Sällskapet kommer att passa dig perfekt, fortsatte hon och lotsade mig till bordet. Och där stod han redan: Amos Oz, den israeliske författaren i Nobelprisklass, som förra året lämnade jordelivet och skapade ett tomrum i världen.

Fast nu var året 2007 och Oz bok How to Cure a Fanatic hade översatts till svenska (Hur man botar en fanatiker) och delades ut till hundratusentals elever runt om i Sverige. Till bokmässan i Göteborg kom han för att berätta om den och andra verk. Själv hade jag den här kvällen överfallits av en släng känslomässig utmattning. Skälet till den var logiskt: Min bok om sorg, skriven i smärtan över att förlora en far i cancer, var utkommen och under dagen hade jag talat om den vid flera tillfällen. Och återupplevt allt igen.

Men det blev en kväll med ett samtal jag aldrig glömmer. Snett emot oss vid bordet satt Amos Oz hustru Nilly. Hon drack endast varmt vatten ur en kopp under middagen, då hon höll strikt kosher och svenska restaurangkök inte är att lita på vad gäller den saken. Då och då tittade hon på oss och höjde sin kopp till skål. Amos Oz ställde frågor om vad jag skrev. Jag svarade generat, att här satt jag med en stor författare och han frågade om mig. Men han insisterade. Då berättade jag att jag hade skrivit en bok om sorg. Oz svarade då att all riktig litteratur har sin upprinnelse i sorgen, utan sorg ingen litteratur. Han berättade att han varje morgon steg upp innan solen gick upp i Arad, där han då bodde, och gick ut i Negevöknen för att tala med sina förfäder och för att lyssna. Sedan skrev han. Vårt samtal öppnade nya dimensioner av skrivandet för mig och gav insikten om att människans sorg kanske ändå inte är förgäves.

Den bok jag hade läst i rummet på hospicet natten då min pappa dog var Amos Oz självbiografiska En berättelse om kärlek och mörker. Några av de sista ord min pappa hörde från mig var: ”Jag ska nog läsa en stund.” Bokmärket ligger fortfarande kvar instucket halvvägs in i berättelsen, jag har inte velat röra det. Märket ligger där som en hågkomst om att pappa levde när jag slutade läsa precis där, som om tiden gick att vrida tillbaka. Även det berättade jag för Amos Oz.

När jag i minnet återkallar middagsscenerna på restaurangen noterar jag att det inte fanns några telefoner på borden. Ingen som avbröt sig för att snegla på skärmen eller lyssnade ouppmärksamt och stötvis för att samtidigt kunna svara på ett meddelande. Man kan fundera över vad som kommer att hända med de oväntade mötena i framtiden, med de viktiga samtalen som förs lågmält och där en enda mening kan få genklang inom oss i åratal. Och vad kommer att hända med småpratet med främlingar som frågar om vägen eller som man bara hamnar i en konversation med på tåget eller i kön? Har de mötena överlevnadspotential?

I min turisttäta stadsdel i Stockholm frågar inte människor längre efter vägen. De står istället i sina egna bubblor och tittar på kartan i telefonen. Förändringen har kommit plötsligt och alldeles nyss. Tillfällena till korta dialoger om vägen, hjälpa människor att uttala Österlånggatan eller tipsa om en bra restaurang bortom turistfällorna var inte bara välkomna tillfällen att öva sina språkkunskaper: Ibland kunde tankar utbytas som såväl krympte avståndet mellan främlingar som gjorde världen lite större. Det finns anledning till oro för att vi håller på att förlora de oväntade mötena, samtalen och småpratet. Den förlusten består i själva verket av en oöverskådlig räcka försuttna möjligheter att upptäcka nyanser, förvärva skärvor av insikter och upptäcka pusselbitar för att avkoda vår mänskliga tillvaro.

Kanske låg det ändå något i den tidigare socialdemokratiska kommunikationsministern Ines Uusmanns förflugna ord om att internet bara var en fluga. Idén är i alla fall värd att åtminstone påminna sig om, som en tentativ motvikt. Jag är trots allt hoppfull. Nästa år vid den här tiden kanske vi kan konstatera att år 2019 innebar en renässans för den analoga människan, för henne som är direkt avbildad och finns framför, vid sidan av och inom oss.