I likhet med de flesta av dagens samhällen står USA inför komplexa och svårbemästrade problem – och liksom överallt annars har den amerikanska regeringen begränsad förmåga att ta itu med många av dem. USA:s begränsningar och rena misstag får emellertid inte tas till intäkt för att dess form av demokrati skulle hålla på att förfalla. Landets konstitutionella ordning är intakt, och de individuella rättigheter som till stor del definierar och formar den amerikanska demokratin förblir ganska robusta. Om det idag finns ett genuint hot mot denna demokrati, så börjar det med ultrakonservativa Tea Party-aktivisters försök att ta kontroll över det republikanska partiet och försvaga det politiska systemet förmåga att kompromissa. Det första resultatet är en rad destruktiva politiska dödlägen kring nationens mest akuta problem, från kollapsande skolor och infrastruktur till stagnerande inkomster. Efter hand som problemen förvärras kunde resultatet också bli ett allvarligt undergrävande av många amerikaners lojalitet mot myndigheterna, tillsammans med den konstitution och de rättigheter som de skyddar.

”Demokrati” är förstås en flexibel term, som kan formas och omformas för att passa behoven i ett givet resonemang. För ett par tusen år sedan presenterade Aristoteles den mest grundläggande definitionen, som säger att demokrati helt enkelt är de ”mångas” välde, i kontrast till fåvälde (oligarki) eller de ”bästas” välde (aristokrati). I denna demokrati kom USA och andra moderna demokratiska regimer att införa moderna föreställningar om politisk jämlikhet som skulle ha varit helt främmande för Aristoteles. I USA:s fall var tanken på jämlikhet i princip alltid långtgående, även om dess första tillämpning var nog så snäv. Jämlikhet för de tidiga amerikanerna var en följd av ”naturrättsuppfattningen”, enligt vilken alla som äger mänsklig rationalitet är jämlikar, vilket ursprungligen innebar vita, protestantiska välbärgade män. I över ett århundrade lade USA, i likhet med andra moderna demokratier, gradvis bort dessa socialt baserade substitut för rationalitet. Idag är kriteriet för medlemskap i Aristoteles ”många” helt enkelt att vara en vuxen amerikansk medborgare.

De politiska dimensionerna av det amerikanska medborgarskapet är egentligen ganska snäva. Till skillnad från de antika demokratier som Aristoteles kände till är det politiska deltagandet i USA till största delen begränsat till att rösta i val som utser de personer som svarar för lagstiftningen – liksom det är i andra avancerade demokratier. Och i USA liksom överallt annars begränsas till och med denna snäva form av politiskt deltagande ytterligare genom en icke-vald civilförvaltning med befogenhet att skapa regleringar som ålägger medborgarna ytterligare förpliktelser, vilka är nästan lika bindande som lagar.

Medan det strikt politiska utövandet av amerikanskt medborgarskap alltså ter sig begränsat, sörjer den amerikanska konstitutionen och dess tillägg för ytterligare ett antal personliga rättigheter som statsmakten är förhindrad att tumma på. Dessa rättigheter utgör grundvalen för USA som ett demokratiskt samhälle, om inte grunden för en mer omfattande form av demokratisk politik. Den viktigaste rättigheten skyddar de ”mångas” välde, liksom valens betydelse, genom att säga att alla lagar måste antas med en majoritet av rösterna från dem som är valda till detta. Därtill förbjuder tilläggen till konstitutionen den amerikanska statsmakten, ens med majoritetsstöd, att inkräkta på någons frihet att tala, skriva, församlas och utöva sin religion. Kort sagt, myndigheterna i USA kan inte lägga sig i människors olika sätt att övertyga varandra, särskilt när det gäller hur de ska tillvarata sina gemensamma intressen.

Den amerikanska statsmakten och polisen kan inte heller rannsaka någon person eller hans hem utan fullmakt från domstol; och ingen kan dömas för ett brott, fängslas eller tvingas att ge upp egendom utan en process i laga ordning. Slutligen kan ingen som har dömts för ett brott straffas på ”grymma och ovanliga” sätt – det vill säga genom tortyr. Den amerikanska demokratin kunde beskrivas som en politisk ordning i vilken alla vuxna medborgare kan medverka i valet av dem som skriver lagarna, och under vilken dessa lagar inte kan inkräkta på någon medborgares rätt att eftersträva sin egen lycka, som konstitutionen själv formulerar det. Statsmaktens främsta uppgift är att upprätthålla de sociala och ekonomiska förutsättningarna för att amerikaner ska kunna leva sina liv på det sätt som de väljer att göra.

En särskild aspekt av denna demokrati är att dess breda rättigheter gäller för alla som befinner sig inom USA:s gränser. Det bör emellertid noteras att denna aspekt har urholkats nyligen, då presidenterna George W. Bush och Barack Obama har uteslutit vissa icke-medborgare från vissa rättigheter och skydd. I namn av kampen mot terrorism gäller rättigheterna till laga process och skydd mot grymma och ovanliga straff inte längre utlandsfödda personer som bedöms vara ”fientliga stridande”. Vidare är den nya federala genomgången av epost och telefonsamtal ett brott mot garantierna att staten inte ska inkräkta på någons yttrandefrihet eller rätt att församlas, eller gripa någon eller deras egendom utan fullmakt. Dessa åtgärder representerar en ny uttunning av den amerikanska demokratin.

Det som bekymrar många amerikaner idag är annars inte demokratins integritet, utan ledarnas ökade oförmåga att bemästra landets problem på ett effektivt sätt. En del av detta är direkt kopplat till dagens splittrade statsmakt. I USA är det vanligt att det ena politiska partiet kontrollerar kongressen medan det andra partiet innehar presidentposten, eller som idag att det ena partiet kontrollerar en kammare i kongressen medan det andra kontrollerar den andra kammaren och presidentposten. Sådana uppdelningar förekommer ofta, eftersom de återspeglar miljoner amerikaners ovilja att låta någotdera partiet få full kontroll över statsapparaten, liksom amerikaners typiska förkärlek för försiktiga åtgärder som vilar på en kompromiss mellan de båda partierna. Men sedan republikanerna återtog kontrollen över representanthuset 2010, har partierna ofta varit oförmögna att kompromissa, vilket blockerat mycket av den mer betydelsefulla, nationella lagstiftningen.

Inom ramen för en tvåpartipolitik räcker det med ett parti för att blockera lagstiftningen. I detta fall är det republikanerna som har blivit alltmer ideologiska och därmed också mer ovilliga att kompromissa. Det tog sin början på 1970- och 1980-talen, när djupt religiösa konservativa började mobilisera sig politiskt och därmed införde sin syn på USA och världen som ett forum för eviga sanningar i det republikanska perspektivet. Nyckelgestalten i denna utveckling var emellertid George W. Bush. Han förde in sin egen typ av religiös konservatism i Vita huset, däribland hans ofta uttalade förkärlek för politik baserad på den egna ”magkänslan” snarare än på de kompromisser som behövs för att få ihop ett majoritetsstöd. Resultatet var en starkt splittrande politik, från kriget mot Saddam Hussein till ett oridderligt korståg för att föra över statliga pensioner till den privata marknaden. Bushs politiska rådgivare, ledda av Karl Rove, utvecklade också en ny valstrategi i linje med detta mer ideologiska synsätt på regeringsmakten – istället för att sträcka ut en hand till mindre partiska, osäkra väljare, som ofta kan byta sida i samband med val, inriktade man sig på att pressa och sporra så många konservativt lagda personer som möjligt att ta sig till valurnorna.

Situationen tillspetsades 2008. Efter hand som Bushs misslyckanden blev allt fler – från belägringstillståndet i Irak till den finanskris och djupa recession som det utlöste – tog moderata republikaner alltmer avstånd från sitt parti. Detta ökade bara inflytandet för den hårdföra högern, som skyllde John McCains valnederlag på hans otillräckliga tro på den rena konservatismen. Därför fördubblade de sina ansträngningar, och 2010 framträdde en färsk generation av ultrakonservativa som nya, ”tepartistiska” kandidater, ett namn hämtat från de patrioter i Boston som bidrog till att utlösa den amerikanska revolutionen genom att vägra betala kung George III:s skatt på te. När de väl blivit valda fann de sig ställda inför den mest liberala demokratiska presidenten sedan Lyndon Johnson. I egenskap av politiska nybörjare, som ser världen i absoluta termer och ger staten skulden för de flesta av världens problem, blev deras enda alternativ att inte tolerera någon kompromiss med den ”illegitime” Barack Obama.

Tepartisterna har också ett hemligt vapen i sin strävan att omdefiniera det republikanska partiet: fienden för dem är inte bara presidenten och alla demokrater, utan även i övrigt konservativa republikaner som inlåter sig på uppgörelser med demokrater. Därför har de utmanat många av sina republikanska kolleger i samband med partiets nomineringar till senaten och representanthuset – nomineringar som de ofta har vunnit. Och även om många tepartistiska kandidater därefter förlorade mot demokrater 2010 och 2012, utövar de ett enormt inflytande över partiet i kongressen genom sin villighet att utmana nu sittande republikaner.

Ett dödläge nyligen, i oktober 2013, illustrerar dynamiken och fallgroparna i denna kompromisslösa politik. En hängiven falang av ultrakonservativa i representanthuset blockerade i flera veckor en rutinmässig lagstiftningsåtgärd för att finansiera statsförvaltningen och ge det amerikanska finansdepartementet rätt att låna mer pengar och öka den offentliga skulden. Radikalerna försökte få till det som i biljard kallas en vallstöt; de försökte använda frågorna om statens finansiering och skuldtaket för att tvinga president Obama att upphäva sin främsta och mest kända insats, lagen från 2010 om obligatorisk sjukförsäkring. Deras mindre radikala republikanska kolleger anslöt sig till dem, trots att de ifrågasatte tillvägagångssättet, av rädsla för att tepartister annars skulle utmana deras egna nomineringar 2014. De gjorde rätt i att ifrågasätta tepartiets taktik, eftersom den misslyckades kapitalt: en stark folkopinion vände sig mot strategin, och republikanska ledare, av rädsla för stora förluster i valen 2014, gav efter trots radikalernas protester.

Hur frustrerande hela denna historia än må ha varit, är det svårt att se den som något annat än ett utövande av demokrati. Radikalerna var valda för att motsätta sig presidenten och hans parti, och det gjorde de – men som minoritet kunde de inte kullkasta en åtgärd som antagits av majoriteten. När detta väl fastslagits, återgick de två partierna till att sköta sina vanliga affärer.

Likväl ser många analytiker och aktiva inom amerikansk politik denna nya dynamik som ett illavarslande tecken för demokratin i USA. De fortsatta dödlägena berör de mest avgörande problem som USA just nu står inför, från stagnerande inkomster och minskad jämlikhet till klimatförändring och vacklande infrastruktur. Till skillnad från finansiering av regeringen och höjning av skuldgränsen saknar dessa frågor en definitiv tidsgräns som till sist tvingar kongressen att agera. Om låsningarna kvarstår och problemen förblir olösta, kommer det till sist att innebära ett misslyckande för den demokratiska processen i USA och kanske till och med ett förebud om dess förfall.

Dessa dödlägen och låsningar återspeglar också det politiska inflytandet från nya medier. Nyheter och åsiktsforum på nätet tillsammans med tevesändningar dygnet runt har tagit på sig uppgiften att informera de flesta amerikaner i politiska frågor. Men dessa nya medier har inte mycket till övers för äldre mediers traditionella respekt för objektivitet och opartiskhet, utan bejakar i stället ett mer tendentiöst och självrättfärdigt synsätt på nyheterna. Idag har därför mycket av den information som amerikaner tillägnar sig via nätet och tevekanaler formen av berättelser med fiender och hjältar, alla skildrade på ett sätt som förstärker de övertygelser och kritiska uppfattningar som allmänheten redan hyser. Istället för att låta oss dra våra egna slutsatser skapar de nya medierna ekokammare som eldar upp människors känslor och utmålar kompromisser som förräderi. Resultat är att den politiska polariseringen ökar ännu mer och att det blir ännu svårare för de två politiska partierna att närma sig varandra och ta itu med de utmaningar som landet står inför.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kanske allra mest oroande är de åtgärder som starkt högervridna republikanska lagstiftande församlingar och guvernörer nyligen har vidtagit i ett antal delstater, och som inskränker den amerikanska demokratins kronjuvel, den allmänna rösträtten. I namn av en kamp mot ”röstfusk” har dessa delstater antagit lagar som kräver särskilda, av myndigheterna utfärdade former av identifikation för att rösta. Studier har emellertid visat att sådant fusk nästan aldrig förekommer, och att de nya kraven främst blir en börda för dem som tenderar att stödja demokraterna, däribland ungdomar, minoriteter och invandrare. I Texas kan till exempel en vapenlicens fungera som ID-kort för en väljare – däremot inte en studentlegitimation från University of Texas. Tack och lov lär detta direkta angrepp på demokratin bli svårt att upprätthålla. Domstolar har underkänt de allvarligaste restriktionerna, och myndigheters försök att hålla vissa väljare borta slutar ofta med att de motiveras att övervinna alla hinder och ta sig till vallokalerna.

Ännu har dessa utvecklingstendenser inte på allvar undergrävt den amerikanska demokratin. Men genom att göra det mycket svårare att ta itu med problem som redan i sig själva är besvärliga, kan den amerikanska politikens nuvarande konstellation, med stöd av medierna, mycket väl komma att undergräva tilltron till statsmakten. Och med tiden skulle denna process kunna äventyra miljontals amerikaners lojalitet mot en konstitutionell ordning som alltid har gagnats av mittenpolitik och kompromisser.

Robert J Shapiro är chef för konsultföretaget Sonecon i Washington, tidigare statssekreterare i handelsdepartementet

Översättning: Jim Jakobsson