När en vän för en tid sedan ringde mig och berättade att hennes cancer kommit tillbaka och spridit sig blev jag tyst ett slag i luren. I efterhand förbannade jag min villrådighet. Tills jag påminde mig själv om att det kanske inte är eftersträvansvärt att alltid kunna finna de rätta orden. Att vara människa är att förr eller senare hamna i situationer då man inte vet vad man ska säga. Det gäller även oss som har språket som dagligt arbetsredskap. Ändå kan kanske det kontinuerliga umgänget med litteraturens i bredare mening existentialistiska tradition bidra till en språklig beredskap inför svåra situationer i livet; Kafka, Dostojevskij, Camus. Jag vill åtminstone gärna tro...