Hjältarna var dock fler än så, och de utmärkte sig för vad de inte gjorde: Vargas Llosa vann inte valet, Fujimori respekterade inte demokratin, Toledo lade sig inte i den ekonomiska politiken, Alan García avstod från den populism som präglade hans första ämbetsperiod och Ollanta Humala har inte bedrivit den ultranationalistiska politik som han gick till val på. Ingen av dem har fört någon utjämningspolitik för folkflertalet.

Förutom utrikeshandelns liberalisering finner Rojas orsaken till den goda tillväxten i den informella ekonomin, som jämte den ”grå” sektorn motsvarar 75 procent av ekonomin. Han menar att denna också medfört minskad fattigdom och jämnare inkomstfördelning. Snart sagt alla länder i Latinamerika har en stor informell ekonomi, och jag har aldrig förut sett någon framhålla detta som en styrka.

Inkomst- och förmögenhetsfördelningen är ojämnare i Latinamerika än i någon annan världsdel, även om Rojas skulle ha rätt i att Perus gini-koefficient har minskat ”med 20 procent” på femton år, dvs att siffran gått från 55 till 45. Sådana blygsamma minskningar redovisas i flera av grannländerna. Hur mätningen går till när tre fjärdedelar av ekonomin är osynliga, begriper jag inte. Som jämförelse kan noteras att de nordiska ländernas ”gini” ligger på ca 25 (utan statlig omfördelningspolitik skulle den ha varit lika hög som i Peru).

Men tillväxten har framför allt berott på konjunkturen. Råvarulandet Peru har kunnat glädja sig åt hög efterfrågan och utländsk investeringsvilja. Nu sviktar exporten i finanskrisens dyningar, och investerarna tvekar inför de sociala spänningar och ekologiska problem som gruvorna skapar (jfr Baseline Profitability Index juni 2015). Humalas popularitet uppges ligga nära tioprocentsstrecket; han beskylls liksom företrädarna för korruption. Och inför nästa års presidentval har Fujimoris dotter Keiko mycket starkare väljarstöd än presidentens hustru Nadine.

En tröst är att Peru efter Chiles och Mexikos förebild har sökt medlemskap i OECD. Det har redan varit nyttigt för åtminstone Chile genom att höja ambitionsnivån i socialpolitik, förvaltning, transparens och institutionsbygge.

Peter Landelius

Mauricio Rojas svarar: Peter Landelius anmärkningar förtjänar ett längre svar men jag begränsar mig till följande:

1. Det är välkänt att Vargas Llosa inte blev Perus president, men det var han som lanserade den vision som gjorde möjligt för miljoner peruaner att av egen kraft ta sig ur fattigdomen. Han och dessa hårt kämpande peruaner är mina enda hjältar.

2. Att reducera den extrema fattigdomen till en femtedel på 12 år är ingen liten bedrift. Inte heller att minska den potentiella fattigdomen med 7 miljoner personer eller att reducera inkomstklyftan mellan de rikaste och de fattigaste 10 procenten av befolkningen från 26 till 14 gånger.

3. Det går visst att göra mätningar i en ekonomi med en stor informell sektor om man utgår från hushållens disponibla inkomster och faktiska konsumtion.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

4. Alla latinamerikanska ekonomier gynnades av råvaruexporten, men Perus tillväxt har varit rekordartad och det kan inte förklaras utan att hänvisa till landets specifika egenskaper.

5. Det är sant att den informella sektorn har betraktats som ett problem. Men det är just detta perspektiv som det peruanska folkets framgångssaga har ifrågasatt.

Mauricio Rojas