I en del fall är ståndpunkter som går ut på att begränsa migranters rättigheter direkt kopplade till främlingsfientliga attityder. I andra fall är det uttryck för en oro över huruvida de gemensamma tillgångarna ska räcka och hur de bör fördelas.

Bland de olika åsikterna trängs också anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Debatter förs om hur rasistiskt Europa egentligen har blivit och vad nya partier som enbart driver frågor med koppling till invandring riskerar att få för konsekvenser för demokratin i respektive land. Attitydundersökningar med olika slutsatser används flitigt som stöd för den egna uppfattningen. Men oavsett vem som har rätt lever vi i en tid då frågor om demokratiska rättigheter och välfärdsfördelning i allt större utsträckning får nya innebörder. Vad som ansågs vara självklart för 50 år sedan är det inte längre.

I boken Paradoxes of Liberal Democracy utgår fyra professorer i statsvetenskap, tre från universitet i Aarhus och en från Stanford, från att medborgare kopplar människor till grupper och organisationer som bedöms vara mer eller mindre farliga. Utifrån en sådan bedömning görs sedan avvägningar om vem som anses vara mer eller mindre berättigad till den demokratiska välfärdsstatens förmåner. Därmed hävdar forskarna att det bästa sättet att undersöka hur medborgare förhåller sig till mänskliga och civila rättigheter är att pröva majoritetens attityd till en minoritet i en krissituation.

Utgångspunkten för studien är den kris som Danmark uthärdade i och med Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna den 30 september 2005. Det uttalade syftet med publiceringen var att yttrandefriheten höll på att kvävas av en oro för att såra muslimer. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En kris som enligt forskarna var den värsta för Danmark sedan andra världskriget drabbade landet. Alla talade om det. En internationell reaktion vände sig mot Danmark. Regimer i Mellanöstern protesterade ilsket och både hotade med och genomförde bojkotter mot Danmark. I ett tal mot rasism riktade Bill Clinton ett fostrande finger mot Europa i allmänhet och Danmark i synnerhet.

Å ena sidan fick islamofober ett ypperligt tillfälle att argumentera för hur yttrandefriheten i Danmark hotas av muslimer. Å andra valde radikala muslimer att peka ut Danmark som ett rakt igenom islamofobiskt land vars enda räddning skulle vara en successiv islamisering.

Berättelsen om karikatyrkrisen i Danmark kom att framställas som en sammanstötning mellan liberala demokratiska värderingar – och då framför allt yttrandefriheten – å ena sidan, och de troende muslimernas förståelse av sitt ansvar för att skydda och bevara profeten Muhammeds värdighet å den andra.

Att konflikten framställdes som en kamp mellan islam och yttrandefriheten, och att den nådde en sådan intensitet, gav utmärkta förutsättningar för att pröva dels hur majoritetssamhället i en krissituation ser på minoriteters rättigheter, dels hur majoritetssamhället anser att välfärden bör fördelas mellan minoriteter och andra danskar. Danmarks något skamfilade rykte avseende förhållningssättet till invandrare var enligt forskarna ytterligare något som motiverade både studien och frågorna. Därtill är islamofobin i Europa välkänd och något att ha i minnet när majoritetens förhållningsätt till en minoritet i en demokrati ska prövas. Inte sällan har radikala imamer som högljutt förkastar den västerländska demokratin blivit islams offentliga ansikte.

På flera ställen argumenterar forskarna för det nödvändiga i att testa den liberala demokratins uthållighet i pressade situationer. Det handlar alltså inte om att granska hur villigt majoritetssamhället är att garantera muslimers rättigheter i lugna tider, utan snarare om vilka ställningstaganden som görs när kris uppstår för att just muslimer kräver att den liberala demokratin ska underordnas deras tro.

Som situationen beskrivs i boken kunde förutsättningarna för att pröva demokratins hållbarhet inte vara bättre. Inte minst därför att en motreaktion från majoritetssamhället hade varit helt naturlig.

Forskarnas nitiska noggrannhet lämnar inga lösa trådar. Det leder stundtals till snåriga och långa förklaringar som inte sällan kan upplevas som upprepningar. Samtidigt blir just det bokens stora styrka. Med ett så pass känsligt ämne väntar kritiker på att hitta en svaghet, en lucka att skjuta in sig på oavsett om det har med sakfrågan att göra eller ej.

I detta fall tycks det vara omöjligt, och den som vill komma med kritik tvingas helt enkelt att hålla sig till sakfrågan.

Metoden för undersökningen är en fallstudie där danska medborgare slumpmässigt valdes ut för att svara på vad de har för uppfattning om muslimers rättigheter. Frågorna har ställts under krisens olika faser, där forskarna menar att den nådde en topp då både lokala och internationella medier diskuterade frågan samtidigt som bojkotthot från arabiska länder riktades mot Danmark.

De slumpmässigt utvalda medborgarna fick vid frågeställningen förhålla sig till olika grupper. Muslimer placerades i en kategori med grupper som kan anses vara accepterade minoriteter vid sidan av normen. I den gruppen fanns exempelvis kristna frikyrkor och politiska grupper långt ute på både höger- och vänsterkanten. I den andra gruppen placerades muslimska fundamentalister, autonoma politiska rörelser, motorcykelgäng och nynazister.

Frågorna som ställdes prövade i vilken utsträckning danska medborgare anser att de olika gruppernas rätt till samlingsfrihet och yttrandefrihet bör begränsas, eller om dessa ska få föreläsa på skolor och huruvida det är legitimt eller rätt att avlyssna gruppmedlemmarnas telefoner. Därmed prövades, enligt forskarna, i vilken utsträckning danska medborgare kan tänka sig att inskränka minoriteters demokratiska rättigheter i en krissituation.

Studien prövade också i vilken utsträckning danska medborgare anser att välfärden bör delas lika mellan infödda och nytillkomna medborgare. Bland annat tillfrågades respondenterna om de tyckte att en invandrad ung kvinna med barn eller en ung invandrad arbetslös man skulle ges samma välfärdsmöjligheter som deras infödda danska motsvarigheter. Samma frågor ställdes även om äldre personers rätt till ekonomiskt stöd om de var utan arbete; infödda danskar ställdes mot invandrare.

I skrivande stund är det frestande att inte presentera forskningsresultatet. Framförallt för att det kanske skulle få fler att läsa boken. Vi lever nämligen i en tid då alarmistiska profetior om demokratins upplösning fyller dagspressen. Den som är pessimistiskt lagd får allt som behövs för att ge upp hoppet om framtiden. Av olika debattörer målas hoten från den så kallade extrema högervågen upp, som början till slutet på den demokratiska eran i Europa. Men vad de flesta analyserna av det slaget tycks bortse ifrån är att medborgarna har det sista ordet – inte politikerna.

Danska medborgare visade sig styras av något slags intuitiv demokratisk kompass. Stödet för autonoma våldsrörelser visade sig vara lägre än stödet för minoriteter utanför normen. Danskarna upplevde, enligt studien, att det finns en skillnad mellan att å ena sidan kritisera samhället och dess institutioner och att å andra sidan försöka underminera den demokratiska ordningen. Uppfattningen bland danskarna är således att muslimer överlag bör ha samma rättigheter som andra danskar. Det vill säga: att muslimska gruppers och danska motorcykelgängs etniska sammansättning var betydelselös för utfallet. Snarare var det för respondenterna en fråga om hur de olika grupperna kunde anses förhålla sig till samhällets bärande institutioner.

Respondenterna skilde också mellan muslimer och muslimska fundamentalister, vilket visar att det överlag bland danskar inte förekom någon reflexmässig generalisering som ett resultat av hur de mest högljudda och aggressiva imamerna uttryckt sig under krisen. Stödet för att ge muslimer i Danmark samma rättigheter som andra var stabilt under krisens alla faser.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ifråga om välfärden och stödet till arbetslösa blev svaren inte lika självklara. Där visade sig åldern ha betydelse. För unga arbetslösa oavsett kön gjorde danskarna ingen skillnad på infödda och nytillkomna medborgare. Däremot gjordes skillnad avseende äldre personer. Forskarna förklarar detta med att utgångspunkten för respondenternas bedömning var förutsättningarna att själv bidra till den välfärd man förväntades få.

Unga människor ansågs ha livet framför sig och skulle därmed sannolikt så småningom kunna komma ut i arbetslivet och bidra till den välfärd man skulle utnyttja. Äldre nyinvandrade ansågs däremot ha förbrukat möjligheten att bidra till den gemensamma välfärden, vilket äldre infödda danskar har gjort under sin arbetsföra tid.

Studien handlar om Danmark och historien har lärt oss att krafter som vill upplösa demokratin till förmån för totalitära system kan göra det genom att utnyttja den frihet demokrati trots allt innebär.

Samtidigt visar studien att danska medborgare har idéer om hur det demokratiska samhällskontraktet bäst bör upprätthållas. Det tycks finnas en grundläggande uppfattning om att det inte går att frånta någon annan de rättigheter man själv önskar åberopa utan goda skäl. Svaren visar att danskar under sin värsta kris sedan andra världskriget konsekvent ansåg att muslimers rättigheter bör skyddas.

Men framförallt är studiens kanske viktigaste ljuspunkt att det inte är människors etnicitet eller religiösa övertygelse som var avgörande för danskarnas svar. Snarare formades respondenternas åsikt utifrån en uppfattning om huruvida de olika gruppernas intresse eller ambition är att upprätthålla samhällskontraktet mellan olika grupper och mellan staten och individen.

Vad studien säger om andra länder är svårt att avgöra. En inte alltför långsökt slutsats skulle dock kunna vara att medborgare i många demokratier förtjänar ett större förtroende än vad de ofta får av domedagsdebattörer och många politiker.