Ulrika Kärnborg vill med Klickokratin svara på vad ”…utvecklingen mot färre tidningar, bantade redaktioner och suget efter ’klickmonster’” betyder ”för demokratin och samhällsutvecklingen”. Boken är dock mer av en schematisk lägesbeskrivning än en vederhäftig analys av mediekrisens orsaker och effekter.

För många journalister har digitaliseringens verkliga påverkan på journalistiken kommit som en chock. Ett av skälen till det är att det inom den svenska journalistkåren länge har funnits, om inte entusiasm, så åtminstone en acceptans inför mediebranschens förändring. Tidningsföretagens chefer lärde sig snabbt att lovsjunga digitaliseringen och journalisterna var inte sena med att acceptera den nya snabba och effektiva mediemiljön. Reportrar lärde sig att redigera, redigerare att rapportera och snart kunde alla fotografera. Helst skulle allt göras samtidigt och gärna ”live”. Devisen var anpassning.

Kärnborgs Klickokratin kan läsas som en jeremiad över vad denna anpassning har lett till. Kärnborg tecknar en bild där kulturjournalistiken är satt på undantag, där tyckande och jag-centrerade krönikörer har trängt ut seriös journalistik och där tidningarnas reportrar skriver re-writes istället för att rapportera egna nyheter.

Många av oss håller säkert med om lägesbeskrivningen, men Kärnborgs analys av orsakerna till utvecklingen saknar pregnans. Kärnborg menar (med utgångspunkt i författaren Jaron Lanier) att vi behöver Marx för att förstå det nya medielandskapet: ”De enda vinnarna i det nuvarande systemet är de som befinner sig i toppen av pyramiden, de som Marx kallade ägarna av produktionsmedlen, i det här fallet de globala nätföretagen”.

Jag vill påstå att det är lättare att applicera Marxs tänkande på 1900-talets tidningsföretag än på dagens nätekonomi. På 1950-talet var den som ville bedriva journalistik, och nå ut till breda grupper, hänvisad till ett företag som just ägde produktionsmedlen (till exempel tryckerier). Idag kan en enskild individ, till en mycket låg kostnad, starta en tidning och nå en stor publik.

Ett av de exempel som Kärnborg nämner för att stödja sin tes om just mediernas kris är framgången för högerextrema nätpublikationer. Men det paradoxala med Kärnborgs exempel är att det just visar att det idag går att starta tidningar, nå stora delningstal på nätet och påverka svensk debatt. Produktionsmedlen är tillgängliga, och högerextrema rörelser har varit snabba att utnyttja dem. Problemet är bristen på nya rationella och sakliga motröster.

När jag läser Klickokratin börjar jag undra om inte ett viktigt skäl till mediernas kris är brist på kreativitet i journalistkåren. En kontinuerlig professionalisering av journalistyrket under snart ett helt sekel har skapat tjänstemän som verkar sakna förmåga att se var de nya möjligheterna finns. Man hoppas att reformerade presstödssystem, public service och stipendiefonder för journalistik ska rädda skrået. Men i det långa perspektivet kommer ett dynamiskt medielandskap kräva mer än konstgjord andning.

För den enskilde journalisten som tröttnat på att anpassa sig till klickjournalistiken på tidningsföretagens alltmer fabrikslika redaktioner finns det hopp. Det paradoxala i mediekrisen är att journalisterna idag faktiskt äger produktionsmedlen. Bojorna är sprängda – det är dags att gå till jobbet.