På dagarna tittade jag på deras kamelkapplöpningar och vandrade i sanddynerna. När mörkret föll njöt jag av levande världsmusik och kosmopolitiskt umgänge.

En dag strövade jag lite längre än jag brukade och upptäckte då ett militärläger ute i öknen. De maliska regeringssoldaterna vinkade avvärjande och uppmanade mig att gå tillbaka. De ville inte synas men var uppenbarligen där för att skydda oss. Det kändes överdrivet. Allt där ute i oasen handlade ju om kärlek och förbrödring. Eller?

Efter att ha läst Robert R Fowlers nagelbitare A Season in Hell inser jag hur blind jag var för de politiska realiteter som styr tuaregernas liv. Jag anade inte hur levande deras dröm om ett eget land var, det efterlängtade Azawad. Och de anade inte att militanta jihadister snart skulle manövr...