Historieskrivning handlar om makten över vårt kollektiva minne. Vad ska lyftas fram och hur? Inte sällan blir vår egen tids värderingar och referensramar styrande för urval och perspektiv. Vår hi­storiska självförståelse kan då bli skev.

Ett exempel på det är när Sverige för två år sedan firade den allmänna rösträttens hundraårsjubileum. Fokus låg helt på den kvinnliga rösträtten. Och visst, självklart var detta en viktig händelse, framförallt rent principiellt eftersom en ordning där halva befolkningen utestängs från vallokalerna på grund av könstillhörighet knappast kan kallas demokratisk.

Men på den tiden som rösträttsstriden pågick kallades den kvinnliga rösträtten för ”den lilla rösträttsfrågan”. Den stora och avgörande frågan gällde rösträttsreglerna till den första kammaren.

”Vissa önskade en statskupp, och förberedde sig för en sådan. Kungen var dock lojal med den nya ordningen och blev i praktiken en garant för demokratin.”

När den första rösträttsreformen genomfördes 1907/09 – då i stort sett alla vuxna män fick rösträtt till andrakammarvalen – lyckades högerledaren och statsministern Arvid Lindman inte bara få till stånd ett proportionellt valsystem som säkerställde att högern även framgent skulle få inflytande trots att vänster­sidan rimligen skulle vara i klar majoritet, han lyckades också, trots betydande eftergifter, slå vakt om den graderade rösträtten till första kammaren. I motsats till ”den lilla rösträttsfrågan” handlade detta om de framtida maktförhållandena mellan partier­na (kvinnorna förväntades rösta som sina män).

I och med att den graderade rösträtten avskaffades 1918/19 ökade vänsterns möjligheter att bedriva en radikal reform­politik dramatiskt. Detta var det emellertid ganska tyst om vid hundraårsfirandet.

När demokratin firade hundra år förmedlades även en bild av att Sverige i och med författningsreformen 1918/19 i ett steg gick från autokrati till demokrati och att det därefter var frid och fröjd. Men demokratin infördes inte över en natt, och den fick en skakig inledning.

Demokratin växte fram genom en utdragen process, med upp- och nedgångar, som påbörjades långt innan rösträttsstriden tog fart i slutet av 1800-talet.

Tekniskt sett kan naturligtvis ett demokratiskt styrelseskick införas med ett enkelt beslut över en natt men för att det ska fun­gera någorlunda väl och vara motståndskraftigt mot olika former av hot och utmaningar krävs en gynnsam demokratisk jordmån. Dels i form av etablerade och effektiva institutioner, dels en politisk kultur med ett starkt civilsamhälle.

Sveriges politiska historia visar upp ett dubbelt och motsägelsefullt arv: å ena sidan en långvarig tradition med lokal själv­styrelse, å andra sidan en stark och effektiv centralmakt.

Den svenska centralmakten blev stark under 1600-talet. Stormaktstidens krigföring var resurskrävande vilket tvingade fram effektivare institutioner med en fast struktur. Det inrättades befattningar som landshövdingar, ståthållare, kronofogdar, länsmän och häradsskrivare. Den moderniserade statsmakten gjorde det möjligt att driva in skatter och rekrytera manskap till krigen.

Men trots en stark centralmakt och medföljande överhetstradition har det svenska folket aldrig varit utsatt för riktig despoti. ”Svearna äga att taga konung och likaså att vräka”, heter det i Äldre Västgötalagen. Kungarna har regerat på undersåtarnas mandat.

Och vid sidan av den starka centralmakten har det alltså funnits en stark lokal självstyrelse med rötter tillbaka i den tidiga medeltiden. Runt om i landet fanns lokala institutioner som ting, härader och sockenstämmor. Vid en internationell jämförelse hade den svenska allmogen ett unikt inflytande eftersom bönderna genom ståndsprincipen var representerade i riksdagen. Feodalismen fick aldrig något starkt genomslag i Sverige. Adelns makt var förvisso stor, särskilt före Karl XI:s reduktion, men den dominerade inte på samma sätt som i andra europeiska länder. Frånvaron av livegenskap gjorde Sverige till ett avvikande land.

Utan tvekan fanns det väl fungerande institutioner på plats när Sverige införde allmän rösträtt.

Införandet av tryckfrihetsförordningen 1766 var ett första steg. Förordningen innebar möjlighet till ”en obehindrad inbördes upplysning” samt rätt för alla att ta del av offentliga handlingar. Innan dess var det vanligt med censur och arkiven hemliga. Statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck, expert på frihetstiden, har beskrivit situationen innan tryckfrihetsförordningen infördes: ”Hela statslivet var insvept i en slöja av hemlighet, som ingen fick lyfta. Ännu mindre var kritik mot offentliga angelägenheter tillåten.” De styrande hattarna censurerade systematiskt skrifter som de ogillade. Exempelvis fick mösspartiets Anders Nordencrantz veta att tryckfriheten inte gällde honom och andra likasinnade. Många böcker passerade inte censorernas stränga granskning. Ett uppmärksammat fall var Peter Forsskåls Tankar om den borgerliga friheten som först godkändes – för att senare dras in av kanslikollegiet.

I slutet av frihetstiden hade censurmotståndarna vind i seglen. När 1766 års tryckfrihetsförordning infördes hade systemet blivit alltmer dysfunktionellt. Men tryckfriheten blev hårt beskuren under det gustavianska enväldet och först genom 1810 års tryckfrihetsförordning kunde tryckfriheten återerövras.

Tryckfriheten var således en avgörande förutsättning för att demokratiseringsprocessen senare under 1800-talet kunde inledas. Viktig var också 1809 års regeringsform som byggde på maktdelningsläran. Den nya regeringsformen var naturligtvis inte demokratisk, långt därifrån, men ett viktigt motiv var att begränsa kungens makt. Erfarenheterna av det gustavianska enväldet förskräckte, men det gjorde också frihetstidens otyglade ständervälde som urartade och ledde till Gustav III:s statsvälvning. Maktdelningsprincipen hade vid denna tid fått ett stort genomslag i den konstitutionella debatten i omvärlden; Montesquieus grundtanke var att all maktutövning – oavsett om den utövas av envåldshärskare eller en folkrepresentation – tenderar att leda till maktmissbruk och korruption om den inte balanseras av någon form av motmakt.

Riksdagens ställning blev starkare efter att den nya regeringsformen införts. Förutom att kungen delade den lagstiftande makten med riksdagen hade den kvar makten över beskattningen och dessutom fick riksdagen nu en kontrollerande funktion gentemot såväl statsråden som statsförvaltningen. Statsråden var formellt kungens rådgivare och kungen behövde inte riksdagens godkännande när de utsågs, men statsråden var konstitutionellt ansvariga för sina råd och kunde ställas till svars av riksdagen. Författningen krävde dessutom att kungen rådgjorde med statsråden innan beslut fattades. Det fanns således ett konstitutionellt embryo till parlamentarism i 1809 års maktdelningskonstruktion: eftersom kungen i betydande utsträckning var beroende av riksdagens stöd fanns det starka skäl för regenten att rekrytera statsråd som stod på god fot med riksdagen.

En minst lika viktig reform inträffade ett drygt halvsekel senare när representationsreformen genomfördes 1866. En föråldrad representationsprincip av korporativt slag ersattes då av en modern tvåkammarriksdag. Reformen syftade inte till att demokratisera representationen – ytterst få hade rösträtt – men en viktig grund lades för den demokratiseringsprocess som påbörjades efter tvåkammarriksdagens införande. Reformens motståndare befarade att konsekvenserna oundvikligen skulle bli parlamentarism. Louis De Geer, upphovsmannen bakom reformen, försökte lugna kritikerna. Han såg representationsreformen som en nödvändig modernisering. Motivet var att få till stånd en effektivare riksdag som dessutom bättre återspeglade befolkningssammansättningen. Så blev det förvisso, men det skulle också visa sig att De Geers motståndare fick rätt. I reformens kölvatten växte det moderna partiväsendet fram, trycket på rösträttsreformer tilltog liksom kraven på ett ökat inflytande för riksdagen på kungens bekostnad.

Men utvecklingen mot demokrati var inte spikrak. Tryckfrihetsförordningen upphävdes alltså i praktiken av Gustav III, och trots maktdelningen och riksdagens ökade makt följde efter Karl XIV Johans tillträde 1818 period som har kallats ”allenarådandets tid”. Den nye regenten var mer drivande än vad rege­ringsformen egentligen tillät. En av hans första åtgärder var exempelvis att inskränka just tryckfrihetsförordningen. Regeringen – det vill säga kungen – gavs rätten att annullera tidningar som ansågs missbruka det fria ordet. Inskränkningen var grundlagsvidrig rent formellt eftersom den trädde i kraft efter endast ett beslut – liksom nu krävdes två likalydande beslut med mellanliggande val för att grundlagen skulle ändras. Att det gick att kringgå denna regel sammanhängde med bristen på en konstitutionell kultur.

Förutom fungerande institutioner måste det alltså även finnas en demokratiskt gynnsam politisk kultur, där ett starkt civilsamhälle är ett framträdande drag, för att demokratin ska fungera och bli beständig.

Även det var fallet i Sverige. Men trots en demokratisk folkrörelsetradition genom den lokala självstyrelsen kännetecknades 1800-talet länge av en apolitisk kultur. Inget annat folk på samma utvecklingsnivå var lika politiskt indifferent som det svenska under denna tid, enligt Herbert Tingsten. Ytterst få hade rösträtt i riksdagsvalen, och valdeltagandet var lågt. I 1872 års val var ungefär 200 000 personer röstberättigade och med ett valdeltagande på 20 procent innebar det att riksdagen utsågs av cirka 40 000 personer.

Den apolitiska kulturen präglade också de kommunala valen. Av den femtedel av befolkningen som var röstberättigad i slutet av 1800-talet deltog endast 10 procent. I de första valen på 1860-talet låg valdeltagandet på runt 3 procent.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det finns en psykologisk förklaring till passiviteten: en upplevelse av meningslöshet. Den graderade rösträtten i de kommunala valen innebar en vanmakt för det stora flertalet. Förmögna personer kunde disponera tre- eller rentav fyrsiffriga röstetal. Dess­utom var kommunernas verksamhet ytterst begränsad, så hur valen utföll spelade egentligen inte så stor roll.

Men det är också viktigt att erinra om den förhärskande ideologi som genomsyrade Sverige under 1800-talet: i den lära som predikades av kyrkans företrädare, och som var tillgänglig för den breda allmänheten genom Martin Luthers berömda hustavla, betonades förnöjsamhet och lydnad. Man skulle vara nöjd med sin lott och respektera den andliga och världsliga överheten. Tron på helvetet var ett kraftfullt pedagogiskt hjälpmedel. Fatalismen och en diffus tro till de härskande var utbredd.

När det under senare delen av 1800-talet växte fram stora och välorganiserade folkrörelser som väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och så småningom arbetarrörelsen förändrades sakta men säkert den politiska kulturen. De stora folkrörelserna mobiliserade och engagerade människor från de lägre samhällsklasserna. Till väckelse- och nykterhetsrörelsen sökte sig framförallt lägre medelklass och övre arbetarklass som exempelvis bönder, småföretagare och yrkesskickliga arbetare. Förutom att dessa rörelser genom personlig övertalning försökte påverka människor att börja ett nytt liv, bedrevs också allmänpolitisk verksamhet. Man försökte påverka statsmakterna genom opinionsbildning och in­nan de politiska partierna bildats fungerade dessa folkrörelser som en sorts valorganisationer. Påverkansarbetet var framgångsrikt: i början av 1900-talet var en fjärdedel av riksdagsledamöterna medlemmar i frikyrkorörelsen och en klar majoritet var nykterister.

Dessa rörelser representerade en annan solidaritet än den dittills förhärskande: den vertikala solidariteten i det gamla bondesamhället ersattes av en horisontell solidaritet i församlingen re­spektive nykterhetslogen. I dessa jämlika miljöer lärde sig män­niskor att säga emot de gamla auktoriteterna. Men också de demokratiska arbetsformerna: att delta i sammanträden, argumentera och votera, skriva protokoll och foga sig i majoritetsbeslut.

På 1880-talet bröts den politiska apatin: i det extra val som ägde rum 1887 under tullstriden fördubblades valdeltagandet, 48 procent gick och röstade i detta val. Rösträttsrörelsen fick luft under vingarna. Liberaler och socialdemokrater drev på. Bland moderata högermän växte en insikt fram att det var en tidsfråga innan den allmänna rösträtten var ett faktum. I det läget gällde det, menade exempelvis Lindman, att ta initiativet och få till stånd en rösträttsreform som givet förutsättningarna var så acceptabla som möjligt sett ur högerns perspektiv.

Lindmanregeringens reform var tänkt att sätta punkt för demokratiseringsprocessen. Så blev det inte. För de båda vänsterpartierna var denna reform bara ett första steg på vägen. Under ett växande folkligt tryck och ett överhängande hot om revolution gav Lindman och förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger till slut vika och accepterade regeringen Edéns stora författningsreform 1918. Men det var först efter att Gustaf V – som oroligt blickade ut över Europa där monarkier gått i graven i krigets kölvatten – vädjat till högerledarna att ge upp motståndet.

Väl på plats fungerade demokratin så småningom någorlunda väl, även om den var skör i begynnelsen och regeringskriserna stod som spön i backen. Långtifrån alla hade accepterat författningsreformen. Vissa önskade en statskupp, och förberedde sig för en sådan. Kungen var dock lojal mot den nya ordningen och blev i praktiken en garant för demokratin. Genom hans agerande pacificerades den antidemokratiska opinionen.

Varken vägen till demokrati eller demokratins första tid var med andra ord helt oproblematisk.