Samtidigt är denna epok en idéhistoriskt oerhört intressant och kreativ period. Upplysningstidens idéer bröts mot romantikens. En person från vårt eget geografiska närområde som stod i händelsernas centrum under denna genomgripande epok var dansken Hans Christian Ørsted. Han är kanske mest berömd som fysiker, och då närmast för sin upptäckt 1820 av elektro¬magnetismen. Men han var så mycket mera än naturforskare. Han var en sann kulturpersonlighet i det Danmark som genomlevde något av en gyllene kulturepok under första halvan av 1800-talet med betydande namn som poeten och pjäsförfattaren Adam Oehlenschläger, sagoförfattaren framför andra H C Andersen, skulptören Bertel Thorvaldsen, teologen och folkbildaren N F S Grundtvig, och många fler.

Alla dess personer, och åtskilliga därutöver, passerar revy i den danske idéhistorikern D C Christensens nyutkomna biografi Hans Christian Ørsted. Reading Natures Mind. Det är ett gediget verk på närmare 700 sidor text, plus 80 sidor med fotnoter, litteraturförteckning (dock ingen bibliografi över Ørsted) och personregister (men tyvärr inget sakregister). Boken ger en ingående bild inte bara av huvudpersonen själv, utan också av hans familj, hans kolleger, ja överhuvud av hela den tidsepok som Ørsteds levnad omfattar.

Hans Christian, född 1777, fann tidigt sitt intresse i kemin. Hans far var apotekare i Rudkøbing på Langeland, och sonen fick snart hjälpa fadern i hans laboratorium. Han begav sig (till fots!) till Köpenhamn för att läsa vid universitetet. Även om naturvetenskaperna var dåligt företrädda här, liksom vid de flesta andra universitet i Europa, fick han utlopp för sitt intresse för såväl naturvetenskap som filosofi.

Hans doktorsavhandling från 1799 tar sin utgångspunkt i Kants tankar kring samspelet mellan kunskapsteori och (natur-)vetenskap, idéer som Ørsted hela livet igenom kommer att omfatta. Speciellt fängslas han av Kants åtskillnad mellan fenomenen, grundade på sinnesintryck, och noumena, med hemort i idéernas värld, styrda av förnuftet. En konkret tillämpning inom naturvetenskapen av dessa tankar innebär att krafter, såsom Newtons föreställning om tyngdkraften, kommer att tillhöra noumena, men att deras verkningar i form av äpplet som faller hör till fenomenen. För Kant och Ørsted innebär ett sådant tankeschema att man måste förkasta idén om att materien är uppbyggd av atomer. Istället för de fram vad Ørsted kallar en ”dynamisk teori”: materia skall i grunden ses som utslag av olika krafter, inte som sammansatt av smådelar. Det är alltså intressant att notera att Ørsted, en samtida naturforskare av rang, hela livet igenom kom att bekämpa atombegreppet just när detta började få allt fler förespråkare och allt bättre experimentell förankring.

Efter sin doktorgrad får Ørsted möjlighet att mellan 1801 och 1804 genomföra en europeisk bildningsresa, ett slags motsvarighet till dagens postdocvistelse, som tar honom till flera ledande lärdomscentrum i Tyskland och Frankrike: Göttingen, Berlin, Jena och Paris, för att nämna några. Och det går tydligen bra att ta sig fram i Europa, även om kontinenten alltmer präglas av Napoleons härjningar. I Jena möter Ørsted gräddan av romantikens filosofer. Här möter han också en gelike i Johann Wilhelm Ritter, en något excentrisk naturforskare som är känd för eftervärlden som grundare av elektrokemin – samspelet mellan elektriska fenomen och kemiska – bland annat genom sina undersökningar av föregångare till dagens batterier, så kallade galvaniska element. De finner varandra, experimenterar ihop, och blir vänner för livet (som dock för Ritters del blir kort; han går bort redan 1810) så till den grad att Ørsted ofta för Ritters talan när denne har svårt att uttrycka sig så att omvärlden förstår honom.

Ørsted kommer hem fylld av idéer om vad han vill göra, inte bara inom forskningen utan också för att skapa en vetenskapligt mera tilltalande miljö i Danmark och för att sprida vetenskapens landvinningar till en bredare krets. Men han befinner sig i ett Köpenhamn och ett Danmark inbegripet i stormakternas krigande. Inte minst får Köpenhamn känna på engelsmännens skoningslösa brandskattning. Danmark drabbas också av en statsbankrutt 1813. Icke desto mindre tar sig Ørsted fram såväl i den akademiska världen – han blir ordinarie professor 1817 – som i den politiska. Hela sin karriär står han på god fot med det enväldiga kungahuset. Detta leder bland annat till att han, trots att han i grunden förblir en liberal politiker, ser nackdelar med enväldets avskaffande. Med sitt rättspatos störs han bland annat av det olagliga i revolutioner. Han försöker på hög nivå medla mellan de stridande parterna under de omvälvande åren 1848-49 (det danska enväldet avskaffades slutgiltigt i juni 1849). Här spelar, för övrigt, hans nära förhållande livet igenom till brodern, Anders Sandøe Ørsted, en viktig roll. Denne är jurist och politiker och även han en framträdande person i Danmarks historia i egenskap av rådgivare åt kungamakten – ja, till och med som statsminister under en kort tid efter enväldets fall.

Ørsted arbetar också intensivt på att höja utbildnings- och forskningsstandarden i Danmark på alla nivåer, särskilt vad gäller naturvetenskap. Han ger under en följd av år populärvetenskapliga föreläsningar i Köpenhamn. Han får till stånd ett polytekniskt institut och, även om det sker först mot slutet av hans levnad, en naturvetenskaplig fakultet vid Köpenhamns universitet. Ørsted tar också initiativ till nordiskt vetenskapligt samarbete – det är ju under nordismens glansdagar – framför allt genom att ordna internordiska vetenskapliga konferenser.

Hans grundläggande utbildningsfilosofi är att bildning går före nytta, att naturvetenskap har ett kulturellt värde mer än ett rent teknologiskt, och att utbildning måste ha ett drag av elitism över sig. Här, liksom för övrigt även i teologiska frågor, kommer han i konflikt med Grundtvig, som ju hävdade ett mer folkligt utbildningsideal.

Ja, Ørsted spänner över hela kulturområdet. Han är nära vän med Oehlenschläger sedan ungdomsåren. Han stöttar ekonomiskt och på annat sätt en annan Hans Christian, nämligen H C Andersen, långt innan denne blir erkänd. Han skriver själv ett diktepos, Luftskibet – nog ingen litterär höjdare – men får mest inflytande som kritiker och som konst- och litteraturteoretiker.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur var det då med den upptäckt som har gjort honom mest känd utanför sitt hemland, elektromagnetismen? Den kom till lite av en slump. Det var vid en föreläsning för studenter som han för första gången såg hur en magnetnål ställde sig på tvären när han kopplade på strömmen i en närbelägen ledare: elektricitet och magnetism hör ihop. Några månader senare, i juli 1820, hade han undersökt fenomenet noggrant och kunde publicera sina resultat. De väckte genast berättigad uppmärksamhet i vetenskapliga kretsar och Ørsted skulle på en triumfatorisk resa till Europas lärdomscentrum belönas med den ena utmärkelsen efter den andra. Inte minst gladde honom det mottagande han fick i de parisiska vetenskapscirklarna, där han, som han själv sade, hade blivit så ”arrogant” behandlad under sin bildningsresa två decennier tidigare.

Nu kunde man tro att Ørsted skulle skörda frukterna av sin omvälvande upptäckt och fortsätta som en ledande forskare inom elektromagnetismen. Men han verkar inte ha varit särskilt intresserad av detta, så det blev andra som fick bygga vidare på den grund han lagt. Kvar står ändå Ørsted som en portalfigur inom 1800-talets fysik. Christensens bok är ett viktigt dokument över denna förgrundsgestalt under den danska guldåldern.