På vitt skilda håll utmanas demokratin, anses det, av populism: Trump, Bolsonaro, Meloni etcetera. För att ge perspektiv på utmaningen har somliga dammat av den grekiske kavalleriofficeren, historikern och författningsteoretikern Polybios (cirka 200–118 f Kr).

Åberopandet av Polybios beror i förstone på hans säregna teori om författningarnas kretslopp. De olika statsskick som grekerna kände till övergick enligt Polybios organiskt i varandra: kunga­dömen förföll i despotier som störtades av aristokratier; dessa blev roffaroligarkier som ersattes av demokratier, som dock på grund av sina inneboende tendenser till laglöshet snart blev pöbelvälden, banade väg för en ny envåldshärskare, och så började det om. På grekiska heter detta kretslopp anakyklosis, vilket senare översättningslånades till revolution, idag det vedertagna orden för statsvälvningar på många av världens språk.

Man behöver inte vara av någon särskild politisk övertygelse för att förstå vad i den polybiska analysen som brukar passas in på dagens situation. Vissa rader ur Polybios beskrivning är särskilt suggestiva: ”Närhelst demokratin överlämnas till nästa generation och åt barnbarnen, tillmäter dessa på grund av sin tillvandhet inte längre den jämlika yttrandefriheten stor betydelse; de försöker istället få mer makt än folkflertalet. Och de som är mest benägna till detta är de förmögna. När de sedan strävar efter att få makt utan att kunna uppnå detta av sig själva genom egen förmåga, slösar de sina tillgångar på att snärja och korrumpera massorna på alla sätt.”

Det är svårt att läsa detta utan att för sin inre blick skåda en Silvio Berlusconi eller en Donald Trump: den som studerar samtiden med hjälp av antika tänkare upplever lätt att människan är sig ständigt lik. Men risken finns att parallellerna delvis är skenbara.

När grekerna talade om demokrati avsågs ett statsskick som var väsentligt annorlunda än det vi lever i. I Grekland handlade det om direktdemokrati: politiska beslut fattades av medborgarna själva, ofta genom acklamation eller handuppräckning. Vidare utsågs politiska ämbetsmän huvudsakligen genom lottning. Att utse makthavare genom val ansågs där­emot i regel vara ett oligarkiskt drag. Anledningen till att val undveks i demokratiska stater var att de ledde till att en ny politisk elit etablerades – i praktiken en oligarki. Och som historikern Herodotos låter Dareios säga om oligarki i den persiska så kallade författningsdebatten: ”När var och en själv vill hamna på toppen och segra med sin mening leder det till väldig fiendskap varur fraktioner uppstår, ur fraktionerna blodsspillan, och från blodsspillan återvänder det till envälde.”

Om man ska tillämpa de grekiska kategorierna är våra moderna demokratier snarast att förstå i en teknisk mening som aristokratier eller, om man är pessimist, oligarkier. Den gängse populistiska kritiken att det finns en särskild politikerklass – eller ”kast” – är kanske väl polemisk. Men politiken har onekligen professionaliserats – få skulle anse att det grekiska idealet att folket styr och låter sig styras om vartannat gäller hos oss.

”Förslag som skulle kunna öka decentraliseringen föreslås ibland, som mer makt åt stads- och kommundelsnämnder och fler inslag av direktdemokrati i kommuner och regioner.”

Tillmäter man Polybios och hans föregångare auktoritet kan man därför fråga sig om det inte finns andra platser i schemat där de populistiska rörelserna passar in. Vi har redan nämnt möjligheten att populismen utgör demokratins förfall till pöbelvälde – en kritik som i och för sig godtar den inte självklara premissen att populism är ett uttryck för folkviljan. Om vi uppfattar Trump och Berlusconi som renegater ur eliten är vi kanske mer benägna att se aristokratins förfall till oligarki. Den som är lagd åt det populistiska hållet, som gärna ser fler folkomröstningar och färre spärrar för majoritetsviljan, är månne mer benägen att se oligarkins övergång till en demokrati.

Troligast ändå är kanske att de grekiska kategorierna helt enkelt är obsoleta. Världen har förändrats; ett styre som utvecklats i en stadsstat stor som ett svenskt län låter sig inte överföras till en nationalstat. Det sociala sammanhang som bar upp detta styrelseskick har upphört att existera.

Polybios historieteori syftade egentligen inte till att beskriva hur demokratier sönderfaller. Det var bara en detalj i ett större projekt. Det projektet var, som han uttrycker det, att förklara ”på vilket sätt och på grund av vilket slags styre som nästan allt i världen på knappt femtiotre år kom att kuvas av en enda stat, den romerska”. Polybios var väl skickad för uppgiften: han var dels militär till yrket, dels ögonvittne till hur det nymornade imperiets militära maktapparat malde ner Kartago till stoft och uttalade förbannelser över dess ödelagda fält och åkrar.

Förklaringen hänger ihop med historieteorin. Roms statsskick var en blandning av kungadöme, aristokrati och demokrati. Konsulerna var ett slags kungar, senaten en aristokrati, folktribunerna och folkförsamlingarna i sin tur demokratiska element som säkrade den stora menighetens inflytande i staten. Denna blandning gjorde att staten var trygg från de stora omvälvningar som drabbade mer renodlade statsskick. Rom vann världen genom att frigöra sig från historien.

Idén att det bästa statsskicket var blandat på detta sätt hade framförts redan av Platon. I dennes Lagarna frågar en atenare, en spartan och en kretensare vilket statsskick som råder i deras hemstäder. Eftersom dessa tycks vara sammansatta av motstridiga element kan ingendera ge ett slutgiltigt svar. Atenaren säger att det beror på att spartanen och kretensaren verkligen lever i ”medborgarstater”, politeiai, där alla är tillförsäkrade en del i styret men ingen grupp dominerar. Alla andra stater bör snarare ses som ”fraktionsstater”, stasioteiai, menar atenaren. I grekiskan finns en språklig finess: politeia kan utläsas bokstavligt som ”medborgarstat”, men är också det tekniska ordet för statsskick i allmänhet. Atenaren tycks antyda att Sparta och Knossos till skillnad från andra stater faktiskt uppfyller det löfte som ligger i ordet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Idén påminner om Montesquieus maktdelningstanke – ett inslag i den liberala demokratin som populistiska rörelser anses hota. Men där Montesquieus maktdelning bygger på att maktens funktioner separeras horisontellt handlar medborgarstatstanken snarare om att makten ska delas vertikalt. Samhällets sociala grupperingar ska ha sina särskilda ämbeten eller organ som tillvaratar grupperingens intressen – det närmaste vi har haft på svensk botten är kanske ståndsriksdagen, som dock införde samtliga gruppers intresserepresentation i ett och samma organ.

Oavsett hur man förstår populismens problem skulle den moderne polybiern kunna föreslå att det löses genom att den horisontella maktdelningen kompletteras med en vertikal; att folk och elit förenas i gemensamt hållna och strama tyglar. Men hur skulle en sådan maktdelning se ut? Förslag som skulle kunna öka decentraliseringen föreslås ibland, som mer makt åt stads- och kommundelsnämnder och fler inslag av direktdemokrati i kommuner och regioner.

Men kanske är detta halvmesyrer? Skulle man istället till vår folkvalda riksdag foga ett underhus bestående av männi­skor utsedda via ett snillrikt lotterisy­stem? Som sitter i ett år eller en mandatperiod innan de byts ut och sedan inte återvänder? Det vore ett radikalt förslag i linje med hur grekiska demokratier fungerade, och säkert i linje med mycken populism. Men principen att staten balanseras när viktiga socia­la grupperingar representeras kan lika gärna mynna ut i motsatsen till vad populister föreslår: att staten inom sig måste bana väg för en permanent representation av marginaliserade grupper: etniska, religiösa och sexuella minoriteter.

Kan den grekiska medborgarstatstanken ge nyttiga perspektiv på populismens utmaning? Eller måste vi konstatera att grekerna även härvidlag är obsoleta?