburg) just 1972 var att man spionerat på byggandet av den konstgjorda anläggningen och byggt en kopia i Zwickau. Den vetenskapliga socialismen lämnade inget åt slumpen. Sport, steroider och spioner.

Vi minns Shizo Kanakuri, ”japanen som försvann”. Som utmattad 1912 stapplade in i en trädgård i Tureberg och bjöds på hallonsaft. Kanakuri skulle återkomma till Stockholm knappt femtiofem år senare för att avsluta loppet.

Och sådant händer fortfarande. I stort och i smått.

En pakistansk-indisk uppgörelse i herrarnas spjut, med en man från Granada på bronsplats. Uzbekiska brottare. Egyptisk pingis. Jag har en tysk vän som åkte till Paris för att på plats heja fram sin rwandiska fäkttränare, som deltog i damernas värja. För att inte tala om alla chans­lösa idrottare som representerar sitt land, kämpar väl och med några minuter, kast, gem, set eller hopp skriver in sig i den olympiska historiens.

Grenarna är på tok för många. ”Breaking” – mer känt som breakdance – känns onekligen en bit från Nurmi, Beamon och Korbut. Breaking stod på programmet för att IOK-ledningen vill göra spelen mer ”könsbalanserade, ungdomliga och urbana”, samt inte minst attrahera en publik som är mer ”social media savvy”. Det saknas inte möjligheter för den salongsreaktionäre att gå i taket.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En utövare uttryckte före spelen en förhoppning om att den olympiska debuten skulle bidra till att ”professionalisera”. En ironi mot bakgrund av att man en gång slutade att tävla i Litteratur, Målning, Skulptur, Musik och Arkitektur. Inte för att de inte ansågs vara idrott, utan för att det helt enkelt inte fanns några amatörer. Konstnärer, författare och arkitekter var otvivelaktigt yrkesmän.

Rachel ”Raygun” Gunns redan klassiska uppvisning var nu ett effektivt försvar mot alla proffs­anklagelser. Och till vardags försörjer sig australiskan mycket riktigt som doktorand i ”Dans och genus”. Helt i anda av baron Coubertins höga ideal av vänskapligt tävlande amatörer.

Det räckte dock inte för att bli en permanent del av programmet. 2028 satsar man istället på lacrosse (frånvarande på programmet sedan 1908), cricket (senast med i Paris 1900) och ”flaggfotboll” (en variant av amerikansk fotboll, utan kroppskontakt). Det senare ger närmast intryck av att man fått in den amerikanska skolgymnastiken på programmet.

Om fyra år kan vi återigen glädjas, förfasas och förundras. Jag lovar. Los Angeles borgmästare har redan utfäst att spelen ska bli ”bilfria”.