När budet kom den 19 december 2011 om Kim Jong-ils död kunde den nordkoreanska nyhetsuppläsaren knappt slutföra den inledande meningen utan att brista i gråt.

Hon var bara den första av många gråtande nordkoreaner som skulle komma att synas på tv-skärmar runtom i världen under de följande veckorna. På gator och torg runtom i Nordkorea visades gråtande folkmassor upp inför en förundrad omvärld. Hur kunde alla dessa människor sörja att en diktator som Kim Jong-il lämnat jordelivet? Gråten kunde väl inte vara äkta? Stod det rentav kanske soldater med gevär riktade mot de sörjandes nackar?

Få har hittills kunnat systematiskt fråga nordkoreaner hur stämningen verkligen var då Kim Jong-il dog, men vi vet desto mer om läget när hans far Kim Il-sung, landets grundare och avlidne men evige president, dog 1994. Då utspelade sig samma dramatiska scener som 2011. Nordkoreaner som lämnat sitt hemland och flytt till Sydkorea har berättat om alla möjliga slags känsloutbrott, från människor som bara tystnade då nyheten meddelades till dem som blivit så tagna och förtvivlade att de nästan svimmade. Det finns till och med berättelser om nordkoreanska flyktingar i Sydkorea som förtvivlat börja gråta, trots att de flytt just från den fattigdom som den avlidne ledaren bar ansvaret för.

Klart är i alla fall att en väsentlig andel av sorgemanifestationerna var äkta. Gråten är intressant och viktig, eftersom den är en av de tydligaste manifestationerna för det komplexa förhållande som råder mellan diktatorn och folket i Nordkorea.

Vi tycks aldrig riktigt lyckas förstå Nordkorea, och det är ett globalt säkerhetsproblem. Senast i slutet av oktober kom rapporter om att Kina och Ryssland diskuterat ett återupptagande av förhandlingarna om Nordkoreas kärnvapenprogram. Men utan att förstå hur det nordkoreanska samhället fungerar och hur regimen behåller sin kontroll, kommer det att bli mycket svårt för omvärlden att nå verkliga framsteg i förhandlingarna med landet.

Att underskatta sin fiende är ett lika farligt som vanligt strategiskt misstag, och många har begått det med Nordkorea utifrån en övertygelse om att ett sådant samhälle under vissa omständigheter måste bryta ihop. För 14 år sedan skrevs böcker med titlar som The End of North Korea, och under landets ekonomiska sammanbrott och svältkatastrof under 1990-talet var många bedömare tvärsäkra på att regimen skulle falla. Men vi skriver 2013, och Nordkorea står fortfarande intakt.

Nordkorea kan bara analyseras i en nordkoreansk kontext. Det är precis vad de sydkoreanska antropologerna Byung-ho Chung och Heonik Kwon gör i boken North Korea: Beyond Charismatic Politics (Rowman & Littlefield 2012). Efter otaliga samtal med nordkoreaner, både på plats i landet och i Sydkorea (dit omkring 22 000 nordkoreaner flytt), konstaterar de att många nordkoreaner reagerade vid Kim Il-sungs död precis som om han varit deras förälder. Det är knappast förvånande med tanke på det nordkoreanska samhällets propaganda som pågår nästan dygnet runt. I de legender som de flesta nordkoreaner kan mer eller mindre utantill är bilden av landets ledare som kollektiva familjefäder ett ständigt ledmotiv.

Chung och kwon beskriver hur skildringen av Kim Il-sung ofta tar upp hur han, som gerillaledare i kampen mot den japanska kolonialmakten (som styrde Korea 1910-1945), tog föräldralösa ungdomar till sig och gjorde dem till soldater. Hos honom fick de trygghet och ett meningsfullt liv, liksom han senare gav Nordkoreas alla medborgare. Parallellen är tydlig till den koreanska nationen, som under decennier invaderades om och om igen av utländska makter, men som först under Kim Il-sung uppnådde självständighet, egenmakt och stolthet. Kim Jong-un idag och Kim Jong-il före honom har sin främsta legitimitet genom släktskapet med Nordkoreas grundare. Genom att axla ledarmanteln och ta ansvar för den nationella familjen gör de bara sin plikt som söner, som den koreanska traditionen bjuder. Samma plikt fyller det nordkoreanska folket gentemot ledarna, i utbyte mot trygghet och ständiga löften om ett bättre liv från och med en morgondag som aldrig kommer.

Naturligtvis är bilden ofullständig. Den nordkoreanska regimen hade aldrig överlevt utan sin massiva politiska kontrollapparat, genom vilken varje nordkoreansk medborgares politiska lojalitet ständigt övervakas. Det totalitära greppet om medborgarna hade inte heller kunnat hållas utan regimens informationsblockad, som förvisso har börjat luckras upp under senare år men som lyckats hålla den nordkoreanska befolkningen isolerad från omvärlden under decennier. Landets arbetsläger, där kanske över 100 000 personer sitter fängslade, fungerar som en avstjälpningsplats för människor vars enda brott i vissa fall varit ett släktskap med någon som bedömts som ett potentiellt hot mot regimen.

Men repressionen har, trots sin extrema omfattning, flera begränsningar som förklaring till hur den nordkoreanska regimen kunnat överleva trots osannolika odds. Medan diktatur efter diktatur föll i sviterna av Sovjetimperiets sammanbrott förblev Nordkoreas ledning praktiskt taget ohotad. Varken massdemonstrationer eller andra krav på öppning och reformer nådde ledningen i Pyongyang. Regimen kunde till och med passivt se på medan massvält tog så många som kanske över en miljon människors liv i landet, utan att drabbas av kuppförsök eller protester.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Detta blir särskilt obegripligt när man direkt hör nordkoreaner som flytt sitt hemland berätta om sina upplevelser. Tidigare i år tog FN:s råd för mänskliga rättigheter initiativ till en särskild utredningskommission om människorättskränkningar i Nordkorea, och den 30 oktober höll kommissionen offentliga utfrågningar på Johns Hopkins School for Advanced International Studies i Washington DC. Under utfrågningen med en ung kvinna som flydde Nordkorea för ett antal år sedan var det många i publiken som grät. Hon berättade om hur hon tvingats tigga mat åt sin nyfödda lillebror under svälten, eftersom hennes mamma inte kunde amma på grund av matbristen. Men folk varken kunde eller ville hjälpa, och en dag dog hennes lillebror i hennes famn. Till slut lyckades hon fly till Kina och tog sig sedan vidare till USA. Hennes historia om ofattbara grymheter och trauman under svälten delas av en hel nordkoreansk generation.

Trots detta: Än idag riktas inga reella hot mot den politiska makten eller mot den relativt unge ledaren Kim Jong-un. Det beror till stor del på att Nordkorea står fortsatt starkt i sina egna traditioner. Propagandaapparaten fortsätter att befästa en världsbild där lojalitet mot samhällets kollektiva förälder – ledaren – är högsta möjliga dygd. Enligt samma världsbild står Nordkorea fortsatt helt ensamt i världen, mot hot från länder som USA och Sydkorea, och därför är kärnvapen en fullständig nödvändighet. Detta är en världsbild som har mycket god klangbotten i ett Korea där lojalitet gentemot föräldrarna i decennier varit den största av dygder och där århundraden av invasioner skapat en bild av omvärlden som farlig och hotfull. Lojalitet gentemot kejsarfamiljen var en självklarhet under decennier i Korea, långt innan det nordkoreanska hovet uppstod.

Därför kan den nordkoreanska regimen komma att bestå i många år framöver. Den har överlevt många osannolika prövningar förr, och kan komma att göra det igen.