Sett ur makthavarens perspektiv kommer en frustration i dagen, en frustration föranledd av en oförmåga att leva upp till orimliga krav. Samma frustration fångas på ett möjligen övertydligt sätt i den allt annat än banala Jim Carrey-komedin Bruce Almighty, där karaktären Bruce frågar varför Gud inte hjälper honom så mycket som Bruce själv tycker sig vara förtjänt av. Gud svarar med att tillfälligt göra Bruce till allsmäktig vikarie, varpå denne snabbt drunknar i den flod av böner, önskningar och rop på hjälp som människor från världens alla hörn varje sekund riktar mot den som rimligen bör ha ansvar och befogenhet att göra något åt saken (vad annars är poängen med att vara allsmäktig?).

Ändå är det inte i första hand denna diskrepans mellan förväntningarna på makthavaren och dennes förmåga som står i fokus i The End of Power. Som framgår av titeln menar Moisés Naím snarare att makten i sig är ”under attack på ett sätt som saknar motstycke i historien”.

Det är, för att uttrycka saken milt, inget litet påstående.

Ändå går det inte att säga att Naím är ute i ogjort väder. Huruvida han själv betraktar sig som makthavare är oklart, men som mångårig redaktör för den ansedda tidskriften Foreign Policy och, bland annat, deltagare i World Economic Forum i Davos sedan 1990, har han i alla fall god inblick i tankebanorna hos världens makthavare. Hans slutsats är tydlig: Makt är idag lättare att få, svårare att utöva och lättare att förlora än vad som än gång har varit fallet.

Sin genre trogen blandar han sedan anekdoter och statistik för att argumentera för sin tes. Har ni hört talas om James Black jr? frågar han i ett kapitel, och berättar om den unge amerikanske schackmästaren, ett veritabelt geni som är helt okänd utanför sitt gebit. För några decennier sedan skulle en sådan schackbegåvning ha varit vida berömd och ha framgångsvägen utstakad – idag är han en i mängden av synnerliga begåvningar som konkurrerar om de bästa platserna på världens universitet, och därefter om toppjobben i näringslivet eller politiken.

Naím citerar en fascinerande Harvardstudie av utgången i assymetriska krig, det vill säga: väpnade konflikter där den ena sidan är klart svagare än den andra. Under 1800-talets första hälft segrade den svagare parten i 12 procent av fallen. Under 1900-talets andra hälft var motsvarande siffra 55 procent. Inte ens med det yttersta maktmedlet, militär vapenmakt, kan alltså en makthavare av idag vara rimligt säker på att kunna tvinga sin vilja igenom. Erfarenheterna från Afghanistan och Irak är alltså inte undantag, utan tidstypiska symtom.

Och det är likadant i företagsvärlden. Den som var branschledare 1980 (topp femtedel i sin sektor) var med 90 procents sannolikhet det även fem år senare. År 2000 hade risken för den som tillhörde branschtoppen att bli förbisprungen av konkurrenterna inom fem år ökat till 25 procent.

Inte ens tyranner har längre ett fast grepp om makten. Fler människor än någonsin lever i demokratier, och även i diktaturer är hotet om folkligt uppror större än under tidigare epoker, menar Naím.

Några givna frågor infinner sig, och boken gör hyggliga försöka att besvara dem. Vad förklarar denna trend? Betyder det verkligen att makthavare av i dag är maktlösa? Och vad är i så fall problemet?

Förklaringen finner Naím i de tre m:ens revolution – mer, mobilitet och mentalitet. Idag finns det fler människor med högre välstånd och tillgång till fler varor och tjänster än någonsin tidigare, samtidigt som fler är läskunniga och välutbildade. Varor, tjänster, kapital och människor rör sig mer över gränser än någonsin tidigare. Kombinationen av allt detta har lett till ett mentalt skifte, där människor inte längre accepterar missbruk eller missförhållanden i den utsträckning man gjorde tidigare, och dessutom har fler människor större förmåga att på olika sätt göra något åt saken – om det så bara handlar om att förstöra för makthavarna.

Det betyder inte att makthavare är maktlösa. Det betyder bara att makthavare av idag har mindre makt än makthavare av igår. Storföretaget, stormakten, den stora kyrkan, de stora partierna, den starka staten: alla utmanas de av ”mikrospelare” med förmåga att åsamka större skada än någonsin tidigare. Kanske är företagssektorn mest belysande. För ungefär ett decennium sedan oroade sig alla över Microsofts monopolställning, men idag heter jättarna i samma sektor Apple, Google och Facebook. Kanske är det svårt att tänka sig Facebook som en mikrospelare, men det är trots allt bara tio år sedan som 100-miljarderdollarsföretaget var ett hobbyprojekt i ett studentrum på Harvard.

Men det är konsekvenserna inom politiken som mest tycks bekymra Moisés Naím. Partier kapas av extermistfraktioner (exemplet han använder är Tea Party-rörelsen), populistpartier dominerar politiken i allt fler demokratiska länder, små länders perifera intressen blockerar internationella överenskommelser om allt från klimat och miljö till finansiella system. Risken är att det som är nödvändigt inte blir gjort. Med paralyserade politiska system på båda sidor Atlanten och oförmågan att hantera skenande underskott och statliga skuldbördor är det lätt att nicka instämmande. Argumenten är många, väl formulerade, och förtjänar att tas på allvar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bristen i Naíms framställning är att han i alltför liten utsträckning tar de givna invändningarna på allvar. Det är exempelvis inte uppenbart att världen idag står inför större utmaningar än någonsin tidigare. För att bara ta ett par exempel i högen: som Steven Pinker har visat tyder tvärtom mycket på att vi lever i den fredligaste tidsålder som människan någonsin har upplevt. Det är lätt att peka på många potentiella hot – mot mänskligheten, säkerheten, civilisationen, utvecklingen, miljön – men det är också relativt lätt att visa att de flesta hot lyckligtvis aldrig blir verklighet. På olika sätt förmår vi att hantera dem.

Visst finns det en risk med alltför bakbundna politiker, oavsett om det är populistpartier, maktbalanserade institutioner eller orimliga folkliga förväntningar som utgör begränsningen. Men nog talar erfarenheten, inte minst från förra århundradet, för att alternativet är värre? Där politiker berusade av alltför stor makt, oavsett om den härstammar från ett halvsekellångt enpartistyre, egen kvalificerad majoritet i parlamentet eller tyranni skapad av vapenmakt, åstadkommer långt värre skada än den som beslutsoförmåga leder till. Ett svenskt tankeexperiment: Hur tilltalande vore det att Fredrik Reinfeldt, likt en Erlander, skulle sitta oavbrutet på sin post till 2029?

Att företag, partier och kyrkor utsätts för stark konkurrens, att det inte nödvändigtvis är så att den som radar upp flest soldater automatiskt är starkast, och att makthavare inte längre kan räkna med att sitta lika säkert eller lika länge, är trots allt mer bra än dåligt.

Bristen på denna extra dimension hindrar dock inte att Moisés Naím ställer viktiga frågor: om vilka utmaningar dagens makthavare ställs inför, om vilka krav som är rimliga att ställa på makthavare, och om vilka som bör betraktas som makthavare i ett givet ögonblick. Svaren är sällan så givna som vi i förstone tänker oss.