Håller Sverige på att bli som övriga Europa? I likhet med de flesta europeiska länder har Sverige sedan september 2010 ett populistiskt, nationalistiskt och invandrarkritiskt parti i den lagstiftande församlingen. Och i och med samma val har det blivit tydligt att svensk politisk makt inte längre är en enpartifråga utan någonting som på samma sätt som i de flesta andra europeiska länder växlar mellan olika ideologiska block.

Hur man än vrider och vänder på det, är det lika positivt att det förhåller sig på det senare sättet som det är tråkigt med populistiska enfrågepartier – i synnerhet när dessa kan påverka politiken som vågmästare. Samtidigt bör inte Sverigedemokaterna framställas som mer extrema och unika än de är. Ytterst sett handlar det om samma sorts parti som Vänsterpartiet. Det vill säga: man hämtar sitt väljarstöd företrädesvis hos människor som känner olust inför samhällsutvecklingen eller som själva har erfarit försämringar av sin livssituation. I bägge fallen appellerar man till olustkänslor som är förknippade med två faktorer i den senkapitalistiska utvecklingen: den tilltagande globaliseringen samt den allt högre hastighet med vilken allt förändras runt oss.

Om detta kan man ironisera, men icke desto mindre finns det anledning att ta ett sådant missnöje på allvar. Det liberala samhällets tendens att se värdeupplösning och självförverkligande som vår tids yttersta mål och mening känns av olika anledningar inte relevant för alla människor. Många längtar efter andra sorters värden, vilka har svårare att genereras av det kapitalistiska samhället: trygghet; sammanhang; delaktighet i något större; möjlighet att leva i relationer präglade av ömsesidigt ansvar och omtanke – både privat och i yrkeslivet. När inte de etablerade mittenpartierna förmår fånga upp de missnöjesyttringar som den globala utvecklingen underblåser, skapas utrymme och grogrund för partier som på ytterflankerna kan leverera enkla svar: det är kapitalisternas och överklassens fel att vi erfar otrygghet. Eller: det är invandrarnas och muslimernas fel att vi erfar otrygghet.

Det paradoxala i sammanhanget är naturligtvis att de islamister som Sverigedemokraterna med rätta utmålar som en hotbild mot det öppna, liberala samhället, drivs av i grunden samma slags missnöje som Sverigedemokraterna när det gäller det liberala samhällets grundläggande strävan efter ständig förnyelse och den därmed sammanhängande tendensen att överge och upplösa allt som andas tradition och kontinuitet. Men medan islamisterna i sin kritik av den moderna världen målar upp en framtida utopi på basis av en egenhändigt konstruerad bild av medeltiden, har Sverigedemokraterna valt att förlägga sitt tänkta lyckorike i skärningspunkten mellan det sena 1800-talets svenska nationalromantik och Astrid Lindgrens Bullerbyn.

Inom stora delar av media har strategin varit att negligera de stora väljargrupper som kanaliserar sitt missnöje med det liberala samhället genom att söka populistiska och lättköpta förklaringar. Som det nu är, finns en tendens att avvisa varje försök att med seriösa och välunderbyggda argument bemöta till exempel Sverigedemokraterna. Man menar att det på sikt kommer att gynna dylika missnöjesyttringar, om vi uppmärksammar de frågor som de populistiska rörelserna riktar sökarljuset mot.

Själv tror jag att det är en kontraproduktiv taktik att bemöta dem som hyser en berättigad oro över globaliseringsprocessens avigsidor med pekpinnemässiga poängteranden om multikulturalismens självklara fördelar. Eller genom att man – såsom skett på senaste tiden i svenska medier – med en till besatthet gränsande intensitet och avsky uppmärksammar varje utspel som görs av sverigedemokrater. Lika litet leder det framåt att påstå att de som vill ta debatten med Sverigedemokraterna ”legitimerar rasism”.

Något som däremot kan gynna Sverigedemokraterna är just den demonisering av partiets väljare som nu sker inom stora delar av media, vilket riskerar att leda till att partiet vinner sympatier när dess självbild av att bestå av en samling sanningssägande martyrer besannas.

Vad som istället behövs är att man tar missnöjet på allvar med den globala kapitalism som hotar den nationellt grundade välfärdsstaten. Och att man med utgångspunkt i en samtidsanalys som inte värjer för vare sig komplexiteten i samtidens skeenden eller för det historiskt unika i den situation som vi befinner oss i (och där man således inte i varje givet läge behöver hemfalla åt lättköpta analogier till 1930-talets Europa) formulerar ickepopulistiska alternativ inom ramen för den legering mellan konservatism och liberalism som är själva kärnan i upplysningstänkandet.