Se bara på Svenska kyrkan. I decennier har avsevärda resurser satsats på olika religionsdialogprojekt med islam. Religionsdialogen har dock i huvudsak förts med islamister, en inriktning inom islam som står i motsatsförhållande till den teologiskt liberala lutherska trostolkning som är Svenska kyrkans. Islamisternas ärende är att motarbeta vårt öppna, demokratiska och jämlika samhälle.

Vi som kritiserat valet av islamistdialogpartner och velat tillföra kunskaper om riskerna och dra i nödbromsen har inte haft det så lätt, för att uttrycka det milt.

Men, hade vi rätt – eller hade vi rätt? Dialogprojekten har visat sig vara det haveri vi varnade för, såväl för Svenska kyrkan som för samhället i stort. Svenska kyrkans representanter har uppenbarligen inte varit starka nog i sin egen kristna identitet och lotsat sina dialogpartner i och in i det svenska samhället och vår kulturs normer och värderingar. Det är synbarligen något helt annat de sysslat med, som snarare förstärkt misstron mot Sverige och våra myndigheter, mot våra normer och värderingar.

”Dialog har blivit ett annat ord för den egna underkastelsen. Det måste få ett slut.”

Kvittot på hur destruktiv religionsdialogen varit för integrationen är att det finns biskopar som efter koranupploppen gått ut och förstärkt våldsverkarnas fientliga inställning till det svenska samhällets grundläggande rättesnören, till yttrandefrihet och frihet. De har istället närt våldsverkarnas känsla av kränkthet och bejakat uppfattningen att böcker – heliga skrifter eller andra böcker – kan utsättas för våld. Biskopen i Göteborg oroar sig exempelvis inte för våldet mot poliser, utan mot koranen. För några år sedan var Säkerhetspolisen bekymrad över samma stifts val av dialogpartner.

Jag kan inte räkna dem alla, alla de reli­gionsdialoginitiativ där islamister getts tolkningsföreträde. Från det numera nedlagda religionsdialogcentret i Stockholms stift, som på allvar tyckte man skulle reflektera över hur troende muslimer kunde reagera om man hade bacon i sin varukorg, till stödet för underordningssymbolen hijab och en ärkebiskop som tycker att dialog med islam(ister) är den nya väckelserörelsen. Vi får hoppas att den nye ärkebiskopen ägnar mer tid åt att förkunna den kristna tron än åt att legitimera synsätt som vår tradition och vårt samhälle kämpat oss ifrån.

Att bränna böcker är förstås alltid motsatsen till goda argument och ett bedrövligt tilltag, men det är inte våld. När människor skadas, däremot, är det våld. Bränn koranen eller bibeln, sänk ned ett krucifix i urin, gör karikatyrer av Moses, Jesus, Maria, Buddha eller Muhammed, framställ den sista måltiden med en pudervippa i Jesu hand – det må vara provokationer eller konst –, i grunden handlar det om en sak: Så går det till i en civilisation. Den som inte står upp för den korta snutt i berättelsen om människan där vi fritt har kunnat tänka, tycka, och uttrycka oss befinner sig på fel sida av historien.

Det är således dags att utvärdera och avsluta religionsdialogen med islamister. Vad har den kostat kyrkan och samhället, såväl ekonomiskt som värderingsmässigt? Religionsdialogen har nämligen inte alls skapat fred, något som det högtravande och högljutt påståtts att den skulle göra. Tvärtom ser vi istället eskalerande ofred och ökande konflikter. Har dialogivrarna varit naiva eller grundlurade? Koranupploppen ger facit: Dialog har blivit ett annat ord för den egna underkastelsen. Det måste få ett slut.