Alla som lever i ett samhälle med yttrandefrihet har anledning att vara tacksamma. Men för vissa personer är det fria ordet själva förutsättningen för verksamheten. Ändå är historien full av författare, forskare och filosofer som har hyllat olika diktaturer. Den lärde litteraturprofessorn och kritikern Fredrik Böök försvarade bokbålen i Tyskland 1933. Författaren Artur Lundkvist prisade den höga kulturella nivån i Stalins Sovjet. Det finns därför en omfattande litteratur om de intellektuellas svek eller ”klerkernas förräderi”, för att låna titeln på Julien Bendas bok från 1928, La trahison des clercs.

I oktober omkom konstnären Lars Vilks, som länge hade levt under dödshot. Och i år är det 15 år sedan Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer ledde till en internationell kris. Med anledning av det publicerade Karin Svanborg-Sjövall nyligen ett reportage i Timbros nättidning Smedjan. Där sammanfattar Bertel Haarder, som då var Danmarks kulturminister, 2006 års karikatyrkonflikt så här: ”Den politiska undfallenheten går till historien som ett ärelöst knäfall för våldsverkarna.”

När konstnärer och tidningar utsätts för allvarliga hot borde den naturliga reaktionen vara att visa solidaritet med de drabbade. Både av medkänsla och för att skicka en signal om att det inte lönar sig att hota. Men istället valde många debattörer att tala av ”missbruk av yttrandefriheten”. Lars Vilks fick skulden för de våldsdåd som riktades mot honom. De svenska debatterna om Vilks och Jyllands-Posten kan ses som ett bevis på att de intellektuellas förräderi ständigt upprepas. Åtminstone utifrån ett – i vid mening – liberalt synsätt.

En liberal försvarar de formella fri- och rättigheterna och ser också demokratin primärt som en form. Herbert Tingsten konstaterar i sin bok Demokratiens problem (1945) att tron på demokratin inte är en politisk åskådning i samma mening som till exempel konservatism, liberalism och socialism: ”Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll […] Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist.”

Den liberala synen på demokrati och yttrandefriheten har ibland kritiserats för att vara alltför formalistisk och för att sakna en nödvändig maktanalys. Sådan var ofta kritiken från 68-vänstern.

I ett debattinlägg, omtryckt i samlingen Skriftställning (1968), angrep Myrdal en svensk lärobok för grundskolan därför att den påstod att Sverige är en demokrati. Detta är borgerlig propaganda, menade han. Vi har inte valt de verkliga makthavarna, som familjen Wallenberg. I samma anda hävdade Göran Palm i En orättvis betraktelse (1966) att det inte finns några verkliga demokratier.

Konflikten mellan demokrati och diktatur var avgörande för Tingsten. Den ersattes av Myrdal, Palm och deras likasinnade med konflikten mellan väst och tredje världen. Det var, enligt dem, en förpliktelse att ta parti mot västvärlden. Maos Kina uppfattades som den främsta företrädaren för tredje världens folk och hyllades som en förebild.

I sin bok En illojal europés bekännelser (1968) gick Myrdal till attack mot de intellektuella. Anklagelsen handlade inte om att de hade stött diktaturer, det gjorde han ju själv, utan för att de i praktiken var lojala mot väst: ”Vi beskriver hur de fattiga utplundras av de rika. Vi lever bland de rika. Lever på plundringen och är idéernas hallickar bland de rika […] Vi är inte medvetandets bärare. Vi är förnuftets fnask.”

År 1979 publicerade filosofen Torbjörn Tännsjö skriften Istället för yttrande- och tryckfrihet. Där argumenterade han för att de nämnda friheterna tenderar att gynna ekonomiskt starka och välartikulerade minoriteter, och därför inte har något värde. I skriften skisserar han ett utopiskt, planekonomiskt samhälle, där staten äger produktionsmedlen: ”I Utopia finns en enda dagstidning, Folkets Dagblad. Den når alla medborgare som morgontidning, utan kostnad […] Ingen lag i Utopia stadgar något om en individuell rätt för var och en att fritt uttrycka åsikter.” Skriften avslutas med det optimistiska utropet: ”Utopia är möjligt att vinna. Yttrande- och tryckfriheten bör på sikt avskaffas!”

Den liberala synen på demokrati och yttrandefriheten har ibland kritiserats för att vara alltför formalistisk och för att sakna en nödvändig maktanalys. Sådan var ofta kritiken från 68-vänstern.

Tännsjö är känd både för sitt starka väns­terengagemang och för att vara den främs­te svenske företrädaren för utilitarismen eller nyttofilosofin. Enligt den läran är lycka det enda som har ett egenvärde, däremot inte till exempel frihet eller rättigheter. Tännsjö uttrycker sig ofta drastiskt och brukar driva sina teser så långt det är möjligt. Men hans grundtanke kan man känna igen från senare debatter om Muhammedkarikatyrer: yttrandefriheten har inte något värde om den används för att kritisera förment svaga grupper, som muslimer.

År 1989 utfärdade Irans ledare ayatolla Khomeini sin dödsdom över författaren Salman Rushdie. Året efter skrev Jan Myrdal i Svenska Dagbladet att han inte tänkte skriva under ett upprop för Rushdie eftersom han inte ville deltaga i något ”korståg mot islam”. Enligt Myrdal hade Khomeinis fatwa gjort det möjligt ”för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde. De västliga intellektuellas […] nuvarande uppträdande i Rushdieaffären uttrycker blott deras tjänande roll som maktens hjon.”

Myrdals försvar för Khomeini ansågs chockerande på sin tid och bidrog till hans marginalisering i offentligheten. I Sverige ställde de flesta debattörer upp för Rushdie. I Storbritannien angreps han däremot av till exempel författarna John le Carré och John Berger och historikern Hugh Trevor-Roper. Rushdie ger i sin memoarbok Joseph Anton (2012) en del förfärande exempel på hur han själv hölls ansvarig för hoten mot honom.

Det visar att det är lättare att engagera sig för yttrandefrihet på ett visst avstånd. När hoten kommer närmare ökar rädslan för att själv drabbas av våld, då blir det frestande att skylla på offren. Men det fega agerandet underlättades av den utbredda västfientligheten inom vänstern. I debatterna om Lars Vilks och Jyllands-Posten närmade sig flera svenska debattörer Myrdals sätt att resonera.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I början av 2010 attackerades Kurt Westergaard, som tecknat en av Jyllands-­Postens karikatyrer, i sin bostad. När Danmarks statsminister beskrev det som ett angrepp på demokratin protesterade Dan Jönsson i Dagens Nyheter: ”Det var det naturligtvis inte. Mordförsöket på Westergaard var ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist.” Jönsson påstod att liknande attentat skulle upphöra om västvärlden monterade ”ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastiskt rik på den fattiga majoritetens bekostnad”.

Ulrika Knutson förklarade 2012: ”Rondellhunden är ingen gullig knähund. […] Vilks har […] gjort sig till nyttig idiot åt islamofoba och kränkande idéer. Hans politiska – och humanitära – tänkande är genant outvecklat.”

Och efter Vilks död påstod Moderna museets överintendent Gitte Ørskou att Vilks Muhammedteckning ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi” och var ”en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi”.

Det finns naturligtvis många problem med sådana maktanalyser, bland annat är de mycket godtyckliga. Hur kunde mäktiga tyranner som Mao och Khomeini uppfattas som representanter för fattiga och förtryckta människor? Vari ligger rättvisan i att de grupper som har störst vålds-
kapital och agerar mest hänsynslöst kan diktera vad som får sägas? Vem är svagare än en författare eller konstnär som har drabbats av dödshot och inte tillåts att leva ett normalt liv?