Staffan Börjesson, som har skrivit flera böcker om samspelet mellan natur och kultur, utkommer nu med den nätta essäsamlingen Än flyger aspfjärilen. Om fjärilar och samlande, där denne figur spelar huvudrollen.

Samlande är förstås en djupt mänsklig aktivitet. Våra hjärnor är skapta för att inordna och klassificera och gör det oavsett om vi vill det eller inte. Samtidigt lurar patologin ständigt runt hörnet: hobbysamlandet övergår lätt i mani, och inte är det väl en slump att både fjärilsjägare och seriemördare förenas i sin lust på troféer? Börjesson skriver: ”En passion för något föds och därefter finns i många fall ingen återvändo.” Samlandet är alltså något man drabbas av snarare än väljer, och det kan få tragiska konsekvenser. Börjesson skriver exempelvis om den engelske boksamlaren sir Thomas Phillipps (1792–1872), som hade föresatt sig att skaffa ett exemplar av varje bok i världen och skuldsatte både sig själv och sin hustru. Inte tycks han ha uppskattat sina vackra böcker heller.

Strax innan jag läste den här boken gick jag runt på det nyöppnade zoologiska museet i Cambridge. Lokalerna må ha varit nya, men samlingarna var gamla: ihoprullade djurfoster, uppnålade insekter och fjärilar, märkliga skelett i glasmontrar som i salens dova ljus tycktes gulaktiga. Effekten av de vackra fjärilarna var märklig, både imponerande och lite pervers – det är ju just det där att samlaren dödar dem, som en insektsvärldens Riddar Blåskägg, dödar för sitt eget höga nöjes skull. En av de tidiga metoderna för att avliva fjärilar var att köra en rödglödgad tråd genom kroppen, en annan att hålla dem över en ljuslåga. Rent barbari. Jag har inte heller vuxit upp med samlande män och kanske det spelar in. Min far är så osentimental att han helt sonika använde sin egen pappas frimärkssamling: i flera år dekorerade vi våra brev med färgglada gamla märken i uttjänta valörer. Staffan Börjessons passion för sälgskimmerfjärilen (eller The Purple Emperor som den heter på engelska, ett mycket bättre namn) är mig alltså på ett sätt främmande och kanske också lite skrämmande.

Men det finns något trivsamt i tanken på analoga samlare i en digital tidsålder. Om hundra år kommer litteraturvetare att ställas inför problem som min generation har sluppit: hur studerar man ett verks framväxt när det skrivits i ett Worddokument och bortvalda fraser raderats istället för att bara strykas över? Hur samlar man någons korrespondens när den mest består av mejl eller, än värre, Facebookchattar? Men så länge någon samlar fjärilar och insekter har vi en länk till den gamla världen där Carl von Linné, James Cook och deras apostlar tålmodigt kartlade de vita fläckarna.

I 1800-talets England, skriver Börjesson, var fjärilsjagandet en enormt populär hobby, som tilltalade människor ur alla samhällsklasser. Syftet för de flesta av dessa jägare var inte vetenskapligt, utan ett sätt att umgås i den fria naturen. Landskapet var mycket mer varierat än nu och naturligtvis fritt från avancerade vägnät, varför artrikedomen var större. Samtidigt var 1800-talet upptäcksresandenas århundrade. Darwin hade kommit hem från Galapagósöarna med en revolutionerande ny teori. Naturalisten Alfred Russell Wallace sköt orangutanger i Borneos djungler och samlade under åtta år in 125 000 exemplar av olika däggdjur, fåglar och fjärilar. Det brittiska imperiets fysiska landvinningar matchades alltså av en intensiv kunskapsproduktion. Till och med några viktorianska kvinnor vågade sig ut, stegande genom ängarna i sina opraktiska klänningar och, enligt Börjesson, med hoper av kärlekskranka män efter sig.

Än flyger aspfjärilen är en vacker och trevlig liten bok, men känslan av obehag lämnar mig aldrig riktigt – det är den maniska besattheten, enkelspårigheten, upprepningen i samlarakten som genskjuter dess mer trivsamma aspekter. Staffan Börjesson är mycket medveten om detta, och det gör hans essäer än mer intressanta. Samlandet, vare sig det är vetenskapligt eller inte, omgärdas av en mängd etiska frågeställningar. Det är bara att tacka Börjesson för att han uppmärksammar dem på ett så fint sätt.