En nyhet brukar definieras som en uppgift som någon, någonstans, inte vill ha publicerad. Allt annat är blott information. För att säkerställa att dylika för någon person eller grupp misshagliga uppgifter av samhällsintresse kan publiceras krävs ett tydligt regelverk. I Sverige hanteras det med en tryckfrihetsförordning och en yttrandefrihetsgrundlag.

Lagstiftningen uppfattas som en rättighetslag, rätten att yttra sig, också om obehagliga samhällsföreteelser, och även så om yttrandena är missaktande eller missvisande. Men denna lagstiftnings viktigaste funktion är inte att ge carte blanche för alla yttranden, den är att sätta gränser för denna vår yttrandefrihet. Om allt fick tryckas eller sägas skulle regleringen knappast behövas.

”Här finns en konsekvens av vår tryck- och yttrandefrihet som medieföreträdare bör ta på största allvar.”

Den svenska yttrandefriheten begränsas när det gäller spioneri, olika typer av sekretessbrott, uppvigling, hets mot folkgrupp, förtal med mera. Det har varit begränsningar där det, främst för spioneri- och sekretessbrotten, från en nyhetsdriven medial utgångspunkt handlat om att vidga gränserna, att säkerställa att denna inskränkning inte används av statsmakternas företrädare för att undanhålla information som är skadlig för dem själva snarare än för rikets säkerhet eller något annat överordnat mål.

Mest känt är Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande av IB-affären på 1970-talet – regeringens hemliga och systematiska registrering av potentiellt subversiva individer till vänster på den politiska skalan. Samma samhällsanda som tidigare föranlett Säpo att övervaka den folkkäre estradören Tage Danielsson. För IB-avslöjandet fick journalisterna ett fängelsestraff. Det var priset för att vidga yttrandefriheten, den gången.

Frågan är om kampen för att stärka yttrandefriheten nu 50 år senare fortfarande handlar om att vidga den. Eller om det idag mer handlar om att värna den, och då inte minst allmänhetens tilltro till den. Tidigare chefredaktören på DN Svante Nycander talade på 90-talet om ”yttrandefrihetens stalinister”. De för vilka konsekvenserna av denna yttrandefrihet aldrig var någonting att reflektera över. De finns även i vår tid. Problemet är att deras kamp mer och mer tenderar att bli kontraproduktiv.

En majoritet av svenska folket vill idag förbjuda koran­bränningarna. En publicistisk elit står emot därför att den ser som sin uppgift att utvidga, inte inskränka, yttrandefriheten. Regeringen försöker hitta andra vägar för att stoppa koranbränningarna, åtgärder som fastnar i årslånga utredningar och inte hjälper oss. Juristerna talar om för oss att det här med att specificera vissa yttringar som straffvärda oftast blir slag i luften; man kan ju lika gärna förstöra Koranen på andra sätt än med eld, eller elda andra heliga symboler än just Koranen. Över hela debatten vilar sedan åsikten att vi minsann inte ska ge efter för yttre påtryckningar. Fanatiska islamistiska företrädare låter sig inte blidkas av svenska eftergifter. Det blir bara värre.

Sålunda: Koranbränningarna vill vi inte ha, men vi kan inte göra någonting åt dem. Faran med en sådan defaitistisk hållning är att den riskerar att så ett frö till någonting mycket värre – nämligen att medborgarna börjar ifrågasätta värdet med vår tryck- och yttrandefrihetslagstiftning. Om vi inte kan stoppa någonting som ingen vill ha, och som dessutom negativt påverkar säkerhets­läget i landet, vad ska vi då med den till?

Och en sådan utveckling kommer oundvikligen att ske parallellt med en ökad misstro mot våra traditionella medier som förknippas med en gammal viktig lagstiftning som de inte lyckats förvalta.

Mediernas förhållningssätt till tryck- och yttrandefriheten är ”största möjliga frihet till minsta möjliga kostnad”. Friheten ska utnyttjas även för publiceringar som inte visar sig vara publicistiskt försvarbara samtidigt som ansvaret för dessa publiceringar ska minimeras.

Klassisk är den av Jyllands-Posten initierade karikatyrtävlingen av profeten Muhammed år 2005. Ingen förnekade att tidningen hade rätt att göra detta. Definitionen av en nyhet, enligt tidigare resonemang, var också uppfylld. Men räcker det? Är provokation, som här, ett tillräckligt mål för en publicering, eller bör provokationen, enligt god publicistisk sed, endast användas som medel för att förmedla för allmänheten viktig information?

En effekt av Jyllands-Postens provocerande publicering blev att alla andra medier avstod från att publicera bilderna. Egentligen var den publicistiska legitimiteten för att återpublicera dem större än den ursprungligen varit för Jyllands-Posten. Här fanns ändå ett mål bortom provokationen: att förklara varför raseriet i många muslimska länder uppkommit. Vetskapen om konsekvenserna fick ändå utgivarna att avstå. Det var en rimlig hållning med bäring på dagens yttrandefrihetsdiskussion.

Men det finns här hemma idag också andra exempel på hur effekterna av en stark parts yttrandefrihet inskränker en annan parts rättigheter. Jag tar exemplen från SVT eftersom public services roll i yttrandefrihetens tjänst blir allt viktigare i den strida ström av overifierade uppgifter som sköljer över oss.

En fråga här gäller om vägarna till yttrandefrihetens frukter ska vara fredade för granskning och ansvarsutkrävande. Ett avbrutet grävjobb kring den så kallade ”litteraturprofilen” visar på problematiken: Vilket ansvar har en redaktion för konsekvenserna av ett grävarbete som kan ha skadat enskilda individer trots att inslaget aldrig sändes? Eller kanske mer så just för att det aldrig sändes.

Detta är en sällan framhållen del av yttrandefriheten och dess konsekvenser. För medierna är den helt central eftersom det inte finns någon självreglerande instans att vända sig till i dylika fall. Det som står till buds är en allmän rättsprocess om spridande av uppgifter som är ägnade att generera missaktning. Och sådant kan lika väl ske i intervjusituationer som i själva sändningen. Här finns en vit fläck i mediernas självreglerande verksamhet: intervjuer med uppskakade brottsoffer som inte kan värja sig, telefonsamtal med offentliga personers anhöriga, barns situation när deras hem barrikaderas av reportrar med intresse för någon av föräldrarnas förehavanden.

Samma sak med SVT:s ”Vaccinkrigarna” där falska identiteter och dolda kameror enligt tingsrätten inskränkte en kvinnas rätt till privatliv, tankefrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet. Även här hamnade SVT snett med sitt försvar som gick ut på att det är ”problematiskt” om sådana publicistiska avgöranden ska bli föremål för domstolsprövning. Problematiskt för vem, kan man undra. Inte för den person som här fick lida för en annan parts yttrandefrihet. Dessutom konstaterade tingsrätten att det medieetiska systemet inte heller här var tillräckligt då kränkningen mer handlade om journalistiska metoder än publiceringen i sig.

Här finns en konsekvens av vår tryck- och yttrandefrihet som medieföreträdare bör ta på största allvar. Alternativet är att vi får se en ökning av antalet medierelaterade rättsfall. En utveckling som alla medieföreträdare vill undvika. Belastningen på rättssystemet och förtalsmålens oförutsägbara jurymodell talar också för att det inte heller ur ett samhällsperspektiv nödvändigtvis är en önskvärd utveckling. Men den är bättre än att ena partens rätt att införskaffa information ska inskränka på den andre partens rätt att få en sådan publicitetsskada, eller medieskada, prövad.

Detta för oss tillbaka till frågan om något går att göra åt de koranbränningar som i dag utgör huvudfokus för yttrandefrihetsdiskussionen. Blasfemilagen avskaffades år 1970 av det rimliga skälet att det var otidsenligt att skydda religiösa uttryck från den offentliga diskussion och kritik som alla andra delar av samhället fick utstå i yttrandefrihetens namn. En då icke förutsedd negativ konsekvens av detta är de koranbränningar vi nu ser.

Att återinföra blasfemilagstiftningen ter sig nog för de flesta som en märklighet i ett så sekulariserat land som Sverige. Statsvetaren Bo Rothsteins förslag om ett bokbålsförbud, att inga böcker får i demonstrationssyfte brännas på offentlig plats, är mer aptitlig därför att den sätter fokus på rätt frågeställning:

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Är ett förbud att bränna böcker en inskränkning i eller utvidgning av vår yttrandefrihetslagstiftning? De som bränner och de vars böcker bränns svarar nog olika på den frågan.

Men Rothsteins förslag är ändå för snävt för att komma åt den här typen av skändningar då de kan ta sig så många olika uttryck. Den till synes mest framkomliga vägen vore att använda sig av den ”yttrandefrihetens relativitet” som redan är en realitet i andra sammanhang. Då är yttrandefrihetens omfattning oinskränkt men rätten att framföra åsikten i vissa fall begränsad.

Medierättsexperten Hans-Gunnar Axberger har beskrivit det som ”en skala där den enes åsiktsfrihet finns i den ena änden och den andres motsvarande frihet i den andra, inklusive dennes berättigade anspråk på att fredas från sådant han eller hon inte vill ta del av.” (Ord och ordning, 2008)

Exempel på detta finns inom andra områden. En pingstpastor vid namn Åke Green höll sommaren 2003 en predikan i Borgholm på Öland som var både provocerande och kränkande om homosexualitet. Han friades i Högsta domstolen. När i princip samma budskap sedan spreds på skolor av en nazistisk gruppering bedömdes det som hets mot folkgrupp. Skälet till de olika besluten var att pastorn ansågs predika för redan frälsta medan eleverna i skolan tvingades ta del av ett budskap de inte kunde värja sig emot och som många blev störda av. Eleverna var tvungna att befinna sig i skolan, Åke Greens predikan var i högsta grad frivillig att bevista.

Motsvarande gränser finns för pornografi som får spridas fritt (med vissa undantag) men som det är straffbart att tvinga på människor som inte vill exponeras för materialet. Samma sak för exempelvis demonstrationer där motdemonstranter inte får inskränka på möjligheterna att under ordnade former genomföra sammankomsten. Detta har många gånger mött allmän frustration, när sympatierna mer legat hos motdemonstranterna. Men det är alltså ingen inskränkning i dessa motdemonstranters rätt att offentligt framföra sina åsikter, bara begränsningen att den yttringen inte får inskränka på andras yttrandefrihet.

Om samma distinktion användes för koranbrännarna skulle de nekas rätt att demonstrera utanför ambassader eller i andra sammanhang där människor kan ha berättigade anspråk på att fredas från sådant de inte vill ta del av. Den uttolkningen får göras av polis och sedan gärna prövas i domstol. De som absolut vill bränna Koranen kan fortfarande göra det, men på platser där det inte inskränker på andras rättigheter. Det skulle minska medieexponeringen och därmed de eftersträvade effekterna. Agerandet självdör, eller slocknar, och tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen står orörd.