STATEN KAN GENOM myndighetsutövning begå horribla övergrepp. Av det följer inte att horribla övergrepp upphör när statlig myndighetsutövning upphör eller minimeras. Staten finns för att den behövs och den är en överenskommelse mellan medborgarna. Den har inget egenvärde och bör betraktas som en motkraft, vilken ombesörjer den rättvisa och rimlighet som inte kommer automatiskt i det organiska livets fria framfart. Frihetlighetens civilsamhälle blir ju totalt sett amoraliskt på så sätt att ingen tar ansvar för eller överblickar helheten. Frågan är hur motkraften staten ska utformas, utifrån vilka principer och antaganden om människan. Statens uppgift är att erbjuda medborgarna skydd mot det oönskade som sker i civilsamhället samt garantera individen frihet och lika rättigheter. Hur uppnås detta bäst? Kanske främst genom att vi noga beaktar grunderna för statens olikabehandling av medborgarna. Ska staten häri främja särart eller jämlikhet?

Den stat jag skisserar är den jag tror bäst når en möjlig balans mellan frihet och jämlikhet. Denna egalitära stat är inte okänslig för olika behov men när den tillgodoser dem sker det inte av respekt för skillnader, utan i syfte att ta bort dem. Det innebär att den egalitära staten är indifferent till särart. Särart odlas med fördel bortom statens räckvidd, i civilsamhället.

Detta bygger ofrånkomligen på normativitet. Staten i min tappning vilar på en grundföreställning om den biologiska människan som säger att det finns vissa materiella, ej socialt konstruerade, motsatspar i var och en som grovt sett ser ut så här: sjukdom och hälsa, hunger och mättnad, lidande och välbefinnande, ofrihet och frihet – och att det ena är att föredra; den som är sjuk vill bli frisk, den som hungrar vill äta, den som lider vill slippa det och den som är frihetsberövad vill undkomma sitt tillstånd. Detta universella grundantagande behöver utsättas för pågående prövning och förhandling i demokratiskt samtal, men jag tror att det är det mest rimliga.

Olikabehandlingen av medborgarna i statens funktioner främjar inte egenhet utan likhet. De privilegier som utdelas är därför uteslutande sådana som man med fog kan anta att ingen egentligen vill ha, men bli av med. Den enbente erbjuds protes utan att den tvåbente får något motsvarande, och låginkomsttagaren betalar mindre i skatt. Den med högre skattesats önskar sig inte låginkomsttagarens fördelar eftersom det vore att önska sig mindre pengar. Protes och lägre skattesats är olikabehandling som syftar till jämlikhet och till upphävande av särart, inte till att bevara och reproducera den. Dessa två exempel får tjäna som formel för idén.

DE BEHOV SOM den egalitära staten tillgodoser är härmed inte förmodade a priori, utifrån antaganden om identitet och tillhörighet. Behoven anförs när de konkret visar sig och då inte för att bevaras, utan för att avhjälpas (om det är vad medborgaren önskar). Behov av annat slag, som att odla egenheter och gruppgemenskap, ska staten inte intressera sig för. De sköts i civilsamhället. Konsekvenserna för individen av detta kollektiva odlande i civilsamhället är ofta av det slaget att den egalitära staten måste utgöra en räddningslina för den enskilde, för att kunna ta sig ur familjen, kollektivet och gruppen. Staten ska vara utformad så att den erbjuder individen autonomi, en väg ut ur kollektivets mentala och materiella tryck.

När någon grupp anser att den behöver särskilda åtgärder, exempelvis skolundervisning, för att den upplever sig speciell, hotad och diskriminerad ska staten inte betrakta det som att den kulturella kategorin X behöver särskilt stöd. Stödet ges, men det är inte tillhörighet till X som ger rätten, utan behovet, individuellt bedömt. Saken bör betraktas och formuleras som att var och en som kommer efter i skolan har rätt till förstärkt undervisning. Alla X kommer då sannolikt inte i åtnjutande, men däremot alla X som behöver stödet, liksom alla Y och Z som behöver det för att uppnå jämlikhet med alla andra. De statliga åtgärderna är inriktade på att avhjälpa bristen, inte att erkänna eller uppvärdera X.

Varför är detta rätt? Därför att en sådan praktik och princip troligen hindrar inlåsning i essentiella kategorier och möjliggör individens befrielse från gruppen och familjen. Denna inlåsning, med åtföljande idéer om egenskaper knutna till essentiella kategorier, är förmodligen det största problemet med identitetspolitik, särartspolitik, erkännandets politik eller vad man väljer att kalla motsatsen till den idealtypiska egalitära stat som jag här framlägger.

Skälet är också ett annat: Om man inte delar min syn på statens egalitära universalism utan hävdar ett separatistiskt ideal måste man acceptera att exempelvis överklassen, Black Army, jihadister och Vit makt-rörelsen betraktar sig som särarter och kulturer i behov av särskilda hänsyn och regler för att bevaras, respekteras och uppvärderas. För den som önskar egen skola för en viss sorts barn eller egna badtider för kvinnor i simhallen är det svårt att motivera varför man inte ska ha egen skola eller särskilda badtider för vita som vill slippa svarta, icke-muslimer som vill slippa muslimer och så vidare. Om statens uppgift är att bevara, respektera och uppvärdera skillnader måste givetvis alla kulturella uttryck och skillnader behandlas likvärdigt och alla kulturella eller religiösa påståenden och önskemål betraktas som potentiellt lika giltiga.

I DEN EGALITÄRA statens funktioner kan man inte be att få slippa någon.

Det kan man däremot göra i civilsamhället. Det är i civilsamhället som det av staten kvästa klassamhället varje dag föds på nytt. Det är i civilsamhället som Guds vilja är ett argument. Det är där man har rätt att söka sig till likasinnade, dela upp i kategorier och stänga ute dem man inte vill ha med i sin förening. I civilsamhället kan man ägna sig åt det som staten sedan ägnar sig åt att åtgärda: ojämlikhet, åtskillnad och kulturell/idémässig uppvärdering respektive nedvärdering.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Eftersom ojämlikhet och separatism ofrånkomligen utövas i civilsamhället, inte för att det är bra utan för att det är tillåtet, bör staten inte bli alltför svag. Den måste balansera det starka civilsamhället så att individens svala frihet inte blir kväst i familjens, klassens eller traditionens varma gemenskap.

Eftersom den egalitära staten är indifferent inför våra särarter, identiteter och intressen har vi att noga tänka igenom dess räckvidd, vad som bör präglas av de utjämnande idealen och vad som inte bör göra det. Mitt förslag är att den utan prut genomsyrar undervisningsväsendet, vården och omsorgen. På dessa för livet oumbärliga områden kan man inte riskera att respekt för gruppgemenskap, ”annorlunda tänkande” och sedvänjor går före individens rätt att erbjudas det bästa tänkbara på samma nivå som var och en.

Den egalitära staten ska ha en lungvidgande funktion. Den ska motverka kvävningskänslan som alltid hotar i det lilla och det trånga.