Uppsvinget för auktoritär högerpopulism och dess nyvunna framgångar går knappast att förstå utan att koppla dem till socialdemokratins tillbakagång i hela Europa. Socialdemokratin har av nödtvång rört sig mot mitten och en bredare liberalism de senaste decennierna – en process som påbörjades redan på 1980-talet men som accelererade efter det kalla krigets slut. Tony Blair och Bill Clinton blev bägge framträdande representanter för denna ”den tredje vägens politik”. I Sverige behöll Socialdemokraterna många av regeringen Bildts reformer under 1990-talet och drev själva igenom både avregleringar och kraftiga nedskärningar av offentlig sektor under Göran Perssons ledarskap.

Socialdemokratin är inte längre någon bred folkrörelse. Liksom facken domineras partiet av heltidsanställda tjänstemän, vid sidan av karriärpolitiker. Fokusgrupper, opinionsmätningar och inte minst mediebilden spelar en större roll för S än de egna medlemmarna. Men det är inte bara Socialdemokraterna som har färre medlemmar och en betydligt svagare förankring ut i samhället än tidigare. De borgerliga partierna har också förlorat mycket av sitt fotfäste, inte minst utanför storstäderna. Urbaniseringen har bidragit till att de rört sig i liberal riktning. Detta är kanske mest tydligt vad gäller Moderaterna och Centern, även om det sista partiet har kvar en stor del av sin väljarbas på landsbygden.

Partierna kan idag beskrivas som karriärmaskiner, med Stockholm som central bas. En från 1990-talet kraftigt expanderande PR-industri har skapat en särskild arbetsmarknad vid sidan av politiken, där före detta borgerliga och socialdemokratiska politiska tjänstemän inte sällan jobbar sida vid sida. Ur ett livsstilsperspektiv är det mer som förenar än skiljer dem åt. Den gamla känslomässiga antagonismen mellan företrädarna för Sveriges två maktbärande partier är mycket mer nedslipad än den var under 1970- och 1980-talen. Politikens ramverk har också det bidragit till en konsensuskultur inom etablissemanget, inte minst genom EU-inträdet och de övergripande reglerna för statens finanser.

Självfallet finns det fortfarande intressemotsättningar mellan den organiserade arbetarrörelsen å ena sidan och borgerligheten och näringslivet å den andra. Men jag vågar påstå att den gamla ekonomiskt betingade höger–vänster-skalan tömts på mycket av sin energi. Detta är tydligare för väljarna än för de partister och policymakare som fått, och får, sin utkomst från att hålla liv i denna institutionaliserade konfliktdimension.

Förutsättningarna för ett folkligt-konservativt utmanarparti kunde därför knappast ha varit bättre. Med Fredrik Reinfeldts omgörning av Moderaterna framstod den socialliberala konsensuskulturen som väldigt tydlig. Trots partiets extremistiska förflutna lyckades Sverigedemokraterna på kort tid göra sig till en central kraft i svensk politik. Vid sidan av den socialliberala individualismens ensidiga dominans är det framför allt två saker som förklarar framgångarna. Ett ökat fokus på migration, islamism och terrorism i hela västvärlden och – framför allt – framväxten av internet och sociala medier, tekniker som berövat de etablerade maktgrupperna deras tidigare informationsoligopol.

Sverige brukar beskrivas som världens modernaste land. Vi är inte längre rikast, men ingen annan plats präglas i så hög grad av värden som sekularisering, rationalism och självförverkligande, enligt otaliga mätningar. En stark tilltro till staten möjliggjorde de system som gjort individualismen till överideologi och präglat svensk samhällsutveckling under efterkrigstiden.

Centralt i detta har varit nedmonterandet av traditionella auktoriteter. Kyrkan och den traditionella patriarkala familjen har främst stått i skottgluggen men efterhand har även lärarkåren, arbetsgivarna och militären förlorat mycket av den auktoritet som de fortfarande åtnjuter i andra länder. Det bör kanske tilläggas att samma utveckling skett i andra delar av västvärlden, men att den i Sverige gått längst. Förklaringarna till det svenska särfallet är komplexa, men en viktig omständighet är att Sverige var ett underutvecklat bondeland som snabbt kom att domineras av stora exportindustrier. Socialdemokratins ovanligt starka dominans under efterkrigstiden var både en följd av och en förstärkande faktor till utvecklingen. Samtidigt har rent sociologiskt den traditionella borgerligheten varit svag.

De senaste decennierna har Sverige alltmer övergått till att bli ett tjänste- och informationssamhälle. Väldigt många människor arbetar idag med att bearbeta information på olika sätt. Utbildningsnivån har också höjts kraftigt. Vad som kanske inte var uppenbart från början är att denna utveckling gör samhället mer svåröverskådligt. Kunskap medför en insikt om det egna vetandets begränsningar. Tillvaron blir mindre självklar. Allt fler har fått möjligheten att ifrågasätta. Redan på 1970-talet stod det klart för en del socialdemokrater att deras kamp för mer autonoma medborgare också ökade missnöjet och kraven. Föreställningen om maximal autonomi underminerar sig själv. Lärar- och forskarkåren som lärt ut kritiskt tänkande har fått finna sig i att bli ifrågasatta av sina elever och studenter. Den senaste professionen som – något motvilligt – tvingats acceptera att bli kritiserad på allvar är journalistkåren – samma kår som gått i bräschen för att ifrågasätta auktoriteter under efterkrigstiden.

Att den kritiska rationalismen undergräver sig själv insåg filosoferna tidigt. Men det är först när utbildning och information blivit ett massfenomen som det får verkliga sociala konsekvenser. Ett samhälle kan i längden inte fungera utan normer. Att göra individen och den personliga upplevelsen till enda vägledning har visat sig vara ett bräckligt projekt.

Den nya ”overkligheten” ger sig till känna på många plan. Inom näringslivet har ett allt större fokus kommit att ligga på varumärken och pr. Inom politiken har språket självt inte sällan gjorts till huvudsak. Vad får man säga? Symbolhandlingar har lyfts upp. Inte minst de traditionella medierna har här varit pådrivande. Detsamma gäller den stora vikt som lagts vid politikens form och politikernas framförande, huruvida de går hem i tv-rutan eller är representativa för vissa grupper. Sakfrågorna har ansetts mindre intressanta eller alltför komplexa.

Även politiken har vingklippts. EU-medlemskapet, Riksbankens självständighet och budgetreglerna är alla 1990-talsprodukter som syftat till att begränsa politikernas handlingsutrymme. Privatiseringar, decentralisering och juridifiering har gjort sitt till. Politikerna själva har knappast varit omedvetna om att dessa steg haft sidoeffekten att förflytta ansvaret till någon annan. Ett tydligt exempel är migrationspolitiken, där jurister skulle få ta de svåra besluten. Privata entreprenörer i välfärden fungerar liksom EU som perfekta syndabockar för politiska misslyckanden. Kommunaliseringen av skolan har delvis gjort det möjligt att försöka skylla fallande skolresultat på kommunerna.

Politiker och etablerade journalister har alltså samfällt drivit på en utveckling där politiken uppfattas som handlingsförlamad och där det råder stor osäkerhet kring samhällets normer och värderingar. Den auktoritära högerpopulismen erbjuder ett svar på denna osäkerhet. Den utgör en reaktion på ett till synes handlingsförlamat och intellektualiserat samhälle. Högerpopulismen ställer upp en tydlig konfliktlinje – folket mot etablissemanget – och erbjuder ett klassiskt svar på osäkerheten: Några där uppe vill oss illa. Detta kombineras med en främlingsfientlighet som också kan ses som riskaversion. Utan invandringsmotståndet skulle det inte fungera, men det främmande fungerar främst som katalysator för ett underliggande missnöje – ett konkret hot att peka på. Det auktoritära elementet ligger i att förkasta värderelativismen och indirekt individualismen genom att framhålla kollektiva normer och identiteter – i regel dock på ett sådant sätt att anhängarna inte upplever sig behöva göra avkall på sin egen personliga frihet.

1990-talet utgjorde inte bara en renässans för individualism och framstegstro, utan även för universalism. Det kalla kriget var över, och på det globala planet sågs ökad integrering som något närmast ödesbestämt och i grunden positivt. Det underliggande antagandet var att demokrati, rationalism och respekt för mänskliga rättigheter skulle sprida sig i takt med ökat ekonomiskt välstånd.

Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington hörde till de få röster som varnade för att optimismen var överdriven. Huntington påpekade att spridandet av västerländsk teknik och materiellt välstånd inte med någon automatik innebär ett spridande av västerländska eller liberala värderingar. Huntington hävdade även att ökad interaktion med ”den andre” snarare riskerar att öka konfliktnivån än minska den, tvärtemot tidens övertygelse. Globaliseringen har inte minst handlat om en ökad medvetenhet om det främmande. Islamism har ironiskt nog vissa drag gemensamma med den högerpopulistiska reaktionen. Bägge vänder sig emot en globalisering som – delvis på goda grunder – antas hota den nationella eller lokala gemenskapen och identiteten.

I takt med att fler människor får råd att ta sig till den rikare delen av världen kommer de även att försöka göra just detta. Fortsatta krig och prognoser om en befolkningsexplosion i Afrika lär öka trycket ytterligare. Det ställer Europa inför ett dilemma. Att kontrollera immigration kräver troligen åtgärder som står i strid med den starka respekt för individen och tron på universella värden som byggts upp de senaste decennierna. Att inte försöka kontrollera immigrationen är knappast ett alternativ. Statsindividualismens institutioner har en begränsad kapacitet att bryta ned kollektiva identiteter, i synnerhet som denna statsindividualism på delvis berättigade grunder är ifrågasatt.

Om individualism och globalisering triggat en högerpopulistisk reaktion är framväxten av internet och sociala medier den faktor som möjliggjort dess bredare genomslag. Denna faktor går inte att underskatta. I sig är förstås tekniken neutral, men det faktum att var och en idag kan nå ut med sitt budskap och samla anhängare gynnar förstås i första hand dem som inte tidigare haft tillgång till informationsplattformar.

De traditionella medierna i Sverige har i hög grad varit knutna till det politiska etablissemanget, tidningarna genom sina ägare och public service genom kopplingen till staten. I relation till högerpopulismen har emellertid journalisterna varit ännu mer negativt inställda än deras arbetsgivare. Flera undersökningar visar att journalister har mer radikal-liberala värderingar än befolkningen i övrigt.

Stödet för Sverigedemokraterna är också markant lägre bland journalister och lärare – just de grupper som har till uppgift att forma samhällets självförståelse – än hos befolkningen i övrigt. Med tanke på att SD-sympatierna överlag är svaga bland akademiker torde detsamma gälla för forskare och lärare vid universiteten. Det är inget vågat antagande att stödet inom konst- och kulturvärlden är minimalt (jag har inte hittat statistik på det området).

Den skrivande och åsiktsproducerande klassen kan sägas utgöra spjutspetsen i det individualistiska, rationalistiska och auktoritetskritiska paradigm som dominerat, och fortfarande dominerar, i Sverige och flertalet andra västländer. Denna klass sitter inte på den ekonomiska makten, men till skillnad från kapitalet, som blivit alltmer anonymt, syns den. Dess makt är för stora delar av befolkningen mer påtaglig än den kapitalägande klassens.

Med de digitala mediernas intåg utmanas den åsiktsproducerande klassen på allvar. Högerpopulisterna insåg tidigt vikten av att kringgå informationsoligopolet. Redan på 1980-talet var Skånepartiets Carl P. Herslow en pionjär inom närradiosändningar. I en tid när närmare hälften av Sveriges befolkning går in på Facebook dagligen erbjuds förstås enormt mycket kraftigare verktyg att nå ut.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Högerpopulisternas ”alternativa medier” har lärt sig av kvällspressens sätt att arbeta – förenkla, polarisera, överdriv och välj ut exempel som bekräftar den egna tesen. Men syftet är inte i första hand att få klick. Det är att stärka en världsbild där ”journalistiken” inte sällan slår över i ren propaganda. Det enorma informationsflödet i kombination med bristen på auktoriteter och den traditionella journalistikens tillkortakommanden (som förvärrats av resursbrist) har skapat optimala förutsättningar för den som vill föra ut ett alternativt budskap, eller bara ren desinformation.

Hur ska de etablerade partierna förhålla sig till den framväxande auktoritära högerpopulismen? Frågan har varken något enkelt eller neutralt svar. En viktig insikt är att högerpopulism inte kan förstås som ett isolerat fenomen. Den måste förstås i relation till svagheter hos de etablerade institutionerna i samhället, i en tid av snabba förändringar. Därmed inte sagt att populismens lösningar och metoder bör anammas eller är korrekta.

Jag tror att flera gamla konservativa insikter behöver återupptäckas. Förändring bör om möjligt ske långsamt. Politiken bör inte baseras på en maximering av abstrakta principer. Konsekvenstänkandet måste ges större utrymme.

Politik kan inte heller reduceras till ekonomi. Människor har ett behov av normer, auktoriteter och kollektiva mål. En förnuftig hållning präglas av skepsis, inte av en kolartro på system, planering och framsteg – eller för den delen perfekt fungerande marknader. Därmed inte sagt att förnuftet bör överges. Det kanske mest problematiska med den auktoritära högerpopulismen är tendensen att bejaka en rent känslobaserad retorik och vara ointresserad av resonemang och dialog – tydligast i fallet Donald Trump.

Mer konkret kan det finnas skäl att se över hur några centrala institutioner kan förbättras. Kan incitamenten och rekryteringen av kompetens inom politiken reformeras? Hur ser det ut med kunskapsproduktionen? Universiteten är idag väldigt uppbundna av ekonomiska styrsystem. Tankesmedjor och intresseorganisationer i sin tur är i hög grad uppbyggda kring den gamla konfliktlinjen arbete–kapital. Journalistiken lider på många håll av både resurs- och kompetensbrist. Det är svårt att hitta konkreta lösningar och ännu svårare att genomdriva dem. Men en bra början är krisinsikt.

Håkan Boström är doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.