Demagogins kultur

Fredrik Johansson. Illustration: Johan Patricny

Ibland slås man av hur oöverstigligt det måste vara att vara kulturchef på en stor dagstidning. Kanske inte främst själva chefandet – även om det säkert har sina utmaningar. Kulturredaktioner verkar bestå av personer med tämligen dynamiska och inte bara lättstyrda personligheter. Möjligen en utmaning för modern managementteori. Eller för en cirkusdirektör.

Jag tänker mer på förväntansbilden. Den kan få kallsvetten att pumpa. Vad skulle folk egentligen tro? Och vad skulle de tycka om de visste?

Blotta tanken gör att man närmast fysiskt knäar under bördan av krav på bildning, kunskap och breda intressen. Luckorna i det egna läsandet, de ytliga konstkunskaperna, greatest hits-relationen till klassisk musik. Allt skulle blixtbelysas. För att inte tala om hela områden man inte vet särskilt mycket om alls.

”– Dans säger Du? Just det. Dans. Haha, Dans! Just det. Måste gå. Möte med chefredaktören. Eller tandläkaren. Chefredaktörstandläkaren. Hejhej!”

Ett arbetsliv på ständig flykt från konversation om kärnaffären verkar onekligen stressande.

Kanske kunde man applicera Stephen Potters metoder för så kallat Upmanship. Konsten att skapa osäkerhet med vaga och svårtolkade stickrepliker.

Kulturchef Johansson: ”– Jag hör vad Du säger. Ja, det är en vanlig uppfattning om X författarskap. Men inte i de senare delarna. Menar Du det? Spännande!”

Påläst kollega: ”– Min bild är att det händer mycket spännande inom uzbekisk queer-film.”

Kulturchef Johansson: ”– Även efter 2017?”

Men så läser man Dagens Nyheter och Aftonbladet och känner hur axlarna sjunker ner och kroppen slappnar av. Behöver man kunna något så verkar kraven i alla fall inte ligga inom kulturområdet. Och råkar man kunna något där behöver det sällan belasta de artiklar man skriver.

Under de senaste månaderna har Dagens Nyheters kulturchef skrivit flera artiklar som bara går ut på att vi måste koppla samman covid-19-pandemin med klimatfrågan. Och att pandemin är en sorts politisk signal från naturen.

Senast var argumentet att naturen ”tagit stryptag” på oss.

”Människan har under lång tid tagit stryptag på naturen. Nu tar naturen istället stryptag på människan.”

Naturen inte bara förandligas. Den ges dessutom en vilja. Och ett motiv.

Varje pandemi verkar ha flagellanter. I mitten av 1300-talet trodde man att Gud försökte säga något genom att sopa bort en tredjedel av Europas befolkning. Nu är det tydligen ”naturen” som låter meddela sig. Kanske har den synpunkter på att antibiotika och vaccin håller ”stryptag” på högst naturliga fenomen som brukade döda människor som flugor. Vad vet jag. Jag är ju inte kulturchef.

I en föregående artikel refererades till jämförelser mellan de som varnar för klimatförändringarna och de polska motståndsmän som 1942 informerade den amerikanska regeringen om deportationen av judar till Förintelselägren i Treblinka och Belzec.

Avslutningen är ödesmättad (Kulturchefens texter är ofta det): ”Idag vet vi vad som hände med Europas judar efter 1942. Inte heller idag finns det något ’sedan’.”

Parallellen är naturligtvis omdömeslös.

Europas judar utrotades av fanatiska rasister. En stormakts resurser fokuserades på att mörda så många människor som möjligt. Bara för att de var judar. Beslut fattades. Protokoll upprättades. Tågen rullade. Människor mördades. Lösningen på problemet var given. Hitler måste stoppas till varje pris.

Klimatfrågan är komplex och den är inte en funktion av någons bisarra fanatism. Det kommer att krävas klok och uthållig politik. En kombination av teknisk utveckling och internationellt samarbete. Det finns inte EN given lösning.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Analogin är kraftfull. Men det gör den inte riktig. Bara grotesk. Och det är väl det som är meningen.

Aftonbladets kulturchef vill å sin sida inte vara sämre. Hon inledde nyligen en kritisk artikel om friskolorna och det fria skolvalet med en mustig parallell till den amerikanska slavhandeln på 1800-talet. Då vederbörande har lång bakgrund som chef på Aftonbladets ledarsida drogs slipstenen med imponerande och lustfylld lätthet.

Bränslet för detta är inte kulturell bildning och kunskap, utan åsikter. Dirty Harry (för att ändå droppa en filmreferens) beskriver fenomenet. Harry Callahan hävdar som bekant att åsikter är som en inte bara smickrande utgångsdel av den mänskliga anatomin: ”Alla har ett.”

Bekymret med åsikter är att de är billiga. Naturen har naturligtvis inte tagit ”stryptag” på civilisationen. Bara en demagog – lomhörd av sin egen gapighet – inleder en artikel om friskolor med en referens till slavhandel.

DN:s kulturchef avslutar stryptagsartikeln med följande proklamation: ”Detta ska medierna berätta om. Oavsett om det gör folk glada eller inte.”

Det kommer alltså bli värre. Och vi kan inte skylla på att vi inte var varnade.

Fredrik Johansson

Konsult och skribent.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare