Britpopbandet Pulps nittiotalshit ”Common People” skildrar sångaren Jarvis Cockers möte med en överklasstjej som vill passa på att turista lite i verkligheten medan hon studerar skulptur i London: I want to live like common people / I want to do whatever common people do / Want to sleep with common people / I want to sleep with common people like you.

Hennes ambition är dock inget genuint försök att förstå andra människors livsvillkor, utan uttrycker de privilegierade klassernas distanserade exotisering av ”vanliga människor”.

När Cocker tar med henne till ett snabbköp och ber henne låtsas att hon inte har några pengar börjar hon skratta. Högutbildade medlemmar av samhällseliten kan nämligen beblanda sig med pöbeln på skoj – medan tanken på att faktiskt vara en av dem på riktigt uppfattas vara ett skämt.

De högre samhällsskiktens nedlåtande syn på den breda massan har mångtusenåriga rötter. Till exempel argumenterade redan Platon för att filosofer borde styra samhället istället för vanligt folk, eftersom de begrep så mycket bättre än andra. När en framväxande klass av handelsmän under 1500-talet började formera en resursstark medelklass i Europas hamnstäder signalerade aristokratin snabbt förakt mot dessa uppkomlingar som gick och prålade utan vederbörliga anor. Till och med arbetarklassens folkrörelser under 1900-talet byggde på ett implicit folkförakt: massorna behövde uppfostras och ledas av dem som läst sin Karl Marx och visste bättre.

Dagens samhälle är förvisso mer meritokratiskt, men det innebär inte att vi inte har privilegierade klasser. De som sitter på politiska, mediala och kulturella maktpositioner är välavlönade individer med hög utbildning och hög status. Av naturliga skäl tenderar dessa att gravitera mot storstäder och universitetsstäder, vilket ger klyftan mellan privilegierade och vanligt folk en utpräglad stad-land-dimension. Ett tydligt exempel på detta är hur Stockholms före detta landshövding Anna Kinberg Batra i sin mindre medietränade ungdom en gång hävde ur sig att ”stockholmare är smartare än lantisar.”

Dessa privilegierade klasser tenderar att ha så kallade progressiva värderingar, vilket rent teoretiskt borde innebära hög tolerans mot meningsmotståndare. I verkligheten hyser de dock ett förakt mot de lägre klassernas åsikter och upplevelser, på samma sätt som när presidentkandidaten Hillary Clinton en gång avfärdade sina meningsmotståndare som ”a basket of deplorables” – vilka betraktas vara för dumma och okunniga för att dela hennes och hennes gelikars upplysta värderingar.

”Vanligt folk” är både arbetare och tjänstemän, med ett brett spektrum av yrken, åsikter och värderingar. De är varken väldigt rika eller väldigt fattiga. Swedbanks privatekonom Arturo Arques har talat om den ”breda medelklassen”, de omkring 70 procent av Sveriges befolkning som varken har så ont om pengar att de inte skulle klara en oväntad utgift på 12 000 kronor – eller så rika att de inte kände av förra årets prisökningar på mat.

Det som förenar ”vanliga människor” är således inte fattigdom, utan att de saknar reell makt och istället tvingas leva med resultatet av vad andra bestämmer åt dem. Detta tillstånd speglas av mediernas tendens att skildra hur allt från budgetnyheter till reduktionsplikt drabbar medelklassens plånböcker som om sådana saker vore opåverkbara naturfenomen.

Detsamma gäller den så kallade ”gröna omställningen”. På drygt två decennier förväntar sig politiker och aktivister att världen ska upphöra med alla typer av koldioxidutsläpp – vilket i praktiken kräver oöverstigliga uppoffringar för just vanligt folk.

Ett tydligt exempel är vindkraften, vilken omhuldas av just de privilegierade och förment progressiva klasser som driver på omställningspolitiken. Samtidigt är vindkraften problematisk som energikälla – inte minst eftersom den är ekonomiskt ohållbar. När det blåser produceras nämligen så mycket el att priserna drivs ner och produktionen blir olönsam – medan när det är vindstilla och energipriserna skjuter i höjden kan vindkraften inte producera någon el alls. Det genomsnittliga svenska vindkraftsbolaget gör i nuläget årliga förluster på hela 39,4 procent.

Detta påverkar dock inte de privilegierade klassernas gröna övertygelse: vindkraft är framtiden och bör skattesubventioneras.

Själva vindkraftverken är dessutom trevligare som ideologiskt ideal än som praktisk verklighet. De som bor nära anläggningarna tvingas ofta leva med konstant obehagliga ljud, blixtrande ljus i natten, och får ofta sina fastigheters värden utraderade som följd.

I Expressen berättade ett par för två år sedan att deras hus förlorat halva sitt värde på grund av vindkraften. Som Energimyndigheten konstaterade i rapporten ”100 procent förnybar el: Delrapport 2” (2019) hjälper det inte att det teoretiska stödet för förnybar energi är stort – när det praktiska stödet för vindkraft i den egna kommunen är obefintligt.

I storstäderna, där de privilegierade klassernas gröna beslut fattas, byggs dock inga vindkraftverk alls. Kritiken från dem vars lantliga hemmiljö förstörs av vindkraftparker uppfattas som bakåtsträvande av okunniga lantisar som själviskt försöker förhindra den gröna omställningen.

Just därför har beslutsfattare och aktivister svårt att acceptera att någon tackar nej till deras politik.

Ett konkret exempel på detta var när invånarna i Malung år 2020 röstade nej till en planerad vindkraftanläggning på Ripfjället – vilket ledde till att politiker helt enkelt ignorerade den kommunala vetorätten och byggde anläggningen ändå.

Strax efteråt presenterade Christofer Fjellner, Moderaternas gruppledare i Stockholms stad, partiets nya klimatpolitiska program. Programmet stipulerar bland annat att den kommunala vetorätten ska ”ändras” i syfte att få fler kommuner att säga ja till vindkraft. Partiet medger att det finns en målkonflikt mellan ”lokal miljöpåverkan och global klimatnytta”, men anser att klimatnyttan går före och att fler kommuner därför måste fås att acceptera vindkraften.

Vindkraften är bara en del av den gröna omställningen. Sveriges och EU:s klimatmål kräver ingenting mindre än en extrem omdaning av samhället och en påtaglig försämring av människors livskvalitet. EU:s gröna giv dikterar att ”netto noll” ska uppnås senast 2050; Sveriges klimatmål säger 2045. Med andra ord ska alltså nettoutsläppen på tjugo år pressas ner till noll. Det innebär förbud mot fossila bränslen i industrin, i jordbruket, i en lång rad sektorer som idag helt saknar alternativ.

Norrland är på god väg att få en kostsam förvarning av den gröna omställningens ekonomiska konsekvenser. Där ska stat­liga Hybrit och skattedopade Stegra (tidigare H2 Green Steel)
börja producera stål utan kol, vilket är en ytterst energikrävande process som kommer att kräva lika mycket el som hela Finland förbrukar på ett år. Att driva igenom sådana satsningar samtidigt som vanligt folk har svårt att betala skenande elräkningar är magstarkt i sig – och som salt i såren finansieras dessa gröna högriskprojekt huvudsakligen via just vanligt folks skattesedlar.

Detta kamoufleras bakom eleganta lösningar som kreditgarantier och pensionsinvesteringar, men förr eller senare kommer notan för de privilegierade klassernas progressiva politik att drabba vanligt folks plånböcker.

Jordbrukssektorn har en djupare krisinsikt, och förra vintern protesterade bönder i hela Europa mot EU-politikernas ogenomförbara omställningskrav. Såväl reduktionsplikt som byråkratisering har gjort det allt svårare för europeis­ka bönder att konkurrera på den internationella marknaden.

Så sent som 2022 drev Nederländernas premiärminister Mark Rutte igenom krav på radikalt sänkta kväveutsläpp som enligt regeringens egna beräkningar skulle driva var tredje bonde i konkurs. Som om detta inte var nog köpte den nederländska staten även upp 3 000 bondgårdar – för att lägga ned dem. Det är en ödets ironi att många av de progressiva politiker som nu kräver matpriskontroller själva alltså varit arkitekterna bakom den inhemska matproduktionens fördyring.

Ytterligare ett exempel på den ibland nästan brutala nonchalansen inför vanliga människors livsvillkor är uppvärmningen av bostäder. Majoriteten av energin européer idag använder för att värma upp sina hem kommer från fossila bränslen. Inte för att de inte bryr sig om klimatet, utan för att de har en ekonomisk verklighet att förhålla sig till. De styrande klassernas politik tar dock inte hänsyn till vanligt folks verklighet. Bryssel håller på att utveckla ett utsläppshandelssystem som ska omfatta privata hem och göra uppvärmningen allt dyrare, tills gas- och oljevärme till slut blir helt förbjudna. Så sent som förra året försökte EU genomdriva tvångsrenoveringar av alla byggnader som inte har energiklass A, något som för äldre stugor riskerade att landa på över en halv miljon kronor styck.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att klimatmålen inte kommer att kunna nås i sin nuvarande form är uppenbart, eftersom man helt enkelt inte kan ålägga industri, jordbruk och hushåll att elektrifieras när man samtidigt saknar planerbar energi. Vanföreställningen att Europa skulle kunna tvinga igenom en total energipolitisk och ekonomisk omställning på drygt tio år samtidigt som varken energin eller teknologin som behövs existerar är inte bara befängd – den är även demokratiskt farlig.

När vanligt folk börjar erfara den gröna omställningens verkliga privatekonomiska och praktiska konsekvenser kommer de nämligen att göra allt för att rösta bort de politiker som tvingat fram denna situa­tion. Vilket den politiska klassen är fullt medveten om. Den utilitaristiske filosofen Torbjörn Tännsjö har i flera år förespråkat en ”upplyst klimatdespoti”. I sin senaste bok, Från despoti till demokrati (Fri tanke, 2024), argumenterar han för att klimathotet är så allvarligt att människor inte kan tillåtas göra sina egna prioriteringar. De som vet bättre – det vill säga har samma prioriteringar som Tännsjö själv – behöver få vanligt folk att fatta ”rätt” beslut. Detta speglas även i den miljöpartistiske EU-parlamentariken Per Holmgrens önskan att avskaffa alla fria val med hänvisning till klimatkrisen, Lex Platon och storstädernas makthavare.

Få klimatprogressiva går dock så långt att de öppet kräver klimatdiktatur. Många klimatpolitiska åtgärder bygger dock de facto på tvång eller en form av ekonomisk utpressning där den som fattar ”fel” beslut ska bestraffas. Denna typ av ekonomisk press tenderar att ha störst effekt på dem som har minst marginaler, medan de som fattar besluten knappt märker av konsekvenserna.

Ett exempel på detta är hur den dåvarande infrastrukturministern Anna Johansson (S) beklagade sig i Dagens Industri 2016 över att bensinen var för billig, samtidigt som lönen för svenska statsråd låg på över 130 000 kronor i månaden. Den ekonomiska press hon ville sätta på svenska folket märktes knappast på Johanssons eget bankkonto.

Många av de mest entusiastiska rösterna för grön omställning gör tydligt att de själva inte har några planer på att ändra sin livsstil alls. Prins Harry och Leonardo DiCaprio flyger glatt världen över i privata jetplan för att förklara för vanligt folk att de måste flyga mindre. Detta uttrycker omedvetet en extremt cynisk syn på vanliga männi­skor. Marie Antoinettes bakelser korsbefruktas med Mao Zedongs kulturrevolution: antingen får folk värma sig med tanken på sina minskade utsläpp – eller så får de solidariskt finna sig i att frysa till förmån för det gröna språnget.

Allt fler inser att klimatmålen i deras nuvarande form är en teknisk, ekonomisk och politisk fantasi som är omöjlig att genomföra i sin nuvarande form. Samtidigt är det vanligt folk som kommer att drabbas privatekonomiskt när energipriser, mat och industriprodukter blir dyrare i omställningens namn – och eventuella försök att rösta bort denna politik möts i allt högre grad med inskränkningar av folkets självbestämmande.

Samtidigt kommer den gröna omställningens progressiva arkitekter själva att kunna köpa sig fria från dess konsekvenser – precis som privilegierade klasser alltid har gjort. För när det kommer till kritan vill de inte alls leva like common people do.