När det stod klart att Tyskland och München skulle stå värd för sommar-OS gavs ett gyllene tillfälle för nationen att 36 år efter Hitlers naziolympiad­ visa upp ett modernare, öppnare och tolerantare Tyskland för omvärlden. Men var det verkligen möjligt för ett delat land under kalla kriget, med ständiga kontroverser mellan Öst- och Västtyskland, att arrangera ett olympiskt sommarspel? frågade man sig självkritiskt. Och just i München, den nazistiska rörelsens ”huvudstad” och skådeplats för Hitlers ölkällarkupp 1923? Var det inte för tidigt? Det var ju trots allt bara drygt 25 år sedan som naziterrorn höll en hel värld i skräck. Men, nej, de direktsända spelen skulle nå de största tittarsiffrorna sedan månlandningen – fast nu i färg! – och detta var en fantastisk möjlighet att få presentera ett nytt kultiverat och avspänt Tyskland.

Presidenten för den olympiska organisationskommittén, Willi Daume, hade storslagna visioner för dessa Heitere Spiele, som evenemangets slogan skulle lyda – de glada spelen. Bort gammal stram perfektionism och politisk propaganda! Det olympiska arrangemanget skulle enligt officiella dokument tvärtom vara ”gladlynt, lättsamt, dynamiskt, opolitiskt, opretentiöst och fritt från ideologier”. Vad skulle kunna gå snett? Inledningsvis ingenting, skulle det visa sig. Det redan på förhand omvittnat uppknäppta München tog deltagare, åskådare, turister, journalister och honoratiores från hela världen med storm. De 1 600 noga utvalda OS-värdinnorna, charmerande och språkkunniga hör än idag till den ”Generation München 72” som inför världens ögon gav Tyskland ett nytt ansikte. Detta ansikte bars bland annat av en viss Silvia Sommerlath, som på invigningsceremonin hamnade i en ung kronprins Carl Gustafs blickfång, där han satt någonstans mellan förbundskansler Willy Brandt och furstinnan Grace av Monaco.

Det nybyggda olympiastadions komplex av anläggningar och med sin karakteristiska och spektakulära tälttaks­konstruktion beundrades av internationella stadsplanerare och arkitekter, och feststämningen i hela staden överrumplade långväga besökare. Det var ju trots allt 1970-talet och Münchens väldiga stadspark Englischer Garten blev ett parallellt tillhåll för övervintrade hippies från när och fjärran och andra företrädare för tidens sexuella revolution, alltmedan det frisläppta nattlivet i de då ännu swingigt bohemiska kvarteren i Schwabing vimlade av rusiga världsmedborgare med smak för konst, musik och allsköns substanser.

”Men var det verkligen möjligt för ett delat land under kalla kriget, med ständiga kontroverser mellan Öst- och Västtyskland, att arrangera ett olympiskt sommarspel?”

Därtill alla dessa hänförande blomster­arrangemang vart man än vände blicken i staden! Om publiken på olympiastadion i Berlin 1936 hade välkomnats med ett ”Achtung!”, möttes de i München fyra decennier senare av ett tillmötesgående ”Dear Ladies and Gentlemen!” Det här var det tyska folkets upprättelse, en inbjudande ”Summer of Love”, där man bokstavligen dansade fram över de begravda ruinerna efter kriget!

Om allt detta – från planering och genomförande av idrottsvärldens största evenemang och spektakel, via lågintensiv storpolitik i kulisserna, till det blodiga terrorattentatets alla implikationer – kan man nu läsa i statsvetaren och författaren Markus Brauckmanns och historikern Gregor Schöllgens omfattande bok München 72. Med utgångspunkt i televisionens, radions och pressens av naturliga skäl massiva bevakning och dokumentation av olympiaden har de detaljerat och dag för dag följt de olympiska tilldragelserna och incidenterna ur alla möjliga perspektiv. Det rör sig här inte om någon regelrätt idrottshistoria, utan snarare om en kultur- och mentalitetshistorisk översikt, ett socialhistoriskt panorama över en ung tysk blomstrande demokrati knappa tre årtionden efter andra världskrigets slut.

Men bakom olympiadens soliga fasader hopade sig också en del moln. Och de kom, som så ofta, österifrån. DDR var den ständiga underdogen i kalla krigets delade Tyskland, och dess politiska potentater stämde förstås inte in i omvärldens hyllningskörer inför stundande olympiska sommarspel. Tvärtom startade de en kampanj som med talsymboliska krafter skulle få världen att förknippa Västtyskland och München med Hitlers olympiad, allt enligt den beryktade formeln 2 x 36 = 72. Östtyska propagandister och politruker skruvade upp tonen ytterligare genom att beskriva valet av München som OS-arrangör som en ”potentiell krigsförklaring mot DDR”. Ja, det här var blodigt allvar, sport och idrott betraktades i öst aldrig som någon lek eller bagatell, utan var en starkt identitetsskapande verksamhet för nationen, och där varje medalj till en östtysk utövare skänkte ytterligare lite internationell ära och glans åt detta ”de goda och antifascistiska tyskarnas” förlovade land.

Här satt nu Västtysklands förbundskansler Brandt på Olympiastadion i München och gladde sig åt publikens vänliga applåder när de östtyska idrottarna marscherade in. Han trodde fullt och fast på sin nyligen införda, men internt ofta kritiserade Ostpolitik, som syftade till att tina upp kalla krigets frostighet och att normalisera relationen till Östeuropa, i synnerhet till DDR. Paranoian på andra sidan muren var han förstås väl medveten om, och hade kanske inte ens skakat på huvudet åt de rigorösa förberedande åtgärder som de 2 000 östtyska medborgare som tilläts besöka de olympiska spelen tvingades underkasta sig. Samtliga av dessa hade tidigare i hemlandet deltagit i obligatoriska så kallade ”förberedelse­seminarier” där de påmindes om de strikta förhållningsregler som gällde under vistelsen i den imperialistiska motståndarens fascistoida stat.

Detta var första gången sedan Berlinmurens uppförande som man tillät vanliga medborgare att besöka Västtyskland. (Att betydligt fler än så redan hade lyckats fly hemlandet är en annan historia.) Ursprungligen hade de östtyska myndigheterna tänkt skicka hela 5 000 medborgare till München, men efter att de observerat hur Willy Brandt hyllades som en popstjärna av det östtyska folket efter sitt besök i DDR två år tidigare, reducerade man förskräckt antalet iväg-sända turister till 2 000. Och inte heller vem som helst kom i fråga: endast ostraffade partimedlemmar över 25 år som inte hade släkt eller vänner i det ”kapitalistiska väst” släppte man iväg. Dessutom skulle man vara gift, och för att minska flyktfaran ytterligare tilläts bara en av makarna att åka.

Hur infam denna misstro mot de egna medborgarna än var, och hur många kvalfyllda människoöden som än döljer sig bakom detta slags förtryck, förbleknade betydelsen av detta bredvid den där tv-bilden av den maskklädde mannen på balkongen. Här skulle en betydligt akutare katastrof utspela sig, och som i ett slag kom att förvandla dessa ”fredens och glädjens spel” i München till en blodig tragedi.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tidigt på morgonen den 5 september, olympiadens elfte tävlingsdag, hade åtta beväpnade medlemmar ur den palestinska terroristgruppen Svarta september smugit sig in i OS-byn och tagit elva israe-liska idrottsmän och tränare som gisslan. Två av dessa sköts ihjäl omedelbart, och övriga hölls kvar i ett av hotellrummen i OS-byn. Medan tv-bolagens livesändningar av dramat kablades ut över världen, förhandlade tysk polis och andra myndighetspersoner med terroristerna som krävde att 234 fängslade palestinier i Israel skulle släppas, vilket den israeliska regeringen under Golda Meir prompt vägrade att göra. Kraven gällde också frisläppandet av de välkända tyska Rote Armee Fraktion-terroristerna Andreas Baader och Ulrike Meinhof ur tyskt häkte.

Brauckmann och Schöllgen skriver detaljrikt om hela händelseförloppet, och refererar till intervjuer med vittnen, poliser och myndighetspersoner, till dokument och annat arkivmaterial, och kommer fram till slutsatsen att den tyska polisen var dåligt förberedd och de olympiska säkerhetsarrangemangen fulla av brister. Därutöver misslyckades de tyska förhandlarna med att nå en överenskommelse med terroristerna, och på den militära flygbasen Fürstenfeldbruck utanför München, dit terroristerna och gisslan flugits i helikopter, kom så den blodiga upplösningen. Skottlossning hade uppstått, samtliga i gisslan dödats, liksom fem av de åtta terroristerna och en tysk polis.

Spelen avbröts under själva terrordramat, men återupptogs redan dagen därpå efter att man hållit en officiell minnesceremoni på en fullsatt Olympiastadion. Dåvarande president i Internationella Olympiska Kommittén, Avery Brundage, yttrade sitt välkända ”The games must go on”, som ett slags motståndshandling mot terroristernas blodsdåd. Många andra, inte minst Münchenborna själva, minns säkert lika gärna den bayerske ministerpresdidenten Alfons Goppels vädjan i lokalpressen inför de stundande sommarspelen: ”Var nu snälla mot våra besökare.” Och trots det allt överskuggande dådet verkar det, åtminstone att döma av de vittnesuppgifter och intervjuer med OS-besökare som Brauckmann och Schöllgen redovisar i boken, som om värdstadens invånare i högsta grad hörsammade ministerpresidentens stilla bön.