Några år senare följde han upp med Dommedag Als, där han behandlar krigets slutskede och freden, som kostade danska riket hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg. Tillsammans har böckerna sålt i över 100 000 exemplar. I våras gick danska TV ut med nyheten att man kommer att producera serien 1864, byggd på böckerna, den dyraste produktion DR någonsin har gjort.

Buk-Swientys böcker gräver i en tragedi som påminner om Peter Englunds Poltava, med den skillnaden att den danska katastrofen ligger så mycket närmre i tiden. Danska historiker brukar peka ut 1864 som det mest traumatiska årtalet i landets historia, värre än Roskildefreden 1658 (som kostade de skånska landskapen, Jämtland och Härjedalen) eller förlusten av Norge 1814. Som skåning kan man undra om det beror på att Roskilde ligger längre tillbaka i tiden, men antagligen är det mer än så.

Danmarks vagga stod i Hedeby, Birkas motsvarighet. I början av 800-talet kämpar danernas kung Godfred mot Karl den store och lyckas hålla frankerna stången. Såväl de frankiska annalerna som den engelske kung Alfred och arabiska handelsresande omtalar Hedeby. Staden brändes i mitten av 1000-talet men ersattes av Slesvig strax norr om den gamla platsen. Till skydd mot frankerna byggde danerna Dannevirke, den imponerande vallen tvärs över Jylland. Enligt myten var det Thyra Danabot, Gorm den gamles drottning, Harald Blåtands mor, som lät bygga muren, men arkeologerna kan spåra de första ansatserna tillbaka till 500-talet.

Ända sedan dess har striderna böljat fram och tillbaka genom södra Jylland och norra Tyskland. Till en början slogs daner, franker och slaver i skiftande koalitioner. Tidvis behärskade danerna landet ända ned till Hamburg, andra gånger stötte frankerna långt norrut och innehade tidvis Hedeby. Så småningom trängde tyskarna undan slaverna, och hertigdömena Holstein och Slesvig växte fram. Holstein var tyskt, Slesvig danskt, men så småningom styrdes de av samme hertig, med danske kungen som länsherre för Slesvig. Till sist hamnade hertigdömena i personalunion med Danmark. Efter Napoleonkrigen kom unionen att omfatta även det lilla Lauenburg i söder.

Inflytandet söderifrån var alltid starkt. Under de stökiga årtiondena före Valdemar Atterdag var praktiskt taget hela Danmark pantsatt åt de holsteinska grevarna, som sedan sålde Skåne vidare till Magnus Eriksson. Flera danska kungar kom från hertigdömena och tog tyska rådgivare med sig därifrån. Vid hovet i Köpenhamn fanns både ett danskt och ett tyskt kansli, och Christian IV hade lika högtflygande ambitioner i norra Tyskland som på återupprättandet av den skandinaviska unionen. I 1864 års arméer är de danska officerarnas namn ofta lika tyska som på motståndarsidan. Bismarcks geniale strateg, stabschefen Helmut von Moltke, var son till en dansk generallöjtnant och från början dansk officer. Flera av hans släktingar fanns på den danska sidan.

Riket var en lösligt sammanhållen personalunion. Den danske kungen var kung i Danmark, hertig av Slesvig, Holstein och efter 1815 även Lauenburg, som Danmark fick när den svenske kungen tagit Norge och Preussen den sista resten av Svenska Pommern. Så länge enväldet bestod, spelade det egentligen inte så stor roll. All makt var formellt sett samlad hos fursten, oavsett om han var kung i den ena delen av riket eller hertig i den andra.

Saken blev mer komplicerad när makten började spridas. I kölvattnet på revolutionernas 1848 antog Danmark sin första grundlag den 5 juni 1849. Junigrundloven var samtidens mest demokratiska grundlag. Alla välfrejdade män med eget hushåll som fyllt 30 år hade rösträtt till Folketinget; till Landstinget, överhuset, var rösträtten dock mer begränsad. I valen fick nationalliberalerna den dominerande ställningen i riksdagen. Det nationella i deras program var inte minst att knyta danskarna i Slesvig närmare Danmark.

Men den revolutionära oron hade också gripit omkring sig i det tyska riket. De nationalistiska stämningarna spred sig inom Tyska förbundet, som bildats sedan Napoleonkrigen slagit sönder det tysk-romerska riket. De nådde både Holstein och Slesvig, där tyska kretsar gjorde uppror mot danskarna 1848. Till en början fick upprorsmännen stöd av Tyska förbundet, men 1850 tvingade Ryssland Preussen att dra sig ur. Sedan konflikten därmed hade blivit ett inbördeskrig inom det danska riket, kunde de danska trupperna slå ned upproret, som tog slut några dagar in på nyåret 1851. Genom Londontraktaten 1852 förband sig alla inblandade att respektera den danska ”helstaten”, personalunionen mellan kungariket och hertigdömena.

Kriget innebar att junigrundloven inte blev införd i hertigdömena. För nationalliberalerna var detta en orimlig situation. De införde novemberförfattningen 1863, som gjorde Slesvig till en del av det danska kungariket och lämnade Holstein och Lauenburg därhän. Med den store oratorn biskop D. G. Monrad som statsminister satte sig nationalliberalerna över Londontraktaten; kaxiga efter 1848-1851 års krig trodde de sig kunna införliva det danska rikets vagga med kungadömet. För att skydda sig mot Tyska förbundet lät de befästa Dannevirke, men stärkte också anläggningarna vid Dybbøl i norra Slesvig.

Inom Tyska förbundet steg förbittringen mot danskarna, som beskylldes för att förtrycka tyskarna i hertigdömena. I början av januari 1864 hotade Preussen och Österrike att besätta Slesvig om inte novemberförfattningen upphävdes inom 48 timmar. När den danska regeringen efter ett tags tvekan avvisade kravet, bröt kriget ut den 1 februari.

Det gick snabbt. De tyska styrkorna blev mer och mer överlägsna, till slut 80 000 man mot danskarnas 40 000. De danska uniformerna var av bättre tyg, men de tyska gevären gick att ladda och avlossa dubbelt så snabbt som de danska. Den danske överbefälhavaren utrymde Dannevirke, eftersom kylan antagligen skulle göra det möjligt för fienden att gå runt befästningen. I stället gick härarna i ställning mot varandra vid Dybbøl.

I Slagtebænk Dybbøl kastade Tom Buk-Swienty sina läsare rakt in i den stora drabbningen. De tyska trupperna hade grävt skyttegravar allt närmare den danska ställningen, tills de etablerat sin mest framskjutna linje bara ett par hundra meter från motståndaren. Natten mot den 18 april började ett intensivt artilleribombardemang. Klockan tio på morgonen tystnade kanonerna; i stället vällde sex mäktiga kolonner upp ur gravarna mot de tio danska skansarna. På ett par timmar var det blodiga slaget över, med störst förluster på den danska sidan. De danska trupperna drog sig tillbaka, det fasta Slesvig utrymdes, men man skeppade över dem som kunde räddas till den stora ön Als som skildes från fastlandet av ett smalt sund. Dybbøl tog flest liv och har blivit symbolen för 1864 års trauma, men det var på Als som avgörandet föll.

Bägge dessa böcker är rappt och omväxlande berättade, men i den första blev det bitvis lite väl mycket köttslamsor och blodflöden och utspillda hjärnor för min smak. I Dommedag Als växlar Buk-Swienty mellan ögonvittnesskildringarna från slagfältet och analyser av spelet kring kriget.

Efter stormningen av Dybbøl var de tyska trupperna för utmattade för att förhindra den danska flykten över till Als. Londontraktatens garantimakter tog initiativ till nya förhandlingar. Det var nu den färske preussiske ministerpresidenten Otto von Bismarck fick sitt genombrott. Han hade god hjälp av den danska splittringen: den nye kungen Christian IX ville behålla den gamla ”helstaten”, den halsstarriga nationalliberala regeringen föredrog fortsatt krig framför att släppa en tum av Slesvig. För egen del ville Bismarck säkra så mycket av Slesvig att Preussen kunde öppna en passage till Nordsjön. Kielkanalen var krigets mål.

Bismarck spelade på motsättningarna mellan de övriga deltagarna. Britterna föreslog en delning av Slesvig längs Dannevirke, men danskarna vägrade. Kungen var visserligen mer inställd på kompromiss än nationalliberalerna, men han hade vuxit upp på Louiselund ett par kilometer söder om vallen. Sitt föräldrahem ville han inte släppa. Danskarnas vägran provocerade britterna, som varit mest benägna till en lösning. Förhandlingarna bröt samman, och i slutet av juni började kriget röra sig igen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tyskarna bestämde sig för att erövra Als, den sista delen av Slesvig som danskarna höll. Ansvaret för övergången låg på generalstabschefen Moltke. Han var jämnårig med seklet, men det var med det danska kriget som hans avgörande insatser började. Moltke drog samman roddbåtar för att frakta över sina män. Tidigt på morgonen den 29 juni gled de preussiska båtarna över. Alltför sent slog de danska vakterna larm. Det mäktiga pansarskeppet Rolf Krake, som tyskarna fruktade mer än något annat, sköt några granater mot landstigningsbåtarna i norra delen av Alssundet men drog sig sedan tillbaka. Därmed hade tyskarna praktiskt taget fullt spel, och danskarna flydde över till Fyn innan dagen var över.

Några dagar senare var kriget över. I fredsförhandlingarna i Wien fick Danmark släppa hertigdömena. Först efter första världskriget röstade 75 procent av befolkningen i norra Slesvig 1920 för att återgå till Danmark. I mellersta Slesvig röstade 80 procent av befolkningen för att stanna i Tyskland. Därmed ligger Hedeby och Dannevirke fortsatt på tysk mark.

Buk-Swienty har fått beröm för att han bedömer danskarnas insatser lika nyktert som han skildrar motståndarna, men perspektivet är ändå eftertryckligt danskt. Det slesvig-holsteinska upproret mot den danska överheten 1848-1851 nämns här och var, men aldrig med någon större förståelse för hertigdömenas tyska invånare och deras missnöje. Att åtskilliga ämbetsmän och militärer med rötter i hertigdömena sällade sig till tyskarna och deserterade från hären nämns utan några ingående kommentarer.

Inte heller den svenska kopplingen får någon större uppmärksamhet, trots att Karl XV så när hade fått regeringen med sig på att gripa in till Danmarks förmån. Statsministern, utrikesministern och ambassadören i Köpenhamn hade gått långt, när finansminister Gripenstedt och de norska statsråden satte stopp för äventyret. Buk-Swienty noterar kungens tillkortakommande och nämner här och var svenska frivilliga, inte minst officerare, men mer än så blir det inte.

Det nya i Buk-Swientys böcker är ögonvittnesskildringarna, från både den tyska och den danska sidan. Men han fann också en smärre sensation. Dronning Margrethe öppnade det kungliga arkivet, där Christian IX:s korrespondens dittills legat fördold. I sina desperata försök att bevara ”helstaten” hade den danske kungen vänt sig till sin kollega i Belgien. Leopold fick fråga Preussen och Österrike om inte hela det danska riket kunde få komma med i Tyska förbundet. Tyskarna tackade nej, och Buk-Swienty skriver om ”landsförräderi”. Men uppslaget påminner om Danmarks äldsta historia, när en rad danska regenter (Magnus Nielsen 1134, Svend Grathe 1152, Valdemar den store 1158) svor Lothar och Fredrik Barbarossa länsed för att skaffa kejserligt stöd i den tidiga medeltidens tronfejder. Gott sei Dank, att Danmark i stället blev danskt!