Jag är för det första invandrare – en av alla dem som har utnyttjat den fria rörligheten inom EU och slagit mig ner i London. Och jag är för det andra en medlem av vad David Goodhart skulle kategorisera som den ”liberala eliten”: en sammansvärjning av journalister, BBC-anställda och politiker som de brittiska högertabloiderna nästan dagligen rasar mot.

Denna liberala elit påstås vanligen styra riket från Guardians redaktion. Vi talar då om en ekonomiskt krisande tidning med ungefär en tiondel så många läsare som högertabloiden Daily Mails har. Men ändå: Centrum för konspirationen.

”Man får inte prata om invandring i det här landet”, har den brittiska kvällspressen med sina miljonupplagor ropat snart sagt varje dag de senaste åren. David Goodharts bok utgör den mer nyanserade och mer faktaspäckade varianten av samma argumentation. Goodhart är chef för tankesmedjan Demos och gör ett försök att flytta den intellektuella debatten till den plats från vilken tabloiderna har skrikit de senaste åren.

Här vill han föra diskussionen. Frågan är varför.

Kritik mot invandring brukar handla antingen om antalet (de är för många), resurserna (de tar vad som är vårt) eller kulturen (de är inte som vi). Goodhart är, som flera kommentatorer i brittisk press redan har påpekat, inne i samtliga av dessa argumentationslinjer i The British Dream.

Även om samma resonemang inte sällan kan höras i Sverige, är kontexten annorlunda. Storbritannien har på ett helt annat sätt omstöpts av invandring de senaste decennierna. Det engelska språket lockar till sig människor från hela världen. London är kanske världens mest globaliserade stad. 300 språk talas här. Ingen höjer på ögonbrynen över poliser i slöjor på Trafalgar Square, inte heller debatterar man böneutrop eller moskéer på samma sätt som i Skandinavien eller på kontinenten. Att nyhetsuppläsaren annonserar bönetider under ramadan är inget konstigt. Ingen som följde sommar-OS förra året kunde undgå att se hur stoltheten över det myller av kulturer och etniciteter som är det moderna Storbritannien löpte som en röd tråd genom evenemanget, från Danny Boyles magnifika öppningsceremoni till guldvinnaren Mo Farah, en troende muslim, som öppet ber till sin Gud nere på banan och blir nationalhjälte.

Invandringsdebatten är livlig och ofta onyanserad, men den är inte som i stora delar av Europa en synonym för en debatt om muslimer. Den skillnaden är viktig att förstå.

”Under mindre än 60 år”, skriver Goodhart, ”har ett ganska homogent land i hjärtat av ett multikulturellt imperium blivit ett multikulturellt land utan ett imperium.” Hans bok vill beskriva hur det kom sig. Det är en bok som ställer sig mitt uppe i den brittiska identitetskris som nu pågår. Vad beror den på? David Goodharts svar är invandringen.

Goodhart vänder sig egentligen inte i särskilt hög grad emot den konsensus som råder bland ekonomer om invandringens ekonomiska effekter. Antalet jobb i en ekonomi är inte statiskt: fler jobb för invandrare betyder inte färre jobb för infödda. Så fungerar helt enkelt inte en marknad. Att invandringen pressar ner lönerna för vanliga arbetare stämmer inte heller. Invandringen verkar bara ha en mycket liten effekt i denna bemärkelse. Att lönerna har gått ner i Storbritannien beror på en mängd andra faktorer.

David Goodharts huvudargument är alltså inte att invandring är dåligt för ekonomin. Istället säger han att invandringen har varit dålig för människors känsla av sammanhållning och identitet. De politiska eliterna, som har sitt fokus på ekonomin, har missat detta, vilket säkert kan vara sant.

Boken innehåller dock slängigheter som att den brittiska politiken har styrts av en idé om att ”solidaritet med människor från Burundi är lika viktigt som solidaritet med britter” och att detta är fel. Det kräver ingen närmare granskning av brittiska regeringars agerande i praktiken för att se det absurda i detta påstående. David Goodharts historieskrivning och hans sätt att släta över den roll som diskriminering och rasism spelar ger ofta ett oärligt intryck.

Bilden av ett Storbritannien som i naiv tolerans öppnar alla sina gränser är också svår att köpa. Under James Callaghans labourregering på 1970-talet ”oskuldstestades” indiska kvinnor, och brittisk asylpolitik kritiserades under Tony Blair för sin hårdhet både vad gäller retorik och praktik. Allt detta tonas ner eller utesluts i Goodharts berättelse.

Invandringen kan långt ifrån förklara alla de problem som Goodhart gör den ansvarig för. Andelen infödda britter på bidrag är lika hög i de delar av landet som har ett mindre inslag av invandring. Skolorna i den mest multikulturella delen av landet, Londons innerstad, har förbättrats radikalt de senare åren tack vare samlade politiska insatser. Detta har skett under samma period som invandringen har varit som störst. På många sätt är Storbritannien en framgångshistoria. I alla fall om man ser landet utifrån. Det gör inte David Goodhart.

Bokens politiska filosofi tar upp behovet av fysisk hemort och nationella gränser i en globaliserad värld. Han kritiserar abstrakta rättigheter och abstrakt kosmopolitism. Han skriver om hur ”eliter” och ”vanligt folk” har helt olika bilder av invandringen och de demokratiska problem som följer av den.

Goodharts konkreta förslag är inte särskilt radikala. Han verkar stödja den konservativa regeringens begränsning av nettoinvandringen. Den har kritiserats för att vara symbolpolitik och potentiellt farlig för ekonomin: flyttar färre britter utomlands ett år kommer landet inte att kunna ta emot japanska forskare. Det är ju netto-invandringen som ska ner.

Goodhart föreslår gratis undervisning i engelska,vilket låter utmärkt. Han gör också det intressanta påpekandet att trots att alla pratar om integration så investerar staten väldigt lite i det. Å ena sidan vill han ha mer integration, å andra sidan talar han sig varm för att invandrade ska stanna en begränsad period och sedan uppmuntras att åka hem. Som flera kommentatorer har påpekat: Är inte detta motsägelsefullt? Om vi ändå ska åka hem, varför ska vi då integreras? Och om den brittiska staten satsar på att integrera oss, kan det inte göra att vi känner oss så hemmastadda att vi stannar?

Ett av de viktigare skälen till att Storbritannien historiskt sett har varit bättre på integration än stora kontinentaleuropeiska länder som Tyskland är att man här inte har förlitat sig på just gästarbetarmodeller.

Goodhart kritiserar en politik som resonerar generaliserande om grupper och särbehandlar dessa efter etnicitet; samtidigt föreslår han någon form av kvotering i skolan. Barn från olika kulturer, religioner och etniciteter ska tvingas att gå tillsammans. Det är visserligen ett intressant förslag, men det är svårt att se hur det skulle kunna genomföras utan att bära drag av den generaliserande ”multikulturalism” som Goodhart vänder sig mot.

Boken är ovanlig för brittisk debatt på så sätt att den kan beskriva moskén i en av Londons förorter som ”för dominerande”. Den typen av tongångar brukar inte höras på Brittiska öarna. Toleransen vad gäller religionsfrihet är större än på kontinenten. Den kanske märkligaste passagen i boken är också den där Goodhart resonerar kring att rasistiska stereotyper i medier kan vara positiva då de ger folk en möjlighet att få ”utlopp för sina känslor”. Gäller denna hemsnickrade teori även antisemitiska bilder i 1930-talets Tyskland?

Det är detta som är det stora problemet med The British Dream: bristen på större sammanhang. Ja, Storbritannien ser inte sig självt som en del av Europa. Invandringsdebatten här utmynnar nästan alltid i krav på att landet ska lämna EU. Det elaka Bryssel som dumpar miljoner östeuropéer i London är högertabloidernas skurk nummer ett. Det populistiska partiet UKIP:s senaste framgångar i lokalvalen bygger på samma recept: de väver samman krav på EU-utträde med högljudd kritik av invandringen. För varje röst de stjäl från de konservativa ökar pressen på David Cameron att gå dem till mötes politiskt. 

David Goodhart vill inte lämna EU, men föreslår någon form av omförhandling och utträde ur vissa delar av unionen. Tanken är typisk för brittisk debatt i de här frågorna på så sätt att den är orealistisk och verkar bygga på en missuppfattning av hur EU fungerar. Men detta är, som sagt, ingenting som David Goodhart specifikt ska lastas för.

Goodhart har uttryckt frustration över hur hans bok har tagits emot: han är kritisk till att många har velat diskutera huruvida hans argumentation är på rätt eller fel sida om en upplevd gräns för hur man får prata om dessa frågor. Borde vi inte prata om vad han konkret säger, istället? Men hur man pratar om invandring är en konkret fråga.

David Goodharts bok missar den rådande kontexten av ett allt hårdare klimat – fascistiska partier som växer över hela Europa, främlingsfientliga tongångar som kryper in i och kidnappar de politiska systemen i allt fler länder, högerextremt våld och ökande rädsla. Hotet mot det öppna samhället är inte ett resultat av att vi är olika utan av att vissa tycker att vi ska sluta vara olika. När man skriver en bok om invandringen idag måste man ta hänsyn till detta. Annars förlorar man i trovärdighet.