Häromdagen berättade en tjänsteman på departementet en fantastisk historia för mig. Sarah är fransyska och började sin karriär på det franska kulturdepartementet direkt efter studierna. Hon hade arbetat hårt; konkurrensen om att få bli ämbetsman är mördande i Frankrike. Men det gick vägen, och till slut fick hon ett riktigt drömjobb på ceremoniavdelningen – den kanske allra finaste enheten. Och som om det inte vore nog, fick hon snart också ett riktigt prestigeuppdrag på sitt bord, på beställning av presidenten själv.

Sarah skulle gräva upp Alexandre Dumas d ä. Och skapa ett riktigt spektakel kring återbegravningen i Panthéon.

Sagt och gjort. Dumas grävdes upp och fördes under stor pompa och ståt genom Paris. Kortegen flankerades av ett stort antal männi­skor utklädda till musketörer. Där var orkestrar och facklor och president Jacques Chirac som tog emot på trappan.

Det var en succé med ett enda bakslag – polisen sa nej till att låta två helikoptrar hovra ovanför Panthéon, från vilka tusentals flygblad fulltecknade med Dumas bevingade ord skulle släppas ut över de jublande folkmassorna.

Allt detta berättade Sarah och så ryckte hon på axlarna och suckade:

”Men, i Sverige har vi ju… kultursam­verkans­­modellen.”

Variationer av resignation återkommer också från delar av borgerligheten när man talar om kultur och kulturpolitik i Sverige: ett hopplöst område, i ett hopplöst kulturlöst land.

Men det är dags att göra upp med inställningen. Det går att tänka nytt, att göra om. Och det beror inte bara på att det finns en politisk vilja, utan också på att förutsättningarna för att kunna genomföra en ny kulturpolitik är oerhört mycket bättre nu än vad de varit på decennier – trots det dystra ekonomiska läget.

För detta påstående vill jag framföra fem skäl.

Det första är, hur märkligt det än kan låta, kriget i Ukraina. Kriser är ofta katalysatorer för underliggande trender och på vår svenska kant har konflikten påtagligt vidgat det politiska handlingsutrymmet.

Ett exempel är att kulturarv och bevarande plötsligt har kommit i ropet. När det finns en konkret hotbild värdesätter vi saker vi länge har tagit för givna. Kulturarv och arkiv – den fysiska manifestationen av ett nationellt kollektivt minne – visade sig snart vara at­traktiva måltavlor för Ryssland under invasio­nen. Och som en följd har nu nya aktörer i Sverige, som exempelvis Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, börjat intressera sig även för våra motsvarigheter.

Vi har exempelvis en situation där skyddsrum ibland har använts för att magasinera museiföremål, där människor kan behöva inhysas. Samtidigt är planeringen och samordningen bristfällig för hur vi ska kunna skydda de oskattbara tillgångar som idag hänger på museer runt om i landet, om en snabb evakuering skulle visa sig vara nödvändig.

Att beredskapen har nått kulturen får två viktiga konsekvenser. Nu finns ett bredare argument för att satsa på vårt kulturarv, samtidigt som en ny uppgift förstås också konkurrerar med andra prioriteringar.

Men den principiella aspekten är egentligen viktigare, och det är att bevarande har blivit en framtidsfråga. Det går inte att vifta bort att kulturen och vår gemensamma historia har ett värde, och att det värdet just ligger i att det är gemensamt.

Ett utrymme har alltså uppstått för ett perspektiv som länge har ansetts föga salongsmässigt, nämligen att kultur inte bara är ett verktyg för provokation och för ifrågasättande. Utan också något som kan skapa sammanhållning, gemenskap och motståndskraft i ett samhälle som utsätts för olika typer av påfrestningar. Det är en genomgripande förändring, och det för mig in på det andra skälet till att känna optimism: att det åtminstone på lite sikt, kanske finns förutsättningar för en mer normal och intellektuellt hederlig kulturdebatt. Sannolikt kommer det att bli värre innan det blir bättre, men att vi ser mer idékonkurrens, och en ökad ideologisk självständighet i debatten, är en grundförutsättning för att så ska ske.

”Vi har ärvt ett delvis oerhört misskött fögderi. Staten har under lång tid brustit i omsorgen om sina kulturfastigheter”

En frihetlig, borgerlig kulturpolitik måste inte anpassa sig till det ofta ensidiga perspektiv som härskar på många kultursidor. Vi kan med gott samvete ignorera en kulturdebatt som handlar om Ebba Buschs dunjacka. Och vi behöver inte valsa med i den eviga tonartshöjning som följt på kanondebatten, på motståndarnas premisser. Faktum är att man, något tillspetsat, skulle kunna se debatten om kanon som en helt egen del av konstverket.

Jag förhåller mig själv rätt kritisk till en hel del av de nya identitetspolitiska föreställningar som nu utmanar 68:ornas åsiktsmonopol från höger, men här finns också något friskt. Det har slagit upp dörrar och fönster i ett hus där väldigt lite luft har cirkulerat det senaste halvseklet. Det gälla tonläget talar sitt tydliga språk: så här låter den som håller på att förlora sitt problemformuleringsprivilegium.

Det finns en del intressanta beröringspunkter mellan dagens kulturpolitiska debatt och den migrationspolitiska debatten 2015. Det är fullt med strömförande stängsel, och den som får sina föreställningar utmanade svarar allt som oftast antingen med en hänvisning till fascism eller till principen om armlängds avstånd. Man uppfattar inte att det behövs argument för status quo, eller ens för den egna positionen: den är så självklart rättfärdig.

Låt mig därför vara övertydlig: armlängds avstånd är en oerhört viktig princip. Det är inte politiker som ska välja, eller välja bort, tavlor eller musikstycken – eller lucior, för den delen. Uppgifterna om hot om våld, och regelrätta trakasserier som har riktats mot enskilda bibliotekarier, museipersonal och kommunanställda fyller mig med avsky.

Men att hållningen armlängds avstånd representerar en tydlig och väl motiverad försiktighetsprincip innebär alltså inte att det saknas legitim demokratisk styrning, eller att de kulturpolitiska målen skulle omöjliggöra politiska prioriteringar bortom rena anslagsfrågor. Att samma partier som i femtio års tid har marinerat kultursektorn i ideologiska doktriner nu plötsligt kommer ut som laissez-faire-förespråkare borde inte lura någon. Alice Bah Kuhnke får ursäkta, men jag tar inga lektioner i politisk avgiftning från Miljöpartiet.

Den primära ideologiska styråran i en borgerlig kulturpolitik handlar heller inte främst om metoden utan om målet: nämligen om att värna konstnärlig frihet och integritet. Det är därför vi rensar i regleringsbreven, därför vi ser över utformningen av bidragsblanketter och därför vi är kritiska till en filmpolitik som uttryckligen har syftat till att skapa politisk kontroll över kreativa processer.

Vi måste bringa reda i den här diskussionen. För erfarenheten från den migrationspolitiska debatten är entydig: den som inte bemödar sig om att argumentera och bara skriker högst – den kommer att förlora. Här finns en hemläxa att göra, inte minst eftersom borgerlig kulturpolitik ofta har varit en rätt renodlad, och ibland ganska slapp, antipolitik.

Den tredje faktorn som talar för en ny politik är näringslivets engagemang och frågan om finansiering, även den tätt kopplad till idén om en ökad självständighet.

Det finns en envis nidbild av det svenska näringslivet som magnifikt obildat eller okultiverat, jämfört med andra länder. Så är det inte. Däremot stämmer det att Sverige sticker ut i en nordisk kontext med en ovanligt låg andel privat finansiering av kultur. Och där finns det nog ett arv från de gamla onda dagarna, när skatterna var så höga att många bättre bemedlade kände att de min själ, bidrog som det var.

Men redan den gamla föreställningen om att mecenatskap och privatfinansierad kulturverksamhet bara är något som sker i andra länder behöver nyanseras – titta bara på hur det ser ut i Stockholm. Hur hade konstscenen sett ut, utan Sven Harrys, Magasin 3, Artipelag, Bonnier Konsthall, och Fotografiska?

Eller ta det sprittande Pophouse på Djurgården eller Playhouse med sin fantastiska teater, eller för all del, det högkvalitativa kultur- och samhällsmagasin du just nu läser. Det finns en helt annan mångfald idag, av uttryck och former och initiativ som jag skulle vilja se ännu mycket mer av. Och det tror jag också att vi kommer göra.

För inte nog med att en ny generation framgångsrika och samhällstillvända män och kvinnor vill bidra till kultur och samhällsliv – en av det svenska näringslivets viktigaste kommandohöjder, Handelshögskolan, har lagt i högsta växeln. Där har man nu en rektor som tvingar sina studenter att läsa skönlitteratur och dessutom utsätter dem för avancerade konstupplevelser, en rektor som skriver böcker om bildning!

Morgondagens börshajar och finansmatadorer kommer sannolikt att vara mer kulturellt bevandrade än på generationer. Det bådar gott för ett mer robust, och mindre bidragsberoende kulturliv. Liksom för mer av kvalitativ och självständig journalistik ­– utanför public service.

Det fjärde argumentet för att det blir en ny kulturpolitik är helt krasst: det är nödvändigt. Vi har ärvt ett delvis oerhört misskött fögderi. Staten har under lång tid brustit i omsorgen om sina kulturfastigheter, där Kungliga Operan bara är ett av många tragiska exempel. Stora satsningar under pandemin har inte använts för varaktiga förbättringar. Jag är rätt säker på att Kulturdepartementet – som är rege­ringskansliets minsta – har flest myndigheter att sköta per tjänstemannacapita. Samtidigt ser vi exempel på en svällande kulturbyråkrati ute i landet där strategier och kulturplaner idisslas till en för mig inte uppenbar nytta. Det finns helt enkelt väldigt mycket att städa upp.

Och det för mig till det femte, och sista, skälet till att jag vågar svara ja på frågan om vi får en ny kulturpolitik: vi har en ny kulturminister. En kulturminister som faktiskt orkar och vågar ta itu med det surdegshotell vi har ärvt. För i Parisa Liljestrand har Sverige fått en lärare och en rektor med ett brinnande intresse för bildning, men också en moderat före detta kommunpolitiker som trivs med att praktiskt ta sig an problem.

Jag tror att många som längtar efter en skön­ande och poet vid taburetterna underskattar värdet i detta. Men bryr man sig på riktigt om kultur, och är något mindre romantiskt lagd, borde det vara uppenbart att det är en stor tillgång att ha en skicklig politiker på posten. En person som varken är rädd för att tala om kostnader, eller om värdet av kultur – även den svenska.

Det lär inte bli någon ”panthéonization” med den nya regeringen – vi kommer inte gräva upp Strindberg eller Lagerlöf. Men vi kan nog, på vårt lite mera lågmält svenska sätt, hitta en del att inspireras av i inskriptionen över Panthéon:

”Aux grands hommes, la patrie reconnais­san­te.”

Fosterlandet hyllar sina stora män. Och kvinnor, ska man tillägga.

För att tillgängliggöra vårt kulturarv för landets alla medborgare, att skapa fler gemensamma referensramar i ett land under förändring – det är en verkligt framåtsyftande uppgift. Att uppvärdera klassisk bildning, står inte på något sätt i motsats till att vilja se en kultur och en arkitektur, som utvecklas i takt med sin tid.

Tvärtom. Det gamla kulturradikala paradigmet – liksom det identitetspolitiska från vänster – har förvandlats till en egen konservativ ortodoxi. Ska vi lyckas med vår uppgift måste det utmanas.