Populismen sågs länge som ett opolitiskt, till och med antipolitiskt, fenomen. Populister obstruerade, bråkade, krånglade och ställde till det, men kunde inte ta politiskt ansvar. Så snart de närmade sig makten imploderade de. Flera statsvetare har också talat om populismen som ett episodiskt krisfenomen utan innehåll. Populister uppstår som en reaktion på politisk och/eller ekonomisk kris, men försvinner efter ett tag.

Den bilden hade under många år ett visst stöd av verkligheten. Populister dök upp, skakade om och försvann. Joseph McCarthy i USA, Pierre Poujade i Frankrike – exemplen kan mångfaldigas. Så även i Norden. Veikko Vennamos finska Landsbygsparti och Mogens Glistrups danska Fremskridtsparti slog igenom runt 1970 men kunde inte bygga vidare på de inledande framgångarna. Anders Lange i Norge är ytterligare ett...