Riksdagen ska få ta ställning till regeringens åtgärder inom en vecka, fast ingripandena blir förstås lika stora även om lagstiftarna nickar bifall. Ändå röstades den framhastade och av JO hårt kritiserade lagen igenom i stort sett utan diskussion om de potentiella inskränkningarna av våra medborgerliga fri- och rättigheter. Oppositionen klagade mest över att lagen dröjt. Ingen vill framstå som mjuk i kampen mot smittan.

Men måste verkligen de styrande få all denna makt? Finns det behov av de åtgärder och förbud som lagen öppnar för? Begränsas smittspridningen på ett meningsfullt sätt om man hindrar människor att samlas till gudstjänst med god fysisk distansering? Hur mycket kan sjukdomsläget förvärras om folk promenerar tillsammans i en park? Kan man åstadkomma något substan­tiellt med näringsförbud för dem som driver butik? Något som sett till helheten gör mer nytta än skada? Kanske det, men då vill man höra välgrundade argument. Skarpa åtgärder kan vara motiverade, men det måste finnas en rimlig proportionalitet mellan åtgärd och effekt. Regering och riksdag ska inte få långtgående befogenheter att inskränka människors frihet bara för att de vill ha den.

*

Måndagen den 13 september är det stortingsval i Norge. Statsminister Erna Solbergs Høyre är största parti i mätningarna, men ligger under valresultatet från 2017. Regeringens borgerliga småpartier svävar farligt nära nivån där de svenska Liberalerna numera dväljs. Arbeiderpartiet (Ap) rosar inte heller marknaden. Partiet ses som energifattigt och vilset och har sjunkit ner under Høyres nivå. Ap har varit störst i varje stortingsval sedan 1927, men nu kommer det mätningar där man inte ens tar hem andraplatsen.

Ty lika dåligt som det går för Ap, lika bra går det för Senterpartiet (Sp). Partiledaren Trygve Slagsvold Vedum har goda skäl för sitt ständiga leende. Han har hittat en framgångsformel, som går ut på att göra sig till talesman för den lilla människan och den nära gemenskapen i kamp mot en dryg och avlägsen överhet. Sp säger nej till EU och EES, nej till kommunsammanslagningar och nej till allt vad centralisering heter. Genom att kritisera storstadseliter i det arbetande folkets namn har han fått till stånd en väljarkonkurrens direkt med Ap, som inte har funnits förut.

Sp är skeptiskt mot omfattande invandring men profilerar sig inte i frågan. Man gillar offentlig välfärd och ser med skepsis på en hel del ideologisk miljöpolitik. Partiet säger exempelvis nej till dieselbilsförbud i Oslo. Man erbjuder helt enkelt en snällversion av den nya europeiska nationalkonservatismen, och jag gissar att partistrateger runt om i Europa är mycket nyfikna på hur gångbar den visar sig vara.

*

Rikard Westerbergs färska doktorsavhandling Socialists at the Gate (SSOE, 2020) har blåst nytt liv i frågan om näringslivet och opinionsbildningen. Kampen mot löntagarfonderna runt 1980 blev så framgångsrik, menar Westerberg, att det mest grundläggande hotet mot den fria företagsamheten inte längre existerar. I en artikel inför sin disputation skriver han: ”För dagens organiserade näringsliv är frågan vad målet med opinionsbildningen är, när socialismen för länge sedan är besegrad?”

Det enkla svaret är att man tyvärr aldrig kan utgå från att politikens dåliga idéer är slutgiltigt besegrade. Glömskan är en mäktig kraft. Fondstriden har 40 år på nacken och det är 30 år sedan Sovjetväldet föll. De nya hoten kommer förstås i ny och annan skepnad, men det lär inte bli brist på uppgifter för dem som gillar marknadsekonomi, entreprenörskap och företagande.

”Uppgiften att hålla statsmakten i schack kommer aldrig att bli passé. Men detsamma gäller värdet av att staten fungerar och sköter sitt jobb.”

För det första behövs kontinuerlig folkbildning om vad näringslivet ägnar sig åt och betyder. Det kommer ständigt nya årskullar som behöver få veta att det är i företagen – inte i regeringskansliet eller Riksbanken – som resurserna och välståndet skapas.

För det andra behöver det ständigt påpekas att hälsan hos det marknadsekonomiska maskineriet är beroende av den politiska miljön. Näringslivet kan skapa välstånd även när det regleras och beskattas, men om friheten och svängrummet blir alltför begränsade blir också prestationerna sämre. Ett gynnsamt företagsklimat är inte bara värdefullt för företagen, det är i högsta grad ett allmänintresse.

För det tredje måste man se till att staten är välskött. Under alla år av defensiva insatser mot dem som vill expandera det offentliga bortom det rimligas gräns har marknadsekonomins vänner emellanåt glömt bort hur viktig staten ändå är och hur även företagsamheten drabbas när den inte fungerar. Tyvärr är det illa beställt på många fronter.

Brottsligheten belastar företagen med tiotals miljarder i direkta kostnader varje år. Gängvåldet skapar en allmän otrygghet och osäkerhet som självfallet drabbar även den fria ekonomin.

Energipolitiken präglas av ideologiska drömmerier, vilket har lett till att vi drabbas av effektbrist samtidigt som elektrifiering är en av de mest angelägna framtidsfrågorna.

Universiteten beskrivs som undermedlet som ska lösa de flesta samhällsproblem. Men håller högskolan måttet? I somt med god marginal, i andra fall inte alls. Vittnesbörden tycks tyvärr bara bli fler om kvalitetsproblem i både undervisning och forskning.

Och så kan man fortsätta: krisberedskap, tillståndsprocesser, infra­struktur…

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Uppgiften att hålla statsmakten i schack ­kommer aldrig att bli passé. Men detsamma gäller värdet av att staten fungerar och sköter sitt jobb.

*

Två färska böcker om krig i Finland låter sig läsas med stor behållning. I Morfars pistol (Kaunitz-Olsson, 2020) redovisar Jakob Lind sitt 20-åriga arbete med att ta reda på vad hans morfar egentligen hade för sig som frivillig i 1918 års inbördeskrig. Den har bladvändarkvaliteter som en äventyrsroman och Lind skriver rakt, väl och ärligt om vad han hittar trots att det inte är särdeles smickrande för hans förfader. Sorgligt ofta är nationers födelse en komplicerad och plågsam historia och vårt östra grannland utgör inget undantag.

I den postumt utgivna 1808 – Kriget som sprängde riket (Brixham Books, 2020) skildrar HG Wessberg en hundra år äldre verklighet: det ryska anfallet på Finland och det splittrade Sveriges oförmåga att försvara sin östra halva. 1809 blev året då riket klövs, men det var 1808 som det egentliga avgörandet skedde. Klingspor retirerade undan en fiende som tidvis knappt existerade, Cronstedt gav upp Sveaborg utan strid, förstärkningarna från väster uteblev. I boken berättas om enskilda gestalter och platser – byanamn som Syrjäntaka och Hauho känns igen ifrån Morfars pistol – men händelserna sätts också in i sitt stora realpolitiska sammanhang.

HG, som gick bort 2018, var en vän, så jag överlåter det regelrätta recenserandet till andra. Men jag kan säga att hans röst talar ur texten och att jag lyssnar med andakt och nöje.