I Inferno, den första delen av tre, skildras hur Dante efter sin nedstigning till dödsriket får se de oskyldiga barn och odöpta hedningar som måste tillbringa evigheten i helvetet bara därför att de inte har hunnit bli döpta.

Om Dantes aktualitet vittnar också en nykommen bok av Conny Svensson, en mångsidig skribent och litteraturforskare med ett förflutet som professor i Helsingfors och Uppsala. Boken heter De läste Dante och är ett av de tyngst vägande bidrag till humanistisk forskning jag läst på bra länge.

Svenssons bok handlar om hur Dante uppfattats av mer eller mindre insiktsfulla läsare, alltifrån Giovanni Boccaccio (1313–1375) till Tage Danielsson (1928–1985). Den typen av undersökningar brukar kallas receptionsstudier, men De läste Dante är mer underhållande än vad sådana brukar vara.

”I motsats till många av sin samtids tyskar var de också internationalister. Inspirerade av Goethes tankar kring begreppet världslitteratur – ’Weltlitteratur’ – rörde de sig obehindrat över språkgränserna.”

Till en del kan väl detta bero på ämnet. Dante tycks ha utövat en särskild lockelse på särpräglade och/eller färgstarka personligheter. Dit hör spränglärda forskare som Ernst Robert Curtius, Erich Auerbach och Eugen Napoleon Tigerstedt, men också skönskrivande esteter som Olof Lagercrantz och bisarra fantaster som Giovanni Papini eller den i Sverige verksamme Giacomo Oreglia.

Därtill kommer att Dante utnyttjats för de mest skiftande syften. Fastän kritisk mot påvarna har han för det mesta lästs som rättrogen katolik. Det hindrar inte att somliga har velat göra honom till kättare (Harold Bloom) eller modern skeptiker (Olof Lagercrantz).Något liknande gäller om det politiska utnyttjandet av Dante. Från yttersta högern till yttersta vänstern har man velat göra honom till sin meningsfrände. Oftast har han beskrivits som konservativ (T S Eliot och Dorothy Sayers) men ibland till och med som liberal revolutionsromantiker (C A Adlersparre), anarkist (Giacomo Oreglia), fa­scist (Giovanni Papini) eller abolitionist, alltså motståndare till slavhandeln i USA (Cordelia Ray).

Viljan att appropriera Dante för egna syften var allra tydligast i Italien under Risorgimento, alltså den nationalistiska frihetsrörelse som 1860 ledde till landets enande och frigörelse från utländska härskare. Inspirerade av författare som Vittorio Alfieri, Giacomo Leopardi, Ugo Foscolo och Alessandro Manzoni ville de italienska frihetskämparna förvandla Dante till militant nationalist och motståndare till utländskt inflytande över landet. Denna svärmiska övertygelse kunde dock redan i samtiden dementeras av nyktert lagda forskare, till exempel den minutiöst noggranne textkritikern Michele Barbi, som påpekade att Dante i själva verket var en internationalistiskt sinnad motståndare till tanken på ett enat och självständigt Italien. Vad han ville var att italienarna skulle styras av tyska kejsare och ingå i vad som längre fram skulle kallas Heliga romerska riket av tysk nation.

Denna mångfald av ståndpunkter gör läsningen av Svenssons bok till ett spännande äventyr. Det jag själv sätter mest värde på är nog ändå de kapitel som handlar om två dissidenter som också var min ungdoms hjältar. Här syftar jag på de nyss nämnda litteraturvetarna Ernst Robert Curtius och Erich Auerbach.

Curtius och Auerbach var i många avseenden varandras motsatser, men de hade också mycket som var gemensamt. Dit hör inte minst det vida tidsperspektivet. Båda ville ju se Dante som ett led i en lång tradition.

Särskilt tydligt är detta hos Curtius. I hans legendariska bok Europäische Literatur und lateinsches Mittelalter (1948) blir Dante själva höjdpunkten i en utveckling som tar sin början med Homeros. På andra ställen i Curtius omfattande författarskap jämförs Den gudomliga komedin med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Men samma vida tidsperspektiv är utmärkande också för Auerbach. Tydligast ser vi det i Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen (1946). Där ses Dante mot bakgrund av en tradition som sträcker sig från Homeros och Bibeln till James Joyces Ulysses (1922) och Virginia Woolfs Mot fyren (1927).

Men detta med tidsperspektivet är inte det enda som förenar de skenbart mycket olika herrarna Curtius och Auerbach. I motsats till många av sin samtids tyskar var de också internationalister. Inspirerade av Goethes tankar kring begreppet världslitteratur – ”Weltlitteratur” – rörde de sig obehindrat över språkgränserna.

Detta är något som med rätta poängteras i De läste Dante. Svensson berättar sålunda att Curtius redan på 20-talet väckte irritation bland nationellt sinnade tyskar genom att skriva om författare från länder som nyligen hade varit i krig med Tyskland. Dit hörde ju inte bara Dante utan också Balzac, Proust och Joyce. Därtill kom att Curtius som konservativ aristokrat brukade beskriva de allt stöddigare nazisterna som en samling illitterata råskinn. Detta hindrade dock inte att han under hela nazisttiden kunde övervintra som professor i Bonn.

På den punkten skilde sig Curtius som bekant från många andra av den tidens tyska forskare. En av dem var Auerbach. Som jude tvingades han att lämna sin professur och ta sin tillflykt till Istanbul. I sin turkiska exil kunde han dock fullborda två av de texter som satt allra störst avtryck i eftervärldens syn på Den gudomliga komedin: uppsatsen ”Figura” och kapitlet om Dante i Mimesis.

I ”Figura”-uppsatsen presenteras en tolkningstradition med judiskt och kristet ursprung som enligt Auerbach haft avgörande betydelse för Den gudomliga komedin. Ordet figura var från början en retorisk term, som i den antika retoriken betecknade tekniken att göra förtäckta anspelningar på sådant som av olika skäl inte kunde sägas ut öppet. Hos kyrko­fäderna får begreppet emellertid ett helt nytt betydelseområde genom att det börjar användas vid den typ av bibeltolkning som brukar kallas typologisk. Den går ut på att låta händelser och personer i Gamla testamentet peka fram mot och fullbordas i evangelierna. Hos Tertullianus tolkas Josua sålunda som profetisk föregångare till Jesus. Liksom Josua ledde Israels folk till Palestina, så fördes själen till den eviga saligheten genom Jesu nåd. Josua kallas­ därför figura Christi, och samma eller liknande uttryck användes också i flera andra exempel.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Auerbachs ”Figura”-uppsats kulminerar i några berömda sidor, där han tillämpar den figurala tolkningsstrategin på Den gudomliga komedin. Samma strategi skulle han emellertid också använda i det ryktbara Dantekapitlet i Mimesis.

Analysen av Auerbachs ”Figura”-uppsats­ framstår för mig som det viktigaste avsnittet i De läste Dante. Här finns enligt min mening en av de bästa nycklarna till förståelsen av Den gudomliga komedin.

Därtill kommer att figura-begreppet för den uppmärksamme läsaren också skulle kunna fungera som ett motgift mot fanatism av olika slag. Det utsägs inte i Svenssons bok, men den figurala tolkningsstrategin var ju för Auerbach ett sätt att överbrygga motsättningar, först och främst mellan judiskt och kristet men i förlängningen också mellan det sakrala och det sekulära. Det kan vara en viktig poäng i tider då motsättningarna mellan folkgrupper och trosriktningar växer sig allt starkare.

Presentationen av Auerbach framstår, som sagt, för mig som det tyngst vägande avsnittet i Svenssons bok, men det mest underhållande kapitlet är ändå ett annat. Vad jag tänker på är analysen av Tage Danielssons film Mannen som slutade röka (1972), baserad på en bok med samma namn från 1968. Danielssons vackra och mycket roliga parodi på Den gudomliga komedin borde efter Svenssons kärleksfulla analys kunna räknas in i det svenska kulturarvet.

Min enda invändning mot De läste Dante är att författaren ägnat lite väl mycket utrymme åt att slakta Giaocomo Oreglias befängda hopkok Dante. Liv, verk & samtid (1991). Visst blir det ofta mycket roligt, men Oreglia kunde med fördel ha fått maka på sig till förmån för mera substantiella forskare.