Sedan finanskrisen 2008, där Kina klarade sig relativt oskadd, har landet blivit mer självsäkert utåt. Kinas fortsatta utveckling kräver ökade energiresurser, något som drivit Kinas agerande utrikes de senaste 20 åren. I de havsområden Kina gör anspråk på finns troligen stora energireserver, vilket är en bidragande orsak till Kinas ageranden där. Grannländerna, som samtliga har starka handelsrelationer med Kina, försöker på olika sätt liera sig med USA som motvikt till Kina. Handelsavtalet Trans-Pacific Partnership, TPP, där Kina inte uppfyller kraven och därmed inte ingår, är ett exempel på detta. Att USA visar ett ökat intresse för Östasien beror även på att den inhemska tillgången på skiffergas gjort USA mindre beroende av Mellanösterns olja och därmed minskat intresset för den regionen.

Samtidigt har USA börjat omvärdera sin relation till Kina, från samförstånd till en hårdare linje. Det är symptomatiskt att Michael Pillsbury, CIA-analytiker som anses vara tongivande Kinarådgivare sedan Nixon och framåt, tidigare i år utkom med boken One Hundred Year Marathon. I boken beskrivs hur Kina genomför ett hundra år långt maraton där målet är att bli världshegemon ekonomiskt, politiskt och militärt år 2049. För att nå dit använder kineserna sig av 2 500 år gamla krigslister där ett grundantagande är att låtsas att man inte vill bli hegemon för att på så sätt lura sina fiender, och när tiden är mogen slå till och ta makten. Pillsbury har tidigare varit en förespråkare av samarbete med Kina, men har nu ändrat åsikt och varnar för att Kinas framtida avsikter sannolikt inte är så fredliga som kineserna påstår.

Den viktigaste orsaken till den ökade repressionen i Kina är den inbromsande ekonomiska tillväxten, som kräver att kritiska röster tystas för att tuffa reformer ska kunna genomföras. När president Xi Jinping kom till makten hösten 2012 präglades den kinesiska inrikespolitiken av att Hu Jintao inte kunnat genomföra sin politik till följd av att företrädaren Jiang Zemin fortfarande hade en stark maktbas och styrde i kulisserna. Antikorruptionskampanjen blev ett viktigt redskap för Xi att befästa sin makt och driva sin politik, men också för att rensa upp i partiet och öka partiets legitimitet, som i mångt och mycket vilar på att tillhandahålla stabilitet och förbättrade levnadsvillkor. När ekonomin nu saktar in blir det extra viktigt att undvika social oro och genomföra reformer för att säkra tillväxten. De stimulansåtgärder som användes 2008 i form av infrastrukturinvesteringar för att minska effekterna av finanskrisen generar inte längre tillväxt och ledde även till ett gigantiskt skuldberg, inte minst hos lokala myndigheter, som för två år sedan uppskattades officiellt ha över 17 900 miljarder RMB i skuld, sannolikt ännu större idag. Det vill man inte upprepa.

För att tillväxten ska fortsätta på en acceptabel nivå utan att partiets legitimitet hotas behöver Kina reformera sina strukturer, och många ekonomer såg antikorruptionskampanjen som ett led i dessa reformer, inte minst för att bemästra de mäktiga särintressen som riskerar förlora sin maktbas. Viljan till ekonomiska reformer finns definitivt hos Xi, vars främsta mål torde vara att partiet sitter kvar vid makten när han lämnar över 2022, men utmaningarna är stora och troligen behövs även politiska reformer, vilket vi inte sett spåret av än. Det finns en bristande tilltro till det gamla systemet, och vetskap om att uteblivna reformer riskerar att leda till stagnation. Det tar tid att reformera och den inbromsande ekonomin vi bevittnar just nu är ett resultat av dessa strukturomvandlingar samtidigt som behövliga reformer ännu inte genomförts när Kina går från en export- och investeringsdriven tillväxt mot innovation och ökad konsumtion. Det återstår att se om Xi kommer att lyckas reformera utan att ekonomin saktar in för mycket.