I Alan Ryans stora bok The Making of Modern Liberalism får Benjamin Constant inget eget kapitel – en ära som vederfars Hobbes, Locke, Mill, Tocqueville och några till. Constant nämns några gånger men då närmast i förbigående och enbart som författare till en ganska kort essä där olika typer av frihet jämförs. Jag tycker nog att denna kortfattade behandling är lite njugg. I sina bästa stunder var Constant en tidig och radikal förespråkare för en liberalism som i mycket fortfarande känns modern. Att han sedan inte har fått samma genomslag som Mill och Tocqueville är förstås sant. Orsakerna är flera.

Han skrev aldrig något klassiskt filosofiskt arbete som Mills Om friheten eller historiskt/sociologiskt som Tocquevilles Om demokratin i Amerika. Men en klassiker skrev han: den korta romanen Adolphe som kom ut 1816. Det är Adolphe som mer än något annat har gjort honom känd trots att den omfattar endast hundra sidor i ett annars mångtusensidigt författarskap där mycket numera är glömt.

Constant föddes i Lausanne 1767. Han kom att leva ett kringflackande liv med vistelser inte bara i Schweiz utan också i Tyskland, Frankrike, England och Skottland. Under två år i början av 1780-talet var han student i Edinburgh och kunde då knappast ha undgått att insupa ett liberalt evangelium – Edinburgh var ju staden där både David Hume och Adam Smith hade verkat.

Constants liv var dramatiskt, i alla fall för att vara en liberal filosof och politiker. Han hade stormiga relationer med Napoleon och med fruar och älskarinnor, mest känd är den utdragna relationen med Madame de Staël som han fritt skildrar i Adolphe. Han ådrog sig väldiga spelskulder. Han dog 1830 och begravdes med nationens hedersbetygelser. Som synes ett fullt och rikt liv.

Den lilla romanen Adolphe hör till den franska litteraturens ovedersägliga klassiker. Somliga har till och med kallat den för den första psykologiska romanen. Men det är att ta i och helt glömma bort Madame de Lafayettes Prinsessan de Clèves, som har långt större rätt att bli klassad som den första av detta slag. Adolphe skriver in sig i en fransk tradition där kärlek inte är en upplyftande utan en förgörande och ödeläggande kraft.

Romanen illustrerar ett dilemma i den moderna liberalismen. Adolphe är en ung man med lovande framtidsutsikter. Han träffar den några år äldre Ellénore (som lär vara ett fritt porträtt av Madame de Staël), som är änka med två barn och älskarinna till en av Adolphes fars vänner. Adolphe och Ellénore inleder naturligtvis ett förhållande som blir alltmer problematiskt. Adolphe ser hur hans en gång så strålande framtidsutsikter grusas. Faderns vän tar avstånd från honom; Ellénore blir alltmer illa sedd i de fina salonger där hon hade vant sig att vistas; Adolphe börjar tröttna på Ellénore; stormiga gräl avlöses av försoningar och löften.

Till slut blir brytningen ett faktum. Adolphe får sin frihet men då visar det sig att denna nya frihet inte alls var vad han hade föreställt sig. Adolphes känslor när han för alltid har gjort slut med Ellénore är en perfekt illustration till ett par rader från countrylåten Me and Bobby McGee: ”Freedom’s just another word for nothing left to lose.” För Adolphe blir den nyvunna friheten detsamma som livets absoluta meningslöshet och tomhet. Det finns ingen väg tillbaka. Han driver planlöst genom livet.

Det är som om Constant ville säga att absolut frihet är något som ingen individ kan stå ut med; det värsta, nästan tragiska, är att människor av Adolphes typ inte heller kan stå ut med att vara bundna. Damned if you do and damned if you don’t. Constants roman styrker tesen att den moderna människan har svårt att hantera frihet och gemenskap. Allt gör henne olycklig. När hon har det ena vill hon ha det andra.

I sin kanske mest kända text, vid sidan av Adolphe, skriver Constant just om olika frihetsbegrepp. I De la liberté des anciens comparée à celle des modernes jämför han den frihet som fanns under antiken, i Grekland och Rom, med den moderna frihet som han ser, eller vi se, i sitt eget land och sin egen tid. Texten var ursprungligen ett föredrag som han höll i Paris 1819.

Den antika friheten var möjlig endast i ett slavsamhälle där fria män (kvinnor var mera att likställa med slavar) hade rätt att gå ut på torget och diskutera stadens angelägenheter: ”Utan Atens slavbefolkning skulle inte tjugo tusen atenare ha kunnat debattera varje dag på den offentliga platsen.” Hos Constant finns alltså mycket lite av den idealisering av antiken som var vanlig då och ibland fortfarande är det. Men det märks att detta är ett tal och inte en noga balanserad essä. Formen har tvingat Constant att göra skillnaden mellan olika frihetsbegrepp skarp och tydlig, till och med överdrivet så. Det finns också bland antikens författare, Thukydides till exempel, tankar på en privat sfär där individen styr utan yttre inblandning.

Constant var en kompromisslös fiende till slaveriet. Han ansåg att slavhandlare borde ställas inför rätta och anklagas för mord. I slaveriet såg han en orsak till varför krig var så vanliga i antiken. De var ett effektivt sätt att skaffa sig flera slavar. Framgångsrika krig var lönsamma affärer i den antika världen. Det gällde, menade han, inte under hans egen tid: ”Hos de moderna kostar ett framgångsrikt krig oundvikligen mer än det är värt.”

Riktigt hur han har räknat ut detta framgår väl aldrig i hans text men klart är att han anser att handel mellan nationer har blivit det naturliga sättet att umgås. Han hörde till dem som i handel såg inte bara ett medel för att göra oss rikare, handeln var också ett sätt att dämpa nationalism och fanatism. Längtan efter profit och vinst kunde i bästa fall verka avkylande på krigshetsare och ideologiska fanatiker. Och inte bara det: ”Handel inspirerar människorna till en levande kärlek till individuellt oberoende. Handel understödjer deras behov och tillfredsställer deras önskningar utan att någon auktoritet behöver ingripa.”

I antikens städer och statsbildningar var individen underkastad kollektivet. Människor kunde mer eller mindre godtyckligt straffas bara för att en majoritet ansåg att det vara lämpligt. Individen hade inga individuella rättigheter utan var en kugge i ett större maskineri som hon visserligen hade rätt att efter bästa förmåga försöka att påverka – om individen nu inte hade oturen att vara slav eller kvinna. Antikens människa, hävdar Constant, kände stolthet över denna rättighet att påverka politiken på den plats där hon levde och verkade. Det var en frihet i staten. Den moderna friheten skulle kunna beskrivas som en frihet från staten: ”Vår frihet, däremot, bör bestå av det fredliga åtnjutandet av det personliga oberoendet.”

För den moderna människan är frihet nästan liktydigt med att känna trygghet och säkerhet och sedan bli lämnad i fred. Det hon kallar frihet består till en inte obetydlig del av de garantier som institutioner kan ge för att man ska få ha sina ägodelar i fred och kunna gå fredad på gator och torg. När staten inte längre kan uppfylla dessa fundamentala uppgifter kränker den alltså i viss mån medborgarnas fri- och rättigheter. Det är alltså inte bara tjuven eller rånaren som gör det utan också staten om den visar sig inkompetent att sköta några av sina viktigaste ålägganden: ”Det individuella oberoendet är det främsta bland moderna behov. Följaktligen kan man aldrig kräva att det ska offras för att skapa politisk frihet.”

Den moderna människan skulle aldrig acceptera de offer atenarna gjorde för att bevara sin typ av frihet, och inte heller skulle hon någonsin vilja gå med på att samhället har en total auktoritet över sina medlemmar. I Aten kunde en majoritet landsförvisa en person eftersom man ansåg att samhället hade bestämmanderätt över individen. Ostracism, som var namnet på denna institution, väcker Constants indignation och stimulerar honom till högtflygande retorik: ”Ingen har rätt att slita medborgaren från hans fädernesland, lantbrukaren från sin jord, handelsmannen från hans handel, maken från sin maka, fadern från sina barn, författaren från sina lärda mödor, gamlingen från sina vanor. Varje politisk landsförvisning är ett politiskt attentat.”

När Constant så distinkt skiljer mellan antik och modern frihet förefaller han så här två hundra år senare överdrivet optimistisk. Men det är svårt att klandra honom för att han inte kunde förutse 1900-talets totalitära rörelser. Man behöver dock inte gå till sådana ytterligheter för att tvingas konstatera att Constant var en smula naiv när trodde på den moderna frihetens triumf. Det var inte för så länge sedan som ”individualism” var ett skällsord i Sverige; grupper och kollektiv ansågs ha rättigheter som tillkom gruppen som grupp och inte var individ för sig. Samhälle och stat blandades samman eller sågs som identiska. De må vara osagt om denna begreppsförvirring var följden av okunnighet, obetänksamhet eller en medveten, illvillig strategi för att i möjligaste mån utplåna de områden där Constant ville se den moderna friheten florera. Om man upphäver distinktionen mellan stat och samhälle är det lätt att själva idén om ett civilsamhälle samtidigt försvinner och staten tar över och klampar in på områden där den inte har något att göra enligt liberaler som Constant. Han skulle rysa av obehag om han hörde det än idag i Sverige vanliga uttrycket att ”det är samhällets uppgift” när man i själva verket borde säga – och mena – att det är statens uppgift.

Men riskerar inte den moderna individuella friheten att leda till ett slags opolitisk apati? Adolphe blir i slutet av romanen sinnebilden för den närmast arketypiskt moderna fria människan. Ingenting binder honom, allt är likgiltigt, hans liv saknar mål, mening och innehåll. Det är omöjligt att föreställa sig en antik Adolphe.

Constant har insett denna fara. Han skriver: ”Den individuella friheten […] är den verkliga moderna friheten. Den garanteras av den politiska friheten som alltså är oundgänglig. Men att kräva av våra dagars människor att, som gamla tiders människor, offra hela sin individuella frihet för den politiska friheten är ett säkert sätt främja den för den ena och när man lyckats med det dröjer det inte länge förrän man berövat dem den andra.” Politiker, då som nu, ser med misstänksamhet på modern individuell frihet.

Som många andra liberaler såg Constant i handel och kommersiell aktivitet inte bara ett medel för att skapa välstånd utan också som ett sätt att befrämja frihet och i någon mån begränsa statens ambitioner på att ständigt öka sin makt. Handelsmän har nämligen möjligheten att när staten, den politiska makten, blir alltför stor och inkräktar på den individuella friheten att flytta till ett annat land med ett gynnsammare klimat. Denna insikt är förstås inte ny. Den arabiske sociologen och historikern Ibn Khaldun formulerade den flera hundra år tidigare när han påpekade att ett ökat skattetryck kan leda till att staden blir allt fattigare eftersom alla produktiva medborgare flyttar sin verksamhet till platser där de själva får behålla mer av den rikedom de skapar.

Constant förstod att handel inte bara skapade välstånd utan också främjade fredlig samexistens mellan folken: ”handeln har fört folken närmare varandra och givit dem vanor och seder som alltmer liknar varandras; statscheferna må vara fiender, folken är compatriotes”. I De l’esprit de conquête et de l’usurpation skriver han, också denna gång med en tyvärr överdriven optimism: ”Kriget föregår handeln. Det ena är en vild impuls, det andra en civiliserad kalkyl. Det är uppenbart att ju mer den kommersiella tendensen får dominera, ju mera kommer den krigiska tendensen att försvagas.”

Övertygelsen om att handeln mildrar sederna och umgänget mellan folken var inte helt ny. Det var ganska vanligt under 16oo- och 1700-talen att tänkare betonade just handelns fredsfrämjande effekter. Lusten efter profit dämpade ideologiska och religiösa konflikter. När man kunde tjäna stora pengar på att sälja och köpa varor hade man varken tid eller lust att slå ihjäl varandra för att man inte kunde komma överens om nattvardens innebörd eller treenighetens natur.

Constant förstod att måste man väga olika värden mot varandra. Han insåg att en nation inte kan fungera om alla ägnar sig åt den privata friheten, om alla blir varianter av Adolphe och vårdar sin privata angoisse och då fullständigt struntar i statens angelägenheter. Han var alltså en varm förespråkare för den representativa demokratin, där de flesta lämnar makten åt några få, men med möjlighet att byta ut dem om de missköter sina uppdrag.

Men här finns en reell fara. Om alltför många är så intresserade av att njuta av sina privata friheter kommer det att uppstå ett samhälleligt vakuum som politiker gärna vill fylla. Snart kommer den ofta lätt förledda massan få höra förledande vackra sirensånger. Vad är det ni djupast önskar er? Det är lycka eller hur? Låt oss sköta det, lita på oss. Staten kommer snart att vilja bestämma hur vår lycka ska se ut och hur den bäst ska förverkligas.

Constant vill inte veta av några sådana tongångar och resonemang: ”Nej, mina herrar, låt oss inte låta lura oss. Hur rörande en sådan omsorg än må vara måste vi be makten att förbli inom sina gränser. Må den inskränka sig till att vara rättvis; vi tar själva hand om att vara lyckliga.” Constant kunde självfallet inte ana hur den totalitära makten skulle komma att se ut även om han levde under Napoleons epok men han såg faran att staten skulle bli alltför mäktig när medborgarna vände sig inåt, när det privata trängde ut det politiska. Han hade sett på nära håll att de flesta politiker vill ha så mycket makt som möjligt. Han hade upplevt både Robespierre och Napoleon.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Han var bland de första att varna för att ge staten alltför stora befogenheter som med naturnödvändighet kommer att inkräkta på samhället. Constant betonade att samhället innefattar områden där staten inte har att göra. Familj, religion och många val av livsstil hör samhället till. Som Constant så riktigt påpekar så räcker det om staten nöjer sig med att vara rättvis. Sedan får dess medborgare bli lyckliga inom eller utanför familjen eller kyrkan eller något annat. Det viktiga är att inse att det inte är statens sak att garantera vår lycka eller ens ha några särskilt bestämda eller uttalade idéer om hur den ska se ut eller hur den bäst ska förverkligas. Det får var och en avgöra själv efter bästa förmåga.

Just där ligger en viktig skillnad mellan Constant och två av hans mera namnkunniga efterföljare, Tocqueville och Mill. De sistnämnda såg demokratins segertåg som både nödvändigt och önskvärt men därför inte odelat positivt. Demokrati, folkstyre, kom med en prislapp. De fruktade att den höga och elitistiska kultur, som de båda var uppvuxna med och älskade, skulle gå under när massan kom till makten. Det skulle inte längre finnas plats för klassisk bildning. Ett slags populistisk kulturell nivellering hotade att tränga bort traditionell bildning där klassikerna Homeros, Horatius, Vergilius tronade överst. Constant hade inga sådana farhågor. Han avskydde l’ancien régime och alla dess privilegier.

Denna debatt pågår fortfarande. Dagens Millar och Tocquevillar fruktar att den fina exklusiva kulturen är på väg att försvinna i det som en gång kallades det massmediala bruset, men som numera kanske hellre bör kallas det massmediala vrålet. Dagens Constantar bejakar utvecklingen och ser inte någon fara med att också andra röster än elitens får göra sig hörda. Nog är det ganska lätt att se att Mills och Tocquevilles farhågor i stort sett var obefogade. Visst, det finns väldigt mycket undermålig kultur men ingen tvingas att ta del av den medan klassikerna idag är mera lättillgängliga än någonsin tidigare.

Constants lilla roman är ett romantiskt mästerverk. Men annars var han mer ett barn av upplysningen, med en stor och stark tilltro till mänsklighetens förändring. Han trodde på mänsklighetens perfectibilité där varje människa bidrar på ett omärkligt sätt. Han talar om fyra stora revolutioner som dittills hade ägt rum: ”förstörelsen av teokratin, av slaveriet, av feodalismen och av adelns privilegier”.

Ojämlikhet var för honom nästan samma sak som orättvisa: ”om vi analyserar alla allmänna eller speciella orättvisor kommer vi att finna att alla har sin grund i ojämlikhet”. Om Constant hade fått tillfälle att läsa John Rawls En teori om rättvisa hade han antagligen nickat gillande.

Constant avskydde de reaktionära som ville inskränka friheten; de som ansåg sig veta vad som var bäst för massan och som hävdade att den regering som tillät felaktiga åsikter därmed hade svikit sina plikter som ett slags förälder åt ett folk som var lätt att förleda. Constant såg svagheten i dessa och liknande argument; han menade att det bästa sättet att säkerställa den stabilitet som de reaktionära krafterna (de Maistre och andra riktigt nattsvarta bakåtsträvare) önskade var att låta den fria debatten sortera bra argument från dåliga, sanningar från lögner. Det är knappast överraskande att han var en tidig och kompromisslös förespråkare för pressfrihet, ja för frihet överhuvudtaget. Han säger det bäst själv i några ofta citerade rader: ”I fyrtio år har jag försvarat samma princip, frihet, i allt. I religion, filosofi, litteratur, affärer och i politiken. Och med frihet menar jag individualismens triumf över såväl auktoriteter som vill styra despotiskt över massan, och massan som kräver rätten att förslava en minoritet genom en majoritet. Despotismen har inga rättigheter. Majoriteten har rätt att tvinga minoriteten att respektera ordningen.” Men där slutar dess rättigheter. Den har ingen rätt att styra den fria handeln och det fria uttrycket.

Individualism och frihet var Constants ständiga ledstjärnor. Dessa värden hotades då och kommer alltid att leva farligt. Försvarare som Constant kommer alltid att behövas.