På min väg till arbetet i Radiohuset passerade jag dagligen en kvinna som stod på knäna i snön på Karlavägen med armarna höjda upp mot skyn i en dramatisk gest. ”Bebe, bebe!” vädjade hon till förbipasserande. Bredvid låg blöj­paket och overaller som människor hade skänkt.

Det var chockerande. Hur var det möjligt? I Sverige? Jag led med dessa stackars människor och skänkte pengar till alla tiggare jag passerade, en del var rentav gravida eller gamlingar som satt utomhus i kylan… Därtill tyckte jag att alla andra skulle göra som jag, i godhetens och medkänslans namn.

När jag åkte hiss med en annan anställd i huset, hon kom från Balkan, småpratade vi om tiggeriet. ”Maffia”, fnös hon. Förmodligen rasist, tänkte jag.

Ett par år senare begärde jag tjänstledigt för att skriva en reportagebok om frågan men hamnade istället i en statlig utredning som just tillsatts av dåvarande socialministern Åsa Regnér (S). Uppdraget var att kartlägga utsatta EU-­medborgares situation i Sverige. Nationella samordnaren Martin Valfridsson och vi i kansliet reste till små och stora kommuner över hela landet samt till Rumänien och Bulgarien.

”Det var chockerande. Hur var det möjligt? I Sverige?”

Året blev ytterst lärorikt. Min övertygelse om vad som var rätt och riktigt i frågan reviderades gradvis, allteftersom jag fick kunskap och insikter och träffade människor med markkontakt.

Det visade sig alltså att jag haft fel. Att skänka pengar direkt i handen kunde lika gärna göda trafficking och hjärtlöst utnyttjande av männi­skor, som gravida, handikappade och äldre. När utredningen var över hade jag svängt 180 grader i min syn på frågan. Den läroprocessen var formerande, inte minst då starka krafter på den tiden ville få det till att det var rasistiskt att vilja stävja tiggeriet. Att uppmana folk att inte lägga en slant i bössan var att bryta ett tabu. Att utrymma en illegal kåkstad i Malmö sågs av aktivister som polisfascism.

Detta utspelade sig alltså 2015, samma år som migrationskrisen. Debattklimatet var en smula neurotiskt.

Jag fick genom erfarenheten med utredningen upp ögonen för det som statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson har kallat åsiktskorridoren. Jag såg också på nära håll vilket inflytande en mind­re men högljudd grupp aktivister kunde ha över diskursen, eller det offentliga samtalet, och därmed också över politik och policy. Ofta uppfattar sådana grupper sig som de goda – fast konsekvenserna av deras övertygelse tvärtom kan bli onda.

Medierna har en viktig roll att spela för att främja åsiktsmångfald och yttrandefrihet. ESO-rapporten ”Talande tystnad” som kom tidigare i år, skriven av statsvetarna Sten Widmalm, Thomas Persson och André Casselbrant, visar att självcensur är vanligt förekommande i Sverige. Forskarna har skickat med enkätfrågor i den årliga SOM-undersökningen. Mer än hälften av de svarande, särskilt högerväljare, vågar inte uttrycka sig öppet.

En anledning till att jag är så glad över förtroendet att få förvalta och utveckla Axess är just att tidskriften vidgar åsiktsfriheten i det svenska medielandskapet. Jag är förtjust i denna tidskrifts integritet och gedigna förankring i upplysningstraditionen, vilket också innebär att här finns rum för röster från olika delar av det politiska spektrat. Axess motto är som bekant ”vetenskap, bildning och tradition”. Jag har alltid föredragit tradition och civilisation framför revolution och barbari, men det är tydligt i vår västerländska samtid att en hel del tycker annorlunda.

Vi ska fortsätta att erbjuda fördjupande analyser och pigga infallsvinklar, göra skeenden begripliga genom att skildra historia och sammanhang.

Under sommaren har tf chefredaktör Mats Wiklund ansvarat för tidningen och förtjänstfullt komponerat detta nummer, i vilket ni bland annat kan läsa Ulrike Franke om företag och krigsföring, Bengt G Nilsson om en unik rättsprocess i Sverige och Mikael Timm om James Joyce.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Slutligen är jag nyfiken på att lära känna er. Vad tycker ni om Axess innehåll? Eller form? Har ni förslag eller tips på vad vi borde skriva om? Mejla mig!

Axess är en institution – men vore inget utan sina läsare. Vi skapar detta tillsammans.

Don’t be a stranger.

nina.solomin@axess.se