Under kulturrevolutionens inledande fas riktades intensiva och våldsamma aktioner mot symboler och bilder. Miljontals radikala studenter anslöt sig till de röda gardena och uppmanade sina kamrater att förstöra det som kallades De fyra gamla. Övertygade om att de följde ordförande Mao Zedongs direktiv bildade de ”ikonoklastiska stormtrupper” som tågade fram genom stad och land på jakt efter symboler för Kinas historiska traditioner i syfte att förstöra dem. Sommaren och hösten 1966 sattes krafter i rörelse i Kina som fick västerländska observatörer att rapportera att handlingarna påminde dem om ”fanatismen och asketismen hos en medeltida religiös sekt”, de protestantiska bildstormarna och 1500-talets nederländska reformation (SvD 27/8 1966, DN 30/8 1966). Dessa händelser, skrev flera svenska tidningar, visade tydligt den kinesiska politikens religiösa inslag (AB 6/9 1966, Arbetet 13/1 1967).

Den stora proletära kulturrevolutionen i Kina var en politisk kampanj som initierades av Mao Zedong. Mycket kort kan man säga att Mao hävdade att borgerliga element hade infiltrerat staten och samhället i syfte att återinföra kapitalismen. Som ett motdrag sattes kulturrevolutionen igång för att förnya revolutionen och sprida den till hela Kina. Denna tioårsperiod, med början 1966 och slut 1976 då den store ledaren avled, präglades av tumult och våldsamheter. Beräkningarna av antalet döda varierar kraftigt, från hundratusentals till flera miljoner. Brännmärkningskampanjer riktades mot revisionister, bland annat i form av så kallade ”kampsessioner”, och förvandlade grannar till fiender. Oräkneliga kineser föll offer för offentlig förnedring, fängslanden, tortyr, straffarbete, lynchningar, trakasserier som ledde till självmord, och regelrätta avrättningar.

Under kulturrevolutionen visade Mao Zedong återigen sin förmåga att tygla ett kaotiskt skeende och använda det som ett politiskt verktyg. Mao angrep den högsta partiledningen och anklagade dem för att motarbeta hans revolutionära vision, satte själv på sig de röda gardenas röda armbindel, deltog i massdemonstrationerna och manade sina anhängare att ”bombardera högkvarteren”. Han utmanövrerade sina motståndare inom partiet och återinförde Mao Zedongs tänkande som helt dominerande ideologi. Mao talade om att inte frukta kaos, och de som följde honom lyssnade. ”Kaos”, konstaterade Lin Biao – Maos dåvarande högra hand och utpekade efterträdare – i ett tal hösten 1966, ”drabbar bara fienden och inte oss själva.”

Kampanjen för att förstöra De fyra gamla var en del av detta orkestrerade kaos. Ett av kulturrevolutionens mål var att revolutionera folkets ideologi. Enligt Mao Zedong fortsatte kampen i det kinesiska samhället också efter det att kommunisterna segrat 1949. Detta berodde på ett fortsatt inflytande från bourgeoisien och de intellektuella, vilka kom ifrån det gamla samhället och som, i likhet med deras klassideologi, skulle komma att leva kvar i landet under lång tid framöver. Deras föråldrade klassideologi – lika lömsk som felaktig – måste elimineras och ersättas av en helt ny. Varje aspekt av samhället måste genomsyras av en revolutionär anda. Det handlade om att förändra folkets tänkande i grunden – i Kina skulle socialismen inte bara ligga på ytan, utan finnas inom varenda individ, i tänkandet och själen.

De fyra gamla syftade på förkommunistiska inslag i det kinesiska samhället och kulturen: gamla seder, gammal kultur, gamla vanor och gamla idéer. Uttrycket lanserades den 1 juni 1966 i en text i Folkets Dagblad av den politiska teoretikern Chen Boda med ru­briken ”Sopa bort alla monster och spöken”, i vilken det ”gamla” beskrevs som anti-proletärt. Den 18 augusti tog Lin Biao upp uttrycket i ett tal under ett massmöte. Det hade godkänts i förväg av Mao. Snart figurerade det i den politiskt tongivande tidningen Röda Fanan och i rödgardisternas publikationer. Angreppet på De fyra gamla spred sig från Peking ut över hela landet i slutet av sommaren 1966.

Även om kampanjen mot De fyra gamla godkänts av Mao och blev en del av agitationen på massmötena, så fortsatte den att vara vagt definierad. Vad som var ”gammalt” och vad som var ”nytt” tydliggjordes aldrig. Innebörden av användandet av ord som ”attackera” och ”förstöra” i texter och tal specificerades inte – i officiella uttalanden kunde det hävdas att innebörden var ideologisk, som i att ”attackera genom intellektuell kritik” och verbalt förinta sina motståndare, men under den tumultartade andra halvan av 1966 tenderade tolkningen att bli betydligt mer bokstavlig och tog sig uttryck i fysiska attacker och förstörelse av egendom, platser och människor. Vilka seder, kulturer, vanor och idéer­ som mer specifikt utgjorde De fyra gamla var fortsatt öppet för tolkning. De röda gardena uppmanade i sina skrifter läsarna att krossa allt som var imperialistiskt, revisionistiskt och borgerligt, ”allt som inte är i linje med ordförande Maos tänkande”. Bristen på precision och klarhet när det gäller vad som tillhörde kategorin De fyra gamla manifesterade sig snart också i en bred flora av ikonoklastiska aktioner.

Religionen var ett uppenbart och enkelt mål, och under denna period fanns det otaliga exempel på en sådan mer ”traditionell” ikonoklasm. Kyrkor – aktiva liksom inaktiva – rensades från kors, skulpturer, ikoner, dekorationer och rituella föremål. Tempel, moskéer och begravningsplatser gick ett liknande öde till mötes. Tibetanska buddister tvingades med vapenmakt att delta i förstörelsen av sina egna kloster. Religiösa bilder och symboler vanställdes eller förstördes och ersattes med röda flaggor och porträtt av Mao Zedong. Alla gudabilderna i Stadsgudens tempel i Shanghai slogs sönder. Alla buddastatyerna i Chenxiangpaviljongen förstördes. Tusentals volymer med religiösa skrifter från Longhuatemplet brändes. I Lhasa i Tibet rev rödgardisterna det centrala templet och förstörde alla de religiösa avbilderna.

Om man fokuserar alltför snävt på kampanjens antireligiösa aspekter riskerar man emellertid att missa den större bilden. Syftet var att rensa bort allt från samhället som tycktes höra till det förflutna, alla rester av kapitalistiska och traditionella element i Kinas samhälle och kultur.

De kulturella institutionerna i Peking och Shanghai var akut medvetna om vilken fara dessa idéer utgjorde för de kulturella relikterna, samtidigt som de var rädda för att träda emellan. Att skydda något som kunde kategoriseras som tillhörande De fyra gamla var förenat med betydande risker. Därför kunde de som inte själva deltog i ikonoklasmen bara se på när rödgardisterna attackerade offentlig egendom, förstörde historiska platser och historiskt betydelsefulla artefakter och gravar. Vid slutet av kulturrevolutionen hade 4 922 av de 6 843 officiellt listade platserna av ”kulturellt eller historiskt intresse” i Peking förstörts. Förbjudna staden klarade sig endast därför att premiärministern Zhou Enlai, som fick höra talas om en planerad rödgardistisk attack, stängde portarna och gav militären order om att skydda den. Konfucius gravplats skändades, de röda gardena ockuperade Konfuciustemplet i Shandongprovinsen och förstörde där över 6 000 registrerade kulturella artefakter, inklusive 929 målningar och mer än 2 700 böcker. En staty av Konfucius i templets centralhall angreps som om den varit en levande kropp och inte en avbild – man högg den i halsen och hackade ut ögonen på den, och liksom de levande människor som utsattes för ”kampsessioner” försågs den med en dumstrut och dekorerades med banderoller fulla av obsceniteter.

En rödgardistisk publikation med titeln Att fullständigt utplåna den gamla världen innehöll listor med ”förbjudna böcker” av författare som Romain Rolland, Émile Zola och Lev Tolstoj, liksom kinesiska klassiker och filosofiska skrifter. Rödgardister blockerade boklådor som sålde klassiska böcker och gav order om att dessa, liksom biblioteken, skulle utföra en ”intern utrensning” för att göra sig av med ”giftigt ogräs”. Detta ledde till ett mycket omfattande beslagtagande av böcker, som sedan antingen kastades i soporna eller användes som pappersråvara. Många böcker man bedömde inte var i samklang med Mao Zedongs ­tänkande brändes. Hela bibliotek med historiska och utländska texter förstördes.

Kategorin De fyra gamla inrymde sådant som bokstavligen var gamla artefakter, men också alla moderna föremål som kunde associeras med Kinas mer samtida men ändå förkommunistiska historia. Symboler för imperialism och kapitalism – såsom neonljus, blåjeans och kostymer tillverkade i Hongkong – blev måltavlor för rödgardisternas attacker. Flickors långa flätor betraktades som en lämning från feodaltiden och klipptes av med våld. Inskriptioner på främmande språk, inhuggna på byggnadsfasader, hackades bort. Traditionella ornament på husfasader och stenlejon på taken slogs sönder med hammare. De tumultartade händelserna eskalerade ytterligare när rödgardister började bryta sig in i privata hem för att beslagta eller slå sönder allt som uppfattades som uttryck för personliga preferenser: konstverk, porslin, utländska grammofonskivor och musikinstrument.

Kommunistpartiet har aldrig producerat någon pålitlig officiell statistik när det gäller värdet av allt det som förstördes. Från 1990-talets början fram till idag har det genomförts omfattande återuppbyggnadsprojekt i syfte att återskapa några av de kulturellt betydelsefulla platser som förstördes eller skadades under kulturrevolutionen. Detta har sammanfallit med ett förnyat intresse för och efterfrågan på kinesiska kulturella artefakter.

De destruktiva aktionerna, tillsammans med den än mer häpnadsväckande och skräckinjagande brutaliteten och likgiltigheten inför människoliv som också präglade kulturrevolutionen, fortsätter att chocka och förbrylla forskare och analytiker. Vad var det som möjliggjorde och släppte loss en sådan mörk och våldsam ikonoklasm? Ibland har man förklarat det som en kanalisering eller manifestation av frustration och hat, av fanatism, eller som ett uttryck för ungdomlig besinningslöshet – många av dem som utförde denna förstörelse och detta våld (inklusive mord) var nämligen bara tonåringar, i vissa fall barn. Men för att helt förstå drivkrafterna bakom dessa aktioner måste man gå bortom förstörelsen och se närmare på vad deltagarna själva ville uppnå. För dem var det ett försök att bygga upp något som till sin karaktär var nytt och helt revolutionerande. Det handlade om en radikalism av puritanskt slag.

Kinesiska utsagor om att bannlysa ”västerländsk kultur och klassiker” hade redan från första början provocerat ryssarna i Sovjetunionen. Sådana idéer, menade man, var knappast marxistiska. Marx och Engels hade uppskattat Dante, Cervantes, Shakespeare och Balzac och visat respekt för den europeiska litteraturen. Med utgångspunkt i sådana tolkningar hade de ryska kommunisterna gjort det teoretiskt möjligt att tillskriva åtminstone delar av det historiska borgerliga kulturarvet positivt värde. De höll inte med om den nya kinesiska kulturpolitiken och menade att drivkraften för kampanjen mot De fyra gamla snarare var huliganism än någon verklig revolutionär anda. De ryska kommunisterna hade en poäng. En del av uttrycken för Mao Zedongs tänkande drog iväg den marxistiska ideologin åt ett obekant håll.

Som exempel kan nämnas att man under kulturrevolutionen gav nya namn åt städernas gator och torg, och ibland också åt människor. De röda gardena beordrade ”alla som har namn med feodala associationer att på eget initiativ söka upp den lokala polisstationen och byta namn”. Människor bytte sina mer traditionellt klingande kinesiska namn till nya, revolutionära som ”Röd ­Kämpe” och ”Se upp till Mao”. Detta byggde på ett antagande om att symboliska förändringar som namnbyten hade kraft att förändra människan till det bättre. Här vände maoismen den traditionella marxismen helt upp och ned: en seger i den ideologiska kampen måste vinnas innan man kunde uppnå en seger i den mate­riella kampen. Ett överdrivet fokus på den materialistiska sidan av saken menade man kunde riskera att leda till kapitalismens återkomst. Innan­ en revolution i den materiella världen kunde nå sin fullbordan måste det genomföras en revolution i den subjektiva, ideologiska världen. Ledande maoister talade om ”ett fullständigt brott med gamla traditionella idéer”.

I ett tal i november 1966 verkar Lin Biao rättfärdiga förstörelsen genom att slå fast att ”alla härskande klasser i historien har ägnat sig åt såväl destruktion som konstruktion på det kulturella fältet”. Den härskande klassen kan inte tillåta att idéer och kulturella uttryck sprids som är fientliga mot dess klasståndpunkt. Förstörandet av ett objekt, en bild eller en text är ett vittnesbörd om dess makt och inflytande i offentligheten. Det kan också betraktas som en garanti för att förändringarna i det politiska systemet (och Maos styre) kommer att vara bestående, att det inte kommer att ske något återfall tillbaka till det gamla samhället, eller till byråkrati eller kapitalism. Förstörelsen betraktades som en nödvändig del av den eftersträvade irreversibla omvandlingen av samhället och av det kinesiska folkets sätt att tänka och handla.

Retoriken är talande. Det förflutna avvisades som något smutsigt och dammigt som behövde städas upp eller kastas bort. De röda gardena ”städar bort den dynga som det gamla samhället lämnat efter sig och sopar bort det skräp som ansamlats under tusentals år i historien”. Mao Zedong talade själv om att göra rent, och använde städandet som metafor. ”Som vi brukar säga”, lyder ett av citaten i Maos lilla röda, ”dammet hopar sig i ett rum om det inte rengörs regelbundet, våra ansikten blir smutsiga om de inte tvättas regelbundet. Våra kamraters hjärnor och vårt partiarbete kan också samla damm och också behöva sopas och tvättas.” Mao kallade det revolutionära kriget ”ett motgift, som inte endast bortskaffar fiendens gift utan också renar oss från vår egen smuts”.

Som metaforerna antyder betraktades inte dessa aktioner endast som destruktiva. Tvärtom såg man dem som renande och skapande, som del av ett uppbyggande av något helt annorlunda, nytt och bättre. Det smutsiga förflutna avlägsnades så att en städad och ren framtid kunde etableras på dess plats. Uppmaningarna att förstöra De fyra gamla åtföljdes oftast av och kontrasterades mot en förhoppning om att bygga upp ”fyra nya” (nya seder, ny kultur, nya vanor och nya idéer). De röda gardena var en symbol för framtiden och proletariatets hopp. De unga radikala studenterna skrev om sig själva att de var ”den gamla världens förstörare – den nya världens skapare”. Ikonoklasmen var en destruktiv handling avsedd att vara konstruktiv. Det handlade i grunden om att försöka förstöra världen för att rädda den.

Ikonoklasmen är ett komplement till utopismen. Och observatörer skrev verkligen om den kinesiska politiska situationen som ”det mest fantastiska experiment i utopism som någonsin har gjorts” (AB 8/2 1967). Maoismen som ideologi inrymde element som var snarlika kiliasmen och millennarismen. Den bar tydligt på idén om en kommande fundamental omvandling av samhället, efter vilken allting skulle vara förändrat (till det bättre). Hi­storien ger oss otaliga exempel på vilken kraftfull motivation som kan utgå ifrån idén om en omstörtande tilldragelse efter vilken allting kommer att ha förändrats till det bättre. Tanken att en massiv förbättring av livskvaliteten kan åstadkommas omedelbart – utan att man behöver ha tålamod med långsamma och ansträngande reformer och utan att göra några ljumma kompromisser – kan vara förföriskt trösterik. Ett viktigt inslag i Mao Zedongs tänkande var ett ”löfte” om flera kommande revolutioner. Detta var den skärseld man tänkte sig att Kina behövde genomgå för att till sist uppnå den socialistiska utopin. Mao sade sig vara fast besluten att skapa ”stor oreda under himlen” i syfte att till sist åstadkomma ”stor ordning under himlen”. Mao Zedongs anhängare var därför särskilt öppna för idén om en stor omstörtande eller transformerande tilldragelse. Och detta gällde inte endast för Kinas unga rödgardister. Kulturrevolutionens kultur och politik genomsyrade stora delar av den globala radikala rörelsen under en period­ på 1960- och 1970-talen. Genom sitt kulturella inflytande fick maoistiska grupper i USA och Europa ett genomslag som var starkare än deras faktiska numerär, något som i stor utsträckning berodde på en förmåga att engagera begåvade skribenter och välkända intellektuella för sin sak. Det kinesiska experimentet betraktades i många fall som ett imponerande och spännande utopiskt projekt.

Efter den mest intensiva perioden i kampanjen för att utplåna De fyra gamla under 1966 och 1967 hejdades ikonoklasmen. År 1967 utfärdade Centralkommittén ett uttalande i vilket kampanjen försvarades som nödvändig, men man underströk nu vikten av att bevara de kulturella artefakter som det arbetande folket skapat genom historien. Platser, objekt och böcker skulle bevaras som ”pedagogiska negativa exempel och föremål för kritik”. Argument framfördes för att skydda och bevara kulturella relikter, och en idé om ”revolutionära museer” lanserades, i vilka samlingar av kulturella lämningar skulle tas om hand som folkets egendom och användas i undervisningssyfte för att stärka klassmedvetenheten. Det verkade som om det kinesiska ledarskapet hade kommit fram till att framsteg i moderna samhällen endast kan mätas genom att jämföras med det förflutna.

Översättning: Christian Nilsson

—

Artikeln bygger på ett anförande som författaren höll vid Ax:son Johnsonstiftelsens seminarium ”Perspectives on Iconoclasm” den 9 februari 2023. Texten publiceras också i den kommande antologin Ikonoklasm: förkastandet av det förflutna / Iconoclasm: Rejecting the Past (Bokförlaget Stolpe).