Att våra kultursidor inte bevärdigats uppmärksamma fenomenet måste skyllas på den ändlösa raden av Star Wars-statister att författa nekrologer över. Men i det som finns kvar av en internationell litterär offentlighet torde det stå klart att man de senaste åren har förlorat de få riktigt stora kritikerna, de som har kunnat ses som inkarnationer av och talespersoner för den västerländska bokliga bildningen. Möjligen var dessa de sista att någonsin kunna tävla om en sådan position. Den bygger trots allt på förekomsten av en gemensam kultur att förkroppsliga, och denna ser ut att fortsätta att fragmenteras, delvis som en effekt av informationsöverflödet, delvis av ideologiska skäl. Under 2019 och 2020 förlorade vi i varje fall tre gestalter som har kunnat göra anspråk på en sådan position: Harold Bloom, George Steiner och Marc Fumaroli.

Bloom är nog den mest välkände av dem, men också den vars ställning skulle må bäst av att ifrågasättas. Med den distans som har börjat uppstå kan man tycka att han både av sina anhängare och av sina fiender gavs en position han egentligen var ganska illa skickad att fylla. Hans Den västerländska kanon (1994) ter sig alltmer som en bok som råkade komma i rätt ögonblick, men det gick de flesta förbi att Blooms tolkning av titelns huvudord egentligen bestod i en utbyggnad av hans udda idéer om litterär påverkan. De essäistiska verk han ägnade återstoden av sitt liv åt var inte heller särskilt övertygande, även om hans entusiasm kunde stimulera till omläsning. Om George Steiner vore mycket att säga, och en del har redan sagts i denna tidskrift (se David Anderssons artikel i nr 7/2017). Dessa båda var huvudsakligen knutna till den anglosaxiska världen: Bloom på ett lätt chauvinistiskt sätt med sin tydliga preferens för den linje som löper från Shake­speare via de brittiska romantikerna till den amerikanska litteraturen, för Steiner var dock engelskan bara ett av de tre språk han var uppvuxen med och upplevde som lika naturliga.

Den siste av de stora kritikerna att gå bort, Marc Fumaroli (1932–2020), torde genom sin bundenhet till det franska språkområdet vara betydligt mindre känd. Det är synd. Inte bara för att han var en lika lärd och inspirerande kritiker som de två andra, utan också för att denna utgångspunkt gav honom ett annorlunda perspektiv på den europeiska kulturens enhet. På samma sätt var hans tankar om kulturen och samhället bundna till den frans­ka debatten men hade en betydligt större räckvidd än så; de är även relevanta i ett svenskt sammanhang.

Sin tyngsta forskningsinsats gjorde Fumaroli i utforskandet av retoriken och den nytolkning av den tidigmoderna litteraturen som man därigenom åstadkom. I fortsättningen skulle han också förespråka ett brett litteraturbegrepp och beklaga att ”litteraturen” numera i stort sett uttöms av den fiktiva romanen. Den klassiska och tidigmoderna kultur som han gjorde sig till förkämpe för räknade med många former av ordkonst: berättelsen, poesin och dramat, men också brevet, historieskrivningen, äreminnet. I den latincentrerade retoriken finner vi ursprunget till den gemensamma europeiska bildningen, ett faktum som ibland skyms av den nationella indelningen av litteraturer. På dess villkor existerade det en europeisk kulturell gemenskap – en respublica litteraria, de lärdas republik – helt oberoende av splittringen mellan det katolska syd och det protestantiska norr. Under 1700-talet kom latinets roll att övertas av franskan, en process som Fumaroli ägnade en undersökning. En hedersplats i detta kosmopolitiska 1700-tal ger han vår egen Gustav III, en ”parisare från Stockholm”, vars kulturella raffinemang och nyansrika franska brevstil han framhåller.

De förmoderna textuniversa där Fumaroli helst rörde sig är idag inte särskilt frekventerade, knappt ens i litteratur­­­hi­s­toriska kurser. Man brukar föredra starkare brygder och godtyckligt välja ut det som stämmer överens med en senare uppfattning om den sköna litteraturen. Men utan kännedom om denna bakgrund får man en skev bild av Europas litterära utveckling. Om det inte vore för den hyfsning som därigenom kommit de nationella litteraturerna till del skulle de ha stannat på en mer eller mindre folkloristisk nivå. Ett annat sätt att uttrycka det vore att säga att det är på dessa villkor det funnits Kultur – i meningen själsodling, tillägnandet av en tradition, utvecklad smak – medan man annars fått hålla till godo med ”kultur” i rent antropologisk mening. Sammanblandningen mellan dessa två, särskilt hos statsmakten, var något Fumaroli ständigt opponerade sig mot.

”Man har hos Fumaroli inte känslan av att litteraturen och konsten är betydelselösa ornament, men inte heller något att mobilisera för att bekräfta sociala identiteter.”

I debattboken L’état culturel (1991) angrep han dirigismen i den franska kulturpolitiken. Medan den tredje republiken präglats av en klok distans mellan politiken och kulturen, hade man under Vichyåren och under efterkrigstiden tilldelat staten en mer aktiv roll. Resultatet blev enligt Fumaroli en sammanblandning mellan den domän som styrs bäst av tillgång och efterfrågan och den autonoma sfär som utgör kulturen, frukten av individers och mindre gruppers bildning och konstskicklighet. Istället för att satsa resurser på en kulturpolitik med en närmast antropologisk förståelse för sitt objekt, borde man göra det möjligt för medborgarna att genom skola och universitet invigas i traditionen, och i övrigt låta dem lösa sina fritidssysslor utan statlig hjälp.

När man kritiserar bildningsförfallet är det annars kutym att skylla på den vulgära nyliberalismen. Men i så fall, påpekar Fumaroli, har fransmännen lyckats med konststycket att ersätta sin gamla kultur med ett konsumistiskt skådespelssamhälle utan att nå någon vidare budgetdisciplin. Synpunkten är relevant även i Sverige, där interventioner på kulturområdet som till en början motiveras med att utgöra motvikt till ”kommersialismens negativa verkningar” till slut ofta själva illustrerar dem, istället för att låta kulturen vara kultur och marknaden vara marknad.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Parallellt med en lång rad vetenskapliga publikationer deltog Fumaroli i offentligheten med inlägg i såväl kulturella som allmänpolitiska frågor, häromåret samlade i en tusensidig volym. Hans position kan kallas liberal i politisk och ekonomisk mening, men med en konservativ betoning av kulturens roll som nödvändig motvikt till den moderna demokratins historielöshet och kortsiktighet. Man har hos Fumaroli inte känslan av att litteraturen och konsten är betydelselösa ornament, men inte heller något att mobilisera för att bekräfta sociala identiteter, eller kritisera i emancipatoriskt syfte: målet är först och främst den enskildes andliga frihet och samhällsnyttan i sin tur en följd av denna. Effekten hos en liberal education är, eller borde vara, att skapa fria individer som kan se till att det liberala samhällets muskler inte förslappas. Den tränar engagerade åskådare som kan slå vakt om friheten: hindra statsmakten från att slå över i machiavelliskt godtycke och massorna från att välja den frivilliga träldomen.

Den fyrverkeririka stilen kunde emellanåt förleda honom till överdrifter i såväl idealistisk som sarkastisk riktning. Ändå hade han en nykter och välinformerad syn på den internationella politiken, och Frankrikes plats i den. Med sin europeiska utblick var han fri från den protektionistiska inåtvändhet som annars gärna vidlåder försvarare av den franska kulturtraditionen. I en sen text tog han sig an frågan om den kulturella ”identiteten”, vilken han betraktade som en dödsbringande Ersatz för den verkliga kulturen: de traderade symbolsystem som samlar många generationers visdom och som gör det möjligt för nya generationer att ”anta mänsklig form och leva anständigt med varand­ra och med de andra”. Läxan är kanske särskilt av nöden i det amnestiska Sverige där ett lite yrvaket försvar för svensk kultur ofta paras med en brist på kunskap och egentligt intresse för det egna landets andliga resurser.

Vad kommer efter de stora kritikerna, de som kunde tyckas samman- och omfatta en civilisation? Vissa kommer säkert inte att sörja att de försvinner och istället peka på den större mångfalden. Må så vara. Men därmed bidrar man oundvikligen till den förhärskande fragmentiseringen: humaniora splittras upp i alltmer specialiserade små områden, dagskritiken bildar små inskott i ett historielöst vakuum. Man har goda skäl att misstänka att vi kommer att sakna lärda av Fumarolis, Blooms och Steiners typ när de ingenstans står att finna.