Tomas Ljungs bok Sarmatiska havet är ett ymnighetshorn av noteringar och infall.

Allt emellanåt dyker det upp böcker som kittlar ens fantasi innan man ens har börjat läsa dem eller tagit reda på vad det är för slags bokverk. Det handlar om litteratur som på olika vis trotsar alla gängse genretillhörigheter eller som trollbinder redan genom sin titel. Tyska Judith Schalanskys fascinerande Atlas över avlägsna öar. Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka är en sådan bok. Hennes landsmaninna Felicitas Hoppes stilbrytande ”drömbiografi” Hoppe en annan, liksom kanadensiska Anne Carsons många prosalyriska titlar i gränslandet mellan poesi, mytologi, klassisk filologi och avantgardism.

Vad gäller poeten, biologen och kulturhistorikern Tomas Ljungs bok Sarmatiska havet (Ellerströms) är det just det där ordet i titeln som väcker intresse. Vad i hela friden är ”sarmatisk” för något? Och vilka var sarmaterna? Även för den som betraktar sig själv som hyfsat bildad kan det förstås vara en tröst och sporre att emellanåt påminnas om sina kunskapsluckor. Och om att livet och världen lyckligtvis är större och rikare än vad som ryms i en hjärna.

I Nationalencyklopedin kan man hur som helst läsa att sarmaterna troligen var ett ”iranskt folk, som på 300-talet f Kr. invandrade till nuvarande Ukraina österifrån och senare utsträckte sitt välde till nuvarande Ungern och Rumänien”, att de under folkvandringstiden försvagades av goter och hunner samt att de inte nämns i källorna efter 500-talet. I mitt gamla exemplar av Nordisk familjebok (den fantastiska Uggleupplagan) står det att ”med undantag däraf, att kvinnan hos dem tyckes ha intagit en friare och mera hedrad ställning än hos skyterna, skildras de som fullständigt liknande de senare”. Därutöver kan Wikipedia informera om att den medeltida polska adeln ”ansåg sig härstamma från det persiska krigarfolket sarmaterna”, och att det fornåldriga folkslaget därför haft en central roll i Polens historieskrivning.

”Hur kan sydländska smycken och orientaliska dräkter och mynt ha hittat hit?” undrar Ljung då han står vid någon forntida boplats i Nordsveriges skogs- och fjälltrakter. ”Vem använde dem här? Hur såg världen ut egentligen?” I en påföljande notis nämner han sarmaterna för första gången, tillsammans med en hel hop andra arkaiska folk som i ”våg efter våg kommit strömmande från soluppgångens horisonter och brutits mot Europas revlar”. Vi får bland annat veta att vissa sarmater bosatte sig i England under Caesars tid, att andra slog ned sina bopålar i Polen och östersjöländerna. Vidare upplyses vi om att Marcus Aurelius på 100-talet e Kr värvade en kontingent sarmater i Donaudalen, att Östersjön söder om Gotland kallades för ”Mare Sarmaticum” på florentiska och romerska 1400-talskartor, och att det möjligen var sarmaterna som försåg Britannien med Arturlegendens motiv med svärdet i stenen.

De spånor kring vilka materialet har växt fram likt isblommor har bestått av några frågor och tankespår kring olika aspekter av nordisk kultur­hi­storia, som sysselsatt mig genom åren.

Av dessa och många andra uppgifter har Ljung med avstamp i sitt eget privatbibliotek sammanställt en ”lappkatalog” bestående av 1 101 historiska, kulturella antropologiska, etymologiska och mytologiska små korta notiser. ”Fragmentariet” utgörs av allehanda rön och hypoteser (källhänvisningarna uppgår till flera hundra) eller egna funderingar om den påverkan forntida folk och kulturer från när och fjärran haft på Skandinavien och dess historia. Ljung skriver: ”De spånor kring vilka materialet har växt fram likt isblommor har bestått av några frågor och tankespår kring olika aspekter av nordisk kulturhistoria, som sysselsatt mig genom åren.”

Den fängslande katalogboken, detta inventarium och ymnighetshorn av ”spår och spådomar”, handlar dock inte uteslutande om sarmaterna, utan störtfloden av noteringar och infall blandas med reflektioner och spekulationer om hela vår kontinents arkaiska rötter. Allt flyter ut i det sarmatiska hav (”ömsom Östersjön, ömsom Svarta havet”) som utgör ett ”förbindande medium och en skådeplats för möten och transmigration”.

Att i ett sträck läsa dessa uppställda poster om ”ett expanderande universum av korrespondenser och poetiska flöden” är en lika fascinerande och hypnotisk som utmattande upplevelse. Vad Ljung sysslar med är väl att likt många av oss samla skärvor av liv, leta vrakgods efter dem som gått före oss, att söka skapa en sammanhängande bild av fornåldriga pusselbitar och artefakter. Att bokomslagets labyrint (på Orrskär i Piteå skärgård) ger associationer till en människohjärna, kan väl heller inte vara en slump?