Demokratins framtid såg lovande ut i början av 2000-talet. Vid 1970-talets mitt kunde bara runt 45 stater betraktas som demokratier och av de 158 länder som Freedom House studerade 1975 klassades enbart en fjärdedel som ”fria länder”. Trettio år senare var läget helt förändrat. År 2006 räknades 123 länder som ”valdemokratier” enligt Freedom Houses terminologi och de fria länderna hade gått upp från 40 till 90. Samuel Huntington talade redan 1991 om ”demokratiseringens tredje våg” och det fanns fog för en demokratisk optimism även om några röster, som Fareed Zakarias, tidigt varnade för de auktoritära tendenserna som präglade flera av de nya demokratierna.

Ett av de mest karakteristiska uttrycken för denna optimism var Francis Fukuyamas omtalade essä om historiens slut från sommaren 1989 där han, inspirerad av Hegel, påstod att det inte längre fanns intellektuellt livskraftiga alternativ till den västerländska samhällsmodellen och att den liberala demokratin kunde betraktas som slutpunkten i mänsklighetens politiska utveckling.

Optimismen började dock att avta för ett tiotal år sedan. En ”demokratisk recession” eller rent av tillbakagång kunnat konstateras på global nivå. Freedom House slår fast följande i sin rapport för 2015: ”För nionde året i rad visar Freedom in the World […] en allmän försämring. För att säga sanningen, acceptansen av demokratin som förhärskande form av styrelseskick i världen befinner sig under ett allvarligare hot än någonsin tidigare under de senaste 25 åren.”

En viss pessimism om demokratins utsikter har därför spritt sig och den nya stämningen återspeglades väl i rubriken till Journal of Democracys jubileumsnummer i januari 2015: ”Is Democracy in Decline?” Än mer oroväckande är huvudtemat för tidskriftens senaste nummer (april 2015): ”The Authoritarian Resurgence”.

Mot Fukuyamas föreställning om västdemokratin som historiens idémässiga slutpunkt reser sig idag ett livfullt försvar av auktoritära alternativ, där främst den kinesiska meritokratiska modellen framställs som överlägsen den västerländska demokratin. Zhang Weiwei, professor i Fudanuniversitetet, är en av de mest kända företrädarna för denna övertygelse. Hans bok The China Wave. Rise of a Civilizational State (2012) har varit en storsäljare i Kina och i en artikel från 2013 med den talande titeln ”China and the End of the End of History” påstår Zhang att, i motsatts till vad Fukuyama trodde, ”det kan visa sig att det västerländska demokratiska systemet enbart var ett tillfälligt fenomen i mänsklighetens långa historia”.

Viktor Orban, Ungerns statsminister, gav uttryck för samma ståndpunkt sommaren 2014 i ett tal som skakade Europeiska unionen, där han hävdade västdemokratiernas underlägsenhet gentemot auktoritära stater som Kina och Ryssland, och öppet pläderade för inrättandet av en ”illiberal stat” i Ungern.

Det är framförallt tre företeelser som ligger till grund för den nya pessimismen: de utvecklade demokratiernas ansträngda läge, de starka illiberala tendenserna hos flera nya demokratier, och den tilltagande styrkan samt växande självförtroende som en rad inflytelserika auktoritära regimer uppvisar.

Stanfordprofessor Larry Diamond skrev följande i januarinumret av Journal of Democracy: ”Det mest bekymmersamma inslaget i den demokratiska recessionen har varit demokratins avtagande effektivitet, kraft och självförtroende i västvärlden, Förenta staterna inbegripna.” Detta oroväckande tillstånd finner ett tillspetsat uttryck i ett krisdrabbat Västeuropa, där stagnationstendenserna är påfallande och de institutioner och partier som under de senaste decennierna har burit upp det demokratiska systemet befinner sig i ett mycket ansträngt läge. Men som Diamond påpekade, också i USA är situationen allt annat än betryggande, inte minst vad gäller det politiska systemet, där de klassiska checks and balances har omvandlats till vad Fukuyama har kallat en dysfunktionell ”vetocracy” (Political Order and Political Decay, 2014).

Dessa problem och den demoralisering som märks i demokratins föregångsländer är givetvis av avgörande betydelse för att kunna förklara demokratins dalande attraktionskraft på global nivå. De som lever i demokratier verkar inte alls vara nöjda och demokratins motståndare utnyttjar gärna de demokratiska ländernas besvärliga tillstånd som avskräckande exempel på de vanskligheter som ett sådant system leder till.

En hel del i den auktoritära demokratikritiken – dock inte dess illiberala slutsatser – sammanfaller med en liberal argumentationslinje, som sedan länge har pekat på demokratins inneboende tendens att omvandlas till en dysfunktionell arena för en allt hårdare intresse- och fördelningskamp, där allehanda förmåner och rättigheter lovas ut och staten växer utan gränser. På det viset föder demokratin den moderna Leviatan, som kväver samhällets kreativitet med sina regleringar, byråkrati och skatter utan att någonsin kunna tillfredsställa medborgarnas alltmer omättliga förväntningar och krav. Mycket vill ha mer och demokratins oförmåga att begränsa sina egna ambitioner blir till dess akilleshäl.

I The Fourth Revolution (2014) sammanfattar redaktörerna på The Economist, John Micklethwait och Adrian Wooldridge, denna utveckling på följande sätt: ”På gott och ont har demokratin och elefantiasis gått hand i hand. Våra politiker har gett sig in i leken att ge oss vad vi vill […] och ändå är vi inte nöjda. Efter att ha överbelastat staten med sina krav, är väljarna rasande eftersom den fungerar så dåligt.” Deras slutsats är inte bara att vårt politiska system fungerar allt sämre, utan också att ”Västerlandet har förlorat tilliten till det sätt det regeras”.

En viktig ingrediens i de utvecklade demokratiernas bekymmersamma läge är medborgarnas, särskilt de ungas, tilltagande misstro mot den representativa demokratins former och institutioner. De strukturer som under industrialismens glansdagar kanaliserade medborgarnas politiska engagemang har förlorat sin tidigare vitalitet. En ny typ av medborgare, mycket mer krävande, otålig och beredd att ta saken i egna händer, har ersatt den ”lydige medborgaren” som en gång litade på partiväsendet och den representativa demokratins mekanismer.

I The Civic Culture Transformed (2014) talar demokratiforskarna Russell J Dalton och Christian Welzel om övergången från ”allegiant” till ”assertive citizens” utifrån det mycket omfattande empiriska materialet som under åren samlats in med hjälp av World Values Survey. I samma bok, beskriver professor Hans-Dieter Klingemann denna nya typ av medborgare som ”dissatisfied democrats”, som tror på demokratin som abstrakt ideal men är alltmer missnöjd med dess praktiska tillämpning. Det skapar grogrunden för både en nymornad utomparlamentarism och framväxten av en aggressiv vänster- och högerpopulism, som beskriver den existerande demokratin som ett korrupt system och riktar sitt angrepp mot hela det politiska etablissemanget. Detta är vad vi på sistone har sett blomma upp i Västeuropa men också i många utvecklingsländer med en starkt destabiliserande inverkan på de demokratiska systemen.

Demokratins problematiska läge i de väletablerade demokratierna har sammanfallit med en utveckling i flera relativt nya demokratier i riktning mot allt mindre liberala styrelseformer. Bland dessa kan så viktiga länder som Turkiet, Kenya, Venezuela, Bangladesh och även en av EU:s medlemsstater, Ungern, räknas. Andra, som Thailand och Egypten, har helt enkelt omvandlats till regelrätta diktaturer. På detta vis kollapsade det som kallades ”övergångsparadigmet” (”the transition paradigm”), det vill säga den optimistiska föreställningen om att de nya demokratierna skulle vara på väg att så småningom bli liberala demokratier av västerländskt snitt. Spiken i kistan för denna typ av illusioner var den arabiska våren, som snabbt tolkades i termer av övergångsprocesser mot fullfjädrade demokratier för att lika snabbt visa att den motsatta rörelseriktningen var mycket mer sannolik.

Denna utveckling har väckt en hel del principiella frågor om den liberala demokratins förutsättningar. Det handlar inte på något sätt om nya frågor, men har aktualiserats av den auktoritära färdriktningen som flera nyetablerade demokratier har tagit. Från Aristoteles till Montesquieu och Tocqueville hade man pekat på att demokratin inte kunde fungera i avsaknad av gynnsamma ekonomiska, sociala och inte minst kulturella och moraliska villkor. I sin välkända bok A Preface to Democratic Theory från 1956 skriver Robert A Dahl att ”utan vissa sociala förutsättningar kan inte ett konstitutionellt system lägga grunden till en icke-tyrannisk republik”. År 1959 lade Seymour Martin Lipset fram sin banbrytande empiriska studie om demokratins faktiska förutsättningar och drog slutsatsen att det fanns ett starkt samband mellan ett lands välstånd och demokratins möjligheter att konsolidera sig. Detta samband har sedan bekräftats gång på gång och de flesta torde idag kunna hålla med om vad Fareed Zakaria skrev i The Future of Freedom (2003): ”Det är klart att vissa fattiga länder har blivit demokratier. Men när länder med låga utvecklingsnivåer blir demokratiska, dör oftast deras demokratier.” Det mest slående undantaget är givetvis Indien, men regeln tenderar att följa Zakarias dystra konstaterande och demokratin oftast dör eller omvandlas till en kuliss när den ekonomiska och sociala utvecklingen inte har nått en viss nivå.

Detta gäller också för länder där välståndsökningen beror på tillgången till en mycket värdefull naturresurs som olja, som inte främjar en verklig socioekonomisk och kulturell modernisering och inte heller framväxten av en självständig medelklass. Sådana länder brukar drabbas av den välkända ”naturresursernas förbannelse” och rikedomen tenderar att förstärka eliternas makt och de band av beroende och klientelism som är karakteristiska för förmoderna samhällen.

Utöver de socioekonomiska villkoren som kan förklara de nya demokratiernas bräcklighet och illiberala drag finns det en hel rad institutionella och kulturella förutsättningar vars frånvaro också kan hjälpa oss att förstå en sådan utveckling. I sin berömda analys av den amerikanska demokratin påpekade Tocqueville att ”ett folks moraliska och intellektuella tillstånd” var långt viktigare för demokratin än lagarna. Han menade att detta var huvudbudskapet i sitt verk: Nordamerikanerna blev inte demokratiska på grund av en förträfflig författning utan på grund av deras demokratiska sinnelag och kultur, som i sin tur var resultatet av en lång historia av frihetsbejakande institutioner men också av den grundläggande jämlikheten som härrörde från livsvillkoren i de brittiska nybyggarkolonierna.

Förekomsten av en kultur och institutioner som försvarar den individuella friheten och sätter gränser för maktutövningen – också den demokratiska – blev hörnstenen i många klassiska liberala analyser av demokratin och dess utmaningar, som väl kan illustreras med hjälp av F A Hayeks insiktsfulla verk. Och det blev denna insikt som Fareed Zakaria gjorde till nyckelargument i sin essä ”TheRise of Illiberal Democracy” publicerad 1997 i Foreign Affairs. Han menar att det är just dessa institutioner – som han kallar ”konstitutionell liberalism” och innefattar de individuella fri- och rättigheterna samt rättsstaten och olika maktbegränsande mekanismer – som gör demokratin liberal och att demokratin i dess frånvaro tenderar att glida i auktoritär riktning. Hans egen sammanfattning lyder så här: ”Den konstitutionella liberalismen har lett till demokratin, men demokratin verkar inte frambringa en konstitutionell liberalism.”

Det ger upphov till en rad frågor om möjligheten att i efterhand skapa en demokratisk kultur genom politiska ingrepp och på det viset kunna ge nya demokratier utan dylika traditioner en stabil grund. Diskussionen om detta är ganska omfattande och har också gällt Robert Putnams ansats om det ”sociala kapitalets” och tillitens avgörande betydelse för demokratins livaktighet. Kan det skapas genom politiska interventioner eller är det bara givet av historiens sociokulturella arv? I Sverige har professor Bo Rothstein förfäktat den mer optimistiska idén om att kausalitetens pil mycket väl kan gå från politiken och nuet till samhällslivet och kulturen. Det är en högst intressant debatt men förringar inte styrkan i Tocqueville–Zakarias argument som förklaring till den illiberala demokratins framväxt.

Under lång tid betraktades utvecklingen i diktaturländer som Kina med stor tillförsikt utifrån en föreställning om att de ekonomiska framgångarna och det växande välståndet med nödvändighet skulle leda, förr eller senare, till en demokratiseringsprocess. På det viset skulle dessa länder följa Västerlandets historiska sekvens: först kapitalism och utveckling, sedan demokrati.

Tilltron till en sådan optimistisk determinism är idag starkt försvagad av både demokratins tilltagande problem i dess förebildsländer och den växande tillförsikten i auktoritära regimer. Utmaningen kommer framför allt från Kina och ett slags ”asiatiskt alternativ”, inspirerat ursprungligen av Lee Kuan Yews Singapore, som var den samhällsmodell som Deng Xiaoping 1992 lanserade som förebild för de kinesiska reformsträvandena. Det handlade om ett extremt framgångsrikt land baserat på en meritokratisk auktoritarism som lätt kunde kombineras med både kommunistpartiets maktmonopol och urgamla kinesiska traditioner kring det berömda kejserliga examinationssystemet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Fudanprofessor Zhang Weiwei skrev 2012 en artikel i New York Times (”Meritocracy versus Democracy”) där han jämförde det kinesiska politiska systemet med det amerikanska. Enligt honom handlar det om ”en tävlan mellan två politiska modeller, en baserad på meritokratiskt ledarskap och den andre på folkets val. Och den kinesiska modellen kan vinna.” Och han påstår vidare ”att Kinas kommunistiska parti är en av världens mest meritokratiska institutioner”. Det som enligt Zhang kommer att avgöra denna tävlan är inte graden av politisk frihet och demokrati utan det politiska systemets förmåga att leverera ”vad folket vill”: en kompetent regering som garanterar stabilitet, hög ekonomisk tillväxt och ett snabbt tilltagande välstånd.

Cambridgeprofessor Stefan Halper har i The Beijing Consensus (2010) kallat denna kinesiska modell för ”marknadsauktoritarism” eller ”illiberal kapitalism” och den erbjuder en alternativ moderniseringsmodell, som med stor kraft håller på att utmana den liberal-demokratiska moderniseringen av västerländskt snitt. Enligt Halper lär denna auktoritära modernisering ut hur man kan ”få det bästa av såväl marknadskapitalismen som enpartiregimen”, vilket på det viset ”omkullkastar illusionen om att kapitalismen leder till demokratin”.

Här kan vi inte gå in i detaljer och inte heller diskutera den verklighet som ligger bakom dessa starkt idealiserade modeller. Det råder inget tvivel om att Kinas framtida utmaningar inte på något sätt är enklare än demokratiernas, men det viktiga i detta sammanhang är uppkomsten av ett sammanhängande alternativ till den västliga demokratin, som borde te sig mycket attraktivt för odemokratiskt sinnade rörelser och ledare.

Efter denna genomgång kan det vara befogat att ställa sig frågan: Står vi inför övergående problem eller handlar det om ett djupare trendskifte efter tre decennier av demokratiska landvinningar? I så fall skulle vi stå inför vad Samuel Huntington kallade a third reverse wave i The Third Wave från 1991. Enligt Huntington, inträffade något liknande efter både den första (1820- till 1920-talet) och den andra demokrati-seringsvågen (1943–1962).

Denna periodiserings riktighet har diskuterats en hel del, men bortsett från detta är det intressant att notera att det är lätt att i dagens situation känna igen flera av de faktorer som Huntington listar som förklaringar till tidigare demokratiska bakslag: allvarliga ekonomiska problem samt politisk polarisering och instabilitet i de existerande demokratierna, bristande tillit till det demokratiska systemet och dess institutioner, aggressiva antidemokratiska krafter och stater med växande resurser och självförtroende samt allvarliga globala konfliktsituationer och terrorhot.

Detta betyder inte att vi skulle kunna påstå att en omfattande global backlash för demokratin skulle vara på gång, men vi kan inte heller utesluta den risken. Det borde räcka för att låta alarmklockorna ringa och ta Ronald Reagans varningsord på fullaste allvar: ”Freedom is never more than one generation away from extinction.”