En ny utveckling tycks mig vara att kulturkriget tränger in i medicinska och naturvetenskapliga områden, vilka hittills varit förskonade, nämligen när det gäller kostfrågan i allmänhet och rött kött i synnerhet, samt i klimatfrågan.

En av sommarens snackisar i debatten, var Lena Anderssons två essäer på Svenska Dagbladets ledarsida. De handlade om just kost och om klimat. Jag skulle vilja lägga fram en hypotes om orsakerna till detta krig och om varför det expanderar, men med fastlåsta positioner, som ett skyttegravskrig utan drönare: det beror på en brist på experiment och på en avsaknad av ett experimentellt och öppet förhållningssätt.

Naturvetenskapens och medicinens framsteg har till stora delar byggt på experiment. Einstein, själv förtjust i tankeexperiment och inte själv så aktiv experimentator, lär ha sagt att: ”No amount of experimentation can ever prove me right; a single experiment can prove me wrong.” Vetenskapen är aldrig färdig, utan har karaktären av en oändlig utfrågning.

”Experimentet är något av naturveten­skapens och den medicinska vetenskapens bultande hjärta.”

Den nya fysiken och speciellt det som kal­las standardmodellen inom partikelfysiken har utvecklats i en ständig växelverkan mellan modeller, hypoteser å den ena sidan och experiment å den andra. Den beskrivs ofta som den mest framgångs­rika vetenskapliga teori som finns, kanske i konkurrens med evolutionsteorin. Men den är ingalunda färdig, tvärtom är den full av hål, brister, oförklarade fenomen, som mörk materia och dito energi samt varför det finns mer materia än antimateria i universum. Experimenten sker i enorma forskningsanläggningar, och man hoppas kunna identifiera nya partiklar, som muonen, för att förbättra eller ändra teorin.

Även stora medicinska framsteg bygger just på experiment och hypoteser i samverkan. Ett exempel är de nya biologiska läkemedlen inom reumatologin. Dessa har utvecklats genom experiment i alla möjliga system, celler, möss, och till slut på stora grupper patienter, i fas 3-studier, där man efter noggranna säkerhetskontroller testar om de hjälper. I samverkan med experimenten spelade epidemiologin, alltså statistisk analys av stora datamängder, en central roll.

Det viktiga är öppenheten för nyheter, insikten och beredskapen att man kan ha fel. Hypoteserna måste kunna falsifieras, i Poppers anda. Hypoteser kommer från olika håll, ofta genom oväntade fynd, ibland genom förkunskaper som sätts ihop på ett oväntat sätt. Kvantfysikens pionjärer var inspirerade av fenomenologin och Husserls filosofi. Även slumpen kan spela en roll, det finns otaliga exempel på detta, när forskaren klampat runt i Vår herres hage och fått ett äpple i huvudet eller upptäckt bakteriefria zoner runt möglet på kvarglömda bakterieodlingsplattor. Men då ska man hålla i minnet att slumpen gynnar den förberedde.

En kombination av hängivenhet och distans är avgörande för att detta ska fun­gera: å ena sidan bygger man mödosamt en hypotes, eller får ett hugskott, men å andra sidan måste man distansera sig, backa och se hur experimenten faller ut och om andra kan upprepa dem och få liknande resultat. Experimentet är något av naturvetenskapens och den medicinska vetenskapens bultande hjärta.

Nu tillbaka till kosten och klimatet: varför är dessa ämnen så laddade, varför kristalliseras kulturkriget numera även runt dem? Kulturkriget har ju i vanliga fall med identitetspolitik att göra, folk delas in i vi och de, grupp ställs mot grupp, positionen som strukturellt underordnad definieras och eftersträvas av dem som kulturkrigar.

Jag börjar genast, för att stämma i bäcken, med att säga att jag för egen del äter betydligt mindre rött kött än tidigare, varför vet jag egentligen inte, det finns säkert ett flertal förklaringar. Jag har heller inget emot att vuxna är vegetarianer eller för den delen veganer, men detta senare kräver sin man eller kvinna! Jag är inte en klimatförnekare (ett nyord som andas religion) utan ser klimatförändringarna som ett stort problem som dock går att hantera.

Ett av problemen med koststudier som ligger till grund för gängse rekommendationer är att de i hög grad bygger på att folk rapporterar vad de ätit, alltså inte på experiment, utan på observationsstudier, som man måhända lite elakt kan kalla blankettforskning.
I de uppdaterade Nordiska Näringsrekommendationerna (NNR 2023) går man hårt åt det röda köttet: ”Av hälsoskäl rekommenderas att konsumtionen av rött kött inte överskrider 350 g/vecka. Mängden processat rött kött bör vara så låg som möjligt.”

Att processad mat, som korv av dålig kvalitet samt mycket annan processad mat, med manipulation och tillsatser för att öka hållbarheten, inte är så lyckat är välkänt. Till samma kategori räknas dock kött från gräsbetande djur och vilt, och några belägg för att detta skulle vara ohälsosamt presenteras inte och man bryr sig inte nämnvärt om de experiment som faktiskt finns (till exempel på grisar men även randomiserade studier på människor).

Märkligt vore det, ur evolutionär synvinkel, om rött kött i vanliga mängder är dåligt för hälsan. Av många anses det (grillat eller berett på annat sätt) vara en förutsättning för den mänskliga hjärnans väldiga expansion.

Varför skulle rött kött av bra kvalitet vara dåligt för växande barn och ungdomar och varför skulle det vara ohälsosamt att äta mer än motsvarande en köttbulle till lunch och middag? Klimatfrågan kopplas sedan in, som ytterligare stöd för att vi dramatiskt ska minska konsumtionen av rött kött, men det är högst tveksamt om kött från gräsbetande djur eller vilt är dåligt för klimatet, det kan vara tvärtom. Men i kulturkriget har rött kött blivit politiskt, och höger. Det kan också vara bra att påpeka att måttlighet är bäst både vad gäller mat och dryck vilket är känt sedan antiken.

När det gäller klimatfrågan finns en skillnad: denna vetenskap bygger på experimentella studier, där Svante Arrhenius var en pionjär för mer än hundra år sedan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Klimatfrågan diskuteras nästan aldrig numera utifrån experiment; vem har hört talas om gigantiska anläggningar i stil med de acceleratorer som är centrala i andra mycket framgångs-
rika grenar av fysiken? Det finns dock tydliga luckor i våra kunskaper, såvitt jag känner till: hur mycket av koldioxid kommer från haven till följd av själva temperaturökningen, hur mycket beror på solen av värmeökningen, och vilken mer exakt roll spelar andra växthusgaser, som metan och vattenånga. Vet vi ens säkert att våtmarker måste vara bra för klimatet, med tanke på metangasens roll? Vilken roll spelar moln och aerosoler? Sambanden är komplexa, och om nu apokalypsen kanske står för dörren, varför nöjer man sig i så hög grad med modeller, observationsdata och simuleringar? Varför sätter man inte upp storskaliga anläggningar och gör experiment om så mycket står på spel? Även annan naturvetenskap samt medicin är komplex, men där gör man experiment.

Det är också alldeles uppenbart att klimatfrågan också blivit ett bräckjärn för många som av andra skäl vill omstöpa samhället. En debattör, känd utilitarist och vänsterman, vill införa klimatdespoti, internationell sådan, vilket låter mycket likt kommunism. Aktivister vill begränsa människans möjligheter att leva i ett tillväxtsamhälle, fritt som vårt med marknadsekonomi. Det apokalyptiska språkbruket påminner om religion, och detta står i vägen f ör att på ett nyktert och pragmatiskt sätt ta itu med problemen utan att binda ris åt egen rygg och utan att tro att vi genom att gå före alla andra (istället för att göra vår del av klimatöverenskommelser), kan påverka Kina och dess kommunistparti – där byggs kolkraften ut väldeliga.

Bästa sättet att förhålla sig till kulturkriget är att göra experiment, och om detta inte går så kan man åtminstone ha ett öppet experimentellt sinnelag där man är beredd att medge att man har fel, om empirin inte är som man väntat sig och kartan inte stämmer.

Istället liknar kost- och klimatdebatten den gängse identitetspolitiken inom humaniora och samhälls­vetenskap med polarisering, politisering och en indelning i vi mot dem, underordnade mot överordnade, baserat på klass, etnicitet, genus, queer, rött kött eller klimatsyn. Man kan notera att akademisk humaniora och samhällsvetenskap inte förutsett hedersproblematiken, klansystemen och gängkriminaliteten, så något märkligt är det med identitetspolitik inom akademin, när det var oberoende journalister och skribenter som beskrev mycket av detta först.

Själv tror jag dessutom att man även bör driva med och skratta åt kulturkriget, eftersom humor är vad ideologer och fanatiker avskyr.