Jag var nära att fråga: ”Och vad har du hört av honom?” Säkerligen skulle hon ha svarat i ett ännu mer upprört tonfall: ”Av Saint-Saëns? Absolut ingenting!” Ty det handlade för hennes del inte om motvilja mot en musik, utan om en allvarligare sak: att inte förknippas med ett namn som inpräntats på svarta listan.

2.

De svarta listorna. Redan före första världskriget var de avantgardenas största passion. Jag var kanske trettiofem år, jag översatte Apollinaires poesi till tjeckiska och det var då jag stötte på hans lilla manifest från 1913 där han delar ut ”skit” och ”rosor”. Skit på Dante, Shakespeare, Tolstoj, men också på Poe, Whitman, Baudelaire! Rosor till sig själv, till Picasso, Stravinsky. Detta förtjusande och roliga (rosen som Apollinaire ger till Apollinaire) manifest gjorde mig upprymd.

3.

Ett decennium senare, då jag nyligen blivit utvandrare, pratade jag i Frankrike med en ung man som utan omsvep frågade: ”Tycker ni om Barthes?” På den tiden var jag inte så naiv längre. Jag visste att jag gick igenom ett prov. Och jag visste också att Roland Barthes just då stod överst på alla gyllene listor. Jag svarade: ”Det är klart att jag tycker om honom. Verkligen! Ni tänker väl på Karl Barth! Skaparen av den negativa teologin! Ett geni! Kafkas verk är otänkbart utan honom!” Min examinator hade aldrig hört talas om Karl Barth, men eftersom jag hade läst Kafka, den mest oantastliga av de oantastliga, hade han inget mer att tillägga. Diskussionen gled över till andra ämnen. Och jag var nöjd med mitt svar.

4.

Vid samma tid genomgick jag under en middag ett annat prov. En musikälskare ville veta vilken fransk kompositör jag tyckte bäst om. Åh, hur situationerna upprepar sig! Jag skulle ha kunnat svara ”absolut inte Saint-Saëns”, men jag lät mig frestas av ett minne. På tjugotalet hade min far tagit med sig Darius Milhauds pianostycken och spelat dem i Tjeckoslovakien inför de samtida musikkonserternas tunnsådda (mycket tunnsådda) publik. Rörd av minnet bekände jag min kärlek till Milhaud och till hela gruppen Les Six. Jag var alldeles särskilt hjärtlig i mitt beröm som jag var full av kärlek till det land där jag just börjat mitt andra liv och ville delge min beundran på detta sätt. Mina nya vänner lyssnade välvilligt på mig. Och det var med välvilja som de lät mig förstå, taktfullt, att dem jag betraktade som moderna inte varit det på länge och att jag borde leta efter andra namn för mitt beröm.

Faktiskt händer det hela tiden att namn förflyttas från en lista till en annan, och det är där de godtrogna blir fast. 1913 hade Apollinaire gett en ros till Stravinsky utan att veta att Theodor W Adorno 1946 skulle ge den till Schönberg medan han högtidligt skulle utdela en skit till Stravinsky.

Och Cioran! Alltsedan den epok vi lärde känna varandra har han oavlåtligt vandrat från den ena listan till den andra tills han i sitt livs skymning inrättades på den svarta. Det var för övrigt han som, när jag nyligen kommit till Frankrike och inför honom nämnde Anatole France, böjde sig mot mitt öra och viskade med ett slugt leende: ”Uttala aldrig hans namn högt här, alla kommer att driva med er!”

5.

Begravningståget som följde Anatole France var flera kilometer långt. Sedan slog allt över. Fyra unga surrealistiska poeter skrev uppeggade av hans död en pamflett mot honom. Eftersom hans stol i Franska akademien stod tom blev en annan poet, Paul Valéry, invald för att sätta sig där. Han blev tvungen att i enlighet med ceremonin hålla ett hyllningstal till den bortgångne. Under hela sin lovprisning, som blivit legendarisk, lyckades han tala om France utan att uttala hans namn och glorifierade denna anonyma person med uppenbart förbehåll.

Faktum är att vandringen mot den svarta listan för honom började så snart likkistan vidrörde gropens botten. Hur då? Hade yttrandena från några poeter med ganska begränsad läsekrets kraften att påverka en publik som var hundrafalt större? Vart tog beundran hos dessa tusentals människor vägen, som vandrade bakom hans kista? Var hämtar de svarta listorna sin kraft någonstans? Varifrån kommer de hemliga befallningar som de lyder?

Från salongerna. Ingenstans i världen har de spelat så stor roll som i Frankrike. Tack vare den aristokratiska tradition som har flera sekler på nacken, och så tack vare Paris, där landets hela intellektuella elit flockas och tillverkar åsikter: inte genom kritiska studier, lärda diskussioner utan genom förbluffande formuleringar, ordlekar, briljanta taskigheter (så är det: decentraliserade länder späder ut elakheten, medan de centraliserade koncentrerar den). Eller apropå Cioran. Vid den tid då jag var övertygad om att hans namn skulle stråla från alla gyllene listor stötte jag ihop med en ryktbar intellektuell: ”Cioran?” sa han och betraktade mig ingående. Sedan, med ett långt och kvävt skratt: ”Intighetens dandy …”

6.

När jag var nitton år gammal bekände en vän som var några månader äldre än jag, övertygad kommunist (som jag), medlem i motståndsrörelsen under kriget (en sann motståndsman som hade riskerat livet och som jag beundrade för det), sin plan: att ge ut en ny version av kortleken där alla damer, kungar, knektar bytts ut mot stachanovister, partisaner eller leninister; var det inte en fantastisk idé att koppla samman folkets gamla förkärlek för kortspel med politisk fostran?

Så en dag läste jag Frances Gudarna törsta i tjeckisk översättning. Huvudpersonen Gamelin, ung jakobinsk målare, uppfann ett nytt kortspel där kungarna, drottningarna, knektarna ersatts av Friheter, Jämlikheter, Broderskap … Jag blev förbluffad. Är historien blott en lång räcka av variationer? Ty jag var säker på att min vän aldrig läst en enda rad av Anatole France. (Nej, aldrig, jag har frågat honom.)

7.

Som ung försökte jag orientera mig i den värld som höll på att stiga ner i en diktaturs avgrund vars konkreta verklighet ingen hade förutsett, önskat eller föreställt sig, i synnerhet inte de som eftertraktat och bifallit upprättandet av den. En enda bok hade förmågan att säga mig något klarsynt om denna okända värld, och det var Gudarna törsta.

Gamelin, denna målare som uppfann en ny version av kortspelet, är kanske det första litterära porträttet av en ”engagerad konstnär”. Hur många såg jag inte omkring mig i kommunismens begynnelse! Ändå var det inte Gamelins angivelse som fångade mig i Frances roman, utan Gamelins mysterium. Jag säger ”mysterium” eftersom denne man som till sist skickade tiotals personer till giljotinen i en annan epok säkert hade varit en snäll granne, en trevlig kollega, en begåvad konstnär. Hur kan en obestridligen hederlig man gömma ett monster inom sig? Skulle monstret ha varit närvarande i honom också i politiskt fredliga tider? Omöjligt att upptäcka? Eller ändå förnimbart? Har vi som känt de skrämmande Gamelinerna förmågan att upptäcka det monster som slumrar i de snälla Gameliner som omger oss i dag?

Under det att folk gjorde sig av med de ideologiska illusionerna i mitt fädernesland upphörde ”Gamelinmysteriet” att intressera dem: en skitstövel är en skitstövel, det är väl inget mysterium? Den existentiella gåtan har hamnat i skuggan för den politiska övertygelsen, och övertygelserna skiter i gåtor. Det är därför folk trots rikedomen i den erfarenhet de genomlevt stiger ut ur en historisk prövning lika dumma som när de kom in i den.

8.

På vinden just ovanför Gamelins lägenhet finns en stackars liten kammare som bebos av Brotteaux, en före detta bankir vars egendomar nyligen exproprierats. Gamelin och Brotteaux: romanens två poler. I denna märkliga antagonism är det inte dygden som står emot brottet, inte heller kontrarevolutionen som bekämpar revolutionen; Brotteaux driver ingen kamp, han har inte ambitionen att göra sitt eget tänkande gällande gentemot det förhärskande tänkandet. Han kräver bara sin rätt att ha oacceptabla idéer och att inte bara tvivla på revolutionen utan också på människan sådan som Gud har skapat henne. Vid den tid då min hållning inför världen höll på att formas fascinerade mig denne Brotteaux, inte för den ena eller andra konkreta idén utan för hans hållning: människan som vägrar att tro.

När jag senare tänkte på Brotteaux insåg jag att det under kommunistepoken fanns två huvudsakliga former för oenighet med regimen: den oenighet som har sin grund i tro och den som har sin grund i skepticism, den moraliserande oenigheten och den immoralistiska, den puritanska oenigheten och den fritänkande, den ena som förebrår kommunismen att inte tro på Jesus, den andra som anklagar den för att förvandlas till en ny kyrka, den ena upprörs över att den tillåter abort, den andra anklagar den för att försvåra den. (Besatta av den gemensamma fienden ser dessa två hållningar nästan inte skiljaktigheten dem emellan: denna framträder med intensiv skärpa då kommunismen gått om intet.)

9.

Och min vän och hans kortspel? Han lyckades inte sälja sin idé bättre än Gamelin. Men jag tror inte att han blev deppig för det. Ty han hade sinne för humor. När han berättat för mig om sin plan minns jag att han skrattade. Han insåg det lustiga i sin idé, men i hans ögon kunde väl en lustig idé samtidigt tjäna en god sak? När jag jämför honom med Gamelin så tänker jag att det var sinnet för humor som skilde dem åt, och med all säkerhet skulle min vän, tack vare sin humor, aldrig ha kunnat bli bödel.

I Frances romaner är humorn ständigt närvarande (samtidigt som den är diskret). När det gäller Drottning Gåsfot kan man inte annat än glädja sig åt det, men vad har humorn att göra på det nedblodade området för en av historiens värsta tragedier? Ändå är det just detta som är unikt, nytt, beundransvärt: att kunna motstå den nästan obligatoriska bombasmen hos ett så allvarligt ämne. Ty endast sinnet för humor kan röja bristen på humor hos andra. Och röja den med fasa! Endast humorns klarsynthet kunde urskilja Gamelins svarta hemlighet i djupet av själen: allvarsandens öken, öknen utan humor.

10.

Kapitel 10 i Gudarna törsta: det är här den lätta, muntra, lyckliga atmosfären koncentreras, det är härifrån ljuset sprider sig över hela romanen som utan detta kapitel skulle bli dyster och förlora sin charm. Under skräckväldets mörkaste dagar gör några unga målare, Gamelin med sin vän Desmahis (sympatisk skämtare och kvinnojägare), en berömd skådespelerska (åtföljd av andra unga kvinnor), en konsthandlare (med sin dotter Élodie, Gamelins fästmö), och till och med Brotteaux (som för övrigt också är amatörmålare) en utflykt utanför Paris, för att tillbringa ett par muntra dagar tillsammans. Det de upplever under denna korta tidsrymd är bara små alldagliga händelser, men det är just denna alldaglighet som strålar av lycka. Det enda erotiska äventyret (Desmahis samlag med en flicka som var större på bredden än på längden på grund av sitt monstruöst fördubblade skelett) är lika obetydligt som groteskt, och ändå lyckligt. Gamelin är nybliven medlem av revolutionstribunalen och trivs bra i detta sällskap, precis som Brotteaux, hans framtida giljotinerade offer. De är alla förbundna genom en ömsesidig sympati, en sympati som underlättas av den likgiltighet som majoriteten fransmän redan känner för revolutionen och dess retorik; en likgiltighet som naturligtvis varsamt döljs, så väl att Gamelin inte lägger märke till den: han är nöjd med de andra, även om han samtidigt är alldeles ensam bland dem (ensam, utan att ännu veta om det).

11.

De som under ett helt sekel lyckades sätta Anatole Frances namn på den svarta listan var inte romanförfattare, de var poeter: Aragon (hans stora omvändelse till romanen hade ännu inte inträffat), Breton, Éluard, Soupault (alla har skrivit varsin text för den gemensamma pamfletten).

De var alla unga, övertygade avantgardister och irriterade på en alltför officiell berömmelse, de var verkliga lyriska poeter och koncentrerade sin motvilja i samma nyckelord: Aragon förebrår den döde för ”ironin”, Éluard för ”skepticismen”, Breton för ”skepticismen, realismen, bristen på hjärta”. Deras våld hade alltså en innebörd, en logik, även om denna ”brist på hjärta” för att komma från Bretons penna uppriktigt sagt förbryllar mig en smula. Ville den store Icke-konformisten gissla liket med ett så urvattnat kitschigt uttryck?

I Gudarna törsta talar France för övrigt också om hjärtat. Gamelin sitter bland sina nya kolleger, revolutionens domare, som i all hast är tvungna att döma de anklagade till döden eller frikänna dem. Så här beskriver France dem: ”Man såg å ena sidan de likgiltiga, de ljumma, de förnuftiga, som icke drivs av någon lidelse, och å andra sidan de som lät sig ledas av känslan, visade sig föga mottagliga för argument och dömde med hjärtat. Dessa sakfällde alltid” (mina understrykningar).

Breton såg rätt: Anatole France högaktade inte hjärtat något vidare.

12.

Det anförande där Paul Valéry elegant tillrättavisade Anatole France bildade epok av ännu en anledning: det var första gången ett tal hölls från Franska akademiens tribun som handlade om en romanförfattare, jag menar, en författare vars betydelse nästan helt och hållet vilade på hans romaner. Faktum är att romanförfattarna under hela 1800-talet, den franska romanens mest framstående århundrade, snarast negligerades av akademien. Är det inte absurt?

Inte fullständigt absurt. Ty romanförfattarens personlighet motsvarade inte idén om den som genom sina tankar, sin hållning, sitt moraliska exempel kunde representera en nation. Den ställning hos en ”stor man” som Akademien helt naturligt krävde av sina medlemmar är inte vad en romanförfattare traktar efter, det är inte vad han anstränger sig för: genom sin konsts natur är han hemlig, tvetydig, ironisk (ja, ironisk, de surrealistiska poeterna förstod det mycket väl i sin pamflett), och framför allt: eftersom han är gömd bakom sina gestalter, är det svårt att inskränka honom till en övertygelse, en hållning.

Om några romanförfattare emellertid trätt in i det gemensamma minnet i egenskap av ”stora män”, så är det bara resultatet av spelet av historiska tillfälligheter och alltid, för deras böcker, en katastrof.

Jag tänker på Thomas Mann när han vinnlade sig om att göra humorn i sina romaner begriplig: en lika rörande som fåfäng ansträngning, eftersom han under den epok då hans fäderneslands namn besudlades av nazismen var den enda som kunde vända sig till världen såsom arvtagare till det gamla Tyskland, kulturlandet. Situationens allvar förmörkade ohjälpligt hans böckers förföriska leende.

Jag tänker på Maxim Gorkij: då han ville göra något gott för de fattiga och deras misslyckade revolution (den från 1905) skrev han sin uslaste roman, En mor, som mycket senare (genom ett dekret från apparattjiks) blev den så kallade socialistiska litteraturens heliga förebild. Bakom hans person som upphöjts till staty, har romanerna (mycket friare och vackrare än man vill tro) försvunnit.

Och jag tänker på Solzjenitsyn. Var denne store man en stor romanförfattare? Hur skulle jag kunna veta det? Jag har aldrig öppnat någon av hans böcker. Hans uppseendeväckande ställningstaganden (vars mod jag gillade) fick mig att tro att jag på förhand kände till allt han hade att säga.

13.

Iliaden slutar långt före Trojas fall, i det ögonblick då kriget ännu är ovisst och den berömda trähästen inte ens finns i Odysseus huvud ännu. Ty så såg det första estetiska budordet ut som den första stora episka poeten fastställde: du skall aldrig låta de individuella ödenas tid sammanfalla med de historiska skeendenas tid. Det första stora episka poemet rytmiserades av de individuella ödenas tid.

I Gudarna törsta halshuggs Gamelin under samma period som Robespierre, han dukar under i samma stund som jakobinernas makt: hans livs rytm har applicerats på historiens rytm. Förebrådde jag innerst inne France för att ha brutit mot Homeros budord? Ja. Men senare rättade jag mig själv. Ty det förfärliga med Gamelins öde är just detta: historien har svalt inte blott hans tankar, känslor, handlingar, utan också tiden, hans livs rytm; han är människan uppäten av historien, han är bara en mänsklig utfyllnad av historien, och romanförfattaren har haft fräckheten att fånga denna förfärlighet.

Jag säger alltså inte att sammanfallandet av historiens tid med huvudpersonens tid är en defekt hos denna roman, ändå vill jag inte förneka att det är dess handikapp: för sammanfallandet av dessa två tider anmodar läsaren till att förstå Gudarna törsta som en ”historisk roman”, som en illustration av historien. En oundviklig fälla för en fransk läsare, eftersom revolutionen i hans land har blivit en helig händelse, förvandlad till en nationell diskussion som fortsätter in i evigheten, splittrar människor, ställer dem mot varandra, så att en roman som framställer sig som en beskrivning av revolutionen omedelbart tuggas sönder av denna omättliga diskussion.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är detta som förklarar varför Gudarna törsta alltid har blivit bättre förstådd utanför Frankrike än i Frankrike. Ty det är den lott som faller på alla romaner vars handling sitter för tätt ihop med en avgränsad period i historien: landsmännen letar där spontant efter ett dokument över det de själva upplevt eller lidelsefullt diskuterat, de frågar sig om den bild av historien romanen ger motsvarar deras egen, de försöker avkoda författarens politiska åsikter, otåliga att döma dem. Det är det säkraste sättet att missta sig på en roman.

Ty hos en romanförfattare syftar lidelsen att förstå varken på politiken eller på historien. Vad skulle också romanförfattaren kunna upptäcka som är nytt angående de skeenden som beskrivits och diskuterats i tusentals lärda böcker av alla slag? Det råder inga tvivel om att skräckväldet hos France verkar ohyggligt, men läs noga det sista kapitlet som utspelar sig i en fullkomlig kontrarevolutionär eufori! Den vackre dragonen Henry – han som hade angivit folk till revolutionstribunalen – strålar på nytt bland segrarna! De idiotiska och fanatiska sprättarna som bränner en docka föreställande Robespierre och hänger Marats effigie på en lyktstolpe. Nej, författaren skrev inte romanen för att fördöma revolutionen utan för att undersöka dess aktörers mysterium, och med detta andra mysterier, mysteriet hos det komiska som smugit sig in bland fasorna, mysteriet hos långtråkigheten som beledsagar tragedierna, mysteriet hos hjärtat som gläder sig åt de avhuggna huvudena, mysteriet hos humorn som är det mänskligas sista tillflyktsort …

14.

Som alla vet aktade Paul Valéry inte romankonsten särskilt högt: detta märks tydligt i hans tal: endast Frances intellektuella hållning intresserar honom, inte hans romaner. I detta led han aldrig någon brist på nitiska anhängare. Jag öppnar Gudarna törsta i folioutgåvan (1989). I slutet, i bibliografin, rekommenderar man fem böcker om författaren, här är de: Polemikern Anatole France, Anatole France – en passionerad skeptiker, Skepticismens äventyr. Essä om Anatole Frances intellektuella utveckling, Anatole France med egna ord, Anatole France. Bildningsåren. Titlarna visar tydligt vad som ådrar sig uppmärksamhet: 1) Frances biografi, 2) hans inställning i förhållande till sin tids intellektuella konflikter. Men varför har man aldrig intresserat sig för det väsentliga? Bidrog han med något nytt till romankonsten? Och om ja, hur ska man beskriva, definiera hans poetik beträffande romanen?

Valéry ställer (i en enda kort fras) Frances böcker bredvid Tolstojs, Ibsens, Zolas, och karaktäriserar de förra som ”lättviktiga verk”. Ibland kan elakheten obemärkt bli till lovord! Det beundransvärda är just lättheten hos Frances stil när han behandlar tyngden i skräckväldets tid! En lätthet som inte har sin like hos någon av de stora romanerna från hans sekel. Den kan vagt påminna om det föregående seklet, Jakob fatalisten och hans husbonde eller Candide. Men hos Diderot eller Voltaire svävar berättelsens lätthet ovanför en värld vars vardagliga verklighet förblir osynlig och outtryckt: den vardagliga banaliteten, denna 1800-talsromanens stora upptäckt, är däremot ständigt närvarande i Gudarna törsta, inte genom långa beskrivningar, snarare genom detaljer, anmärkningar, korta överraskande iakttagelser. Denna roman är en sammanlevnadav den outhärdligt dramatiska historien och den outhärdligt banala vardagen, en sammanlevnad som gnistrar av ironi, eftersom dessa två motsatta aspekter av livet ständigt krockar med varandra, motsäger varandra, gör varandra till åtlöje. Denna sammanlevnad skapar bokens stil samtidigt som den är ett av dess stora teman (vardagligheten i massakrernas tidevarv). Men nu räcker det, jag vill inte själv göra en estetisk analys av Frances romaner …

15.

Jag vill det inte för jag är inte redo. Nog bevarar jag Gudarna törsta eller Drottning Gåsfot i minnet (dessa romaner var en del av mitt liv), men andra romaner av France har bara lämnat vaga minnesbilder och det finns de som jag inte läst alls. För övrigt är det så vi lär känna romanförfattarna, till och med dem som vi tycker mycket om. Jag säger: ”Jag tycker om Joseph Conrad.” Och min vän: ”Inte jag något särskilt.” Men talar vi om samma författare? Jag har läst två romaner av Conrad, min vän har läst en som jag inte känner till. Och ändå är vi båda, var och en på sin sida, i all oskuld (i all oskyldig näsvishet), säkra på att ha en riktig idé om Conrad.

Befinner sig alla konster i den situationen? Inte riktigt. Om jag sa till er att Matisse är en andra klassens målare så skulle det räcka med att tillbringa en kvart i ett museum för att inse att jag är en dumbom. Men hur kan man läsa om hela Conrad? Det skulle ta veckor! De olika konsterna får på olika sätt tillträde till vår hjärna, inrättar sig där med en annan lätthet, en annan hastighet, en annan grad av oundviklig förenkling, och med en annan beständighet. Vi talar alla om litteraturens historia, vi åberopar oss alla på den, säkra på att känna till den, men vad är in concreto litteraturens historia i det kollektiva minnet? Ett lapptäcke sytt av fragmentariska bilder som var och en av alla tusentals läsare har skapat sig själv, av en ren slump. Under den genomborrade himlen av ett sådant dimmigt och bedrägligt minne är vi alla utlämnade till de svarta listorna, deras godtyckliga och okontrollerbara domar, alltid redo att simulera deras enfaldiga elegans.

16.

Jag hittar ett gammalt brev daterat den 20 augusti 1971, och signerat: Louis. Detta ganska långa brev är Aragons svar på det jag själv hade skrivit till honom (och som jag inte kommer ihåg någonting av). Han informerar mig om vad han upplevt den sista månaden, om sina böcker som är under utgivning (”Matisse som kommer den 10 september …”) och i det sammanhanget läser jag: ”Men pamfletten om France är helt ointressant, jag tror inte ens jag har det där bladet själv, jag skrev en oförskämd artikel, det är allt.”

Jag tyckte mycket om de romaner Aragon författade efter kriget, La semaine sainte, La mise à mort … Det var när han senare skrev ett förord till den franska översättningen av Skämtet som jag, överlycklig över att få lära känna honom personligen, försökte fortsätta att stå i förbindelse med honom. Jag betedde mig som mot den där damen i taxin som jag, för att upprätthålla konversationen, hade frågat vem som var hennes franska favoritkompositör. För att skrävla med att jag kände till surrealisternas pamflett mot Anatole France ställde jag antagligen en fråga till Aragon i mitt brev. I dag kan jag föreställa mig hans lätta besvikelse: ”Är det enda av allt jag skrivit som intresserar den där Kundera den stackars oförskämda artikeln?” Och sedan (betydligt mer melankoliskt): ”Är det bara det som är helt ointressant som blir kvar av oss?”

17.

Jag närmar mig slutpunkten och i stället för att ta farväl vill jag ännu en gång erinra om kapitel 10, denna glödlampa som tänds i romanens första tredjedel och som inte upphör att belysa den med sitt milda skimmer förrän när sista sidan är slut: en liten grupp vänner, bohemer, flyr iväg från Paris i två dagar och flyttar in i ett lantligt värdshus, alla är på jakt efter äventyr och bara ett kommer att förverkligas: natten faller och Desmahis, älskvärd kvinnotjusare och skämtare, letar på loftet efter en flicka ur deras sällskap. Hon är inte där, men han finner en annan: ett hembiträde från värdshuset, en monsterflicka som på grund av sitt fördubblade skelett är större på bredden än på längden; hon sover där med skjortan uppdragen och benen isär, Desmahis tvekar inte och älskar med henne. Detta korta samlag, denna älskvärda våldtäkt beskrivs lågmält i en kort passage. Och för att ingenting tungt, fult, naturalistiskt ska bli kvar av den episoden tar samma flicka med dubbla kotor, uppklättrad på en stege, på strålande humör, lycklig, farväl till alla genom att kasta ner blommor mot dem. Och kanske tvåhundra sidor längre fram, precis på slutet av romanen, hamnar Desmahis, som så vänligt knullat flickan med dubbla kotor, i samma säng som Élodie, fästmön till hans vän Gamelin som redan giljotinerats. Och allt detta utan någon bombasm, utan anklagelse, utan ansträngt skratt, blott med en lätt, lätt, lätt slöja av sorgsenhet … 7

Översättarens anmärkning: Citatet från Gudarna törstaefter Hugo Hultenbergs översättning, 1958, s. 160.