Vid förra sekelskiftet skildes kyrka och stat åt i de flesta Europeiska länder som ett led i demokratiseringen. I de nordiska länderna gick utvecklingen snarare i motsatt riktning och kyrkan sågs som ett verktyg för staten i uppbyggnaden av välfärden. I den långa process som ledde fram till ”förändrade relationer” mellan kyrka och stat 2000 genomfördes flera omorganisationer av Svenska kyrkan. Men det var först sedan de politiska partierna hade tagit makten genom kyrkans ”demokratisering” som kyrka-stat-reformen tilläts.

vid kyrkovalet den 15 september väljs 251 ledamöter till kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkomötet omorganiserades 1982 och dess ledamöter fick full läromyndighet över kyrkan utan någon representation av biskoparna, i motsats till kyrkans bekännelse. Biskoparna hade närvaroplikt och yttranderätt, men inte längre någon rösträtt. Vid de förändrade kyrka-stat-relationerna 2000 tog de politiska partierna ytterligare ett fast grepp om kyrkan. Genom att kopiera de sekulära riksdagsvalen med direkta val via rikstäckande nomineringsgrupper, läs de politiska partierna, kan partierna försäkra sig om att endast personer som de själva har godkänt är valbara till kyrkomötet eller andra nivåer i kyrkan. Inför antagandet av ny kyrkoordning 2000 underkände 94 procent av prästerna den nya kyrkoordningen på främst två punkter: Dels att prästerna inte längre skulle vara anställda av biskopen utan av församlingen, vilket kraftigt urholkar kyrkans episkopala struktur, dels direktval till kyrkomötet. När ärkebiskop K G Hammar 1999 meddelade att biskopsmötet motsatte sig direktval blev han åthutad att inte lägga sig i den demokratiska processen av socialdemokraten Torgny Larsson med ord som Kyrkans Tidning sammanfattade med ”håll käft”.

Kyrkomötet beslutade att införa direktval och att gå emot samtliga biskopar och nästan samtliga av sin kyrkas präster. Det vill säga de personer som är utvalda på grund av personliga kvaliteter och utbildats och vigts till ett personligt utövat ansvar för kyrkans liv och lära är i Svenska kyrkan utestängda från den egna kyrkans högsta beslutande organ. Internationellt sett en total anomali. Istället består detta organ av personer som i första hand inte representerar kyrkans församlingar och stift utan olika politiska partier. Förändringen kan beskrivas som att från att ha varit en kyrka underställd staten med visst självstyre förändrades Svenska kyrkan genom reformerna 1982 och 2000 till en kyrka totalt underställd de sekulära politiska partierna. Statskyrkosystemet outsourcat till de politiska partierna som håller kyrkan fången. Reformen motiverades med att den innebar en demokratisering av kyrkan. Och vem kan vara emot demokrati?

det märkliga är att det partipolitiskt baserade kyrkomötet strider mot en av de mest fundamentala liberala principerna i det moderna samhället: Åtskillnaden mellan partipolitik och religion, en princip som stöds av kyrkan. Samtidigt försvarar samma politiker den totala sammanblandning mellan partipolitik och religion som råder i kyrkomötet. Biskoparna har sedan många decennier lämnat Sveriges riksdag. Frågan är varför partierna dagtingar med sin övertygelse och sitter kvar i kyrkomötet? Detta gäller så mycket mer då många partier leds av personer som själva inte är kyrkotillhöriga eller bekänner sig till andra religioner. Eller gäller förbudet mot sammanblandning endast åt ena hållet? Säkert finns olika svar bland partierna men genom det partipolitiskt baserade kyrkomötet nyttjar partierna kyrkan för egna syften på samma sätt som äldre tiders monarker. Några exempel: Inför förra kyrkovalet besökte den dåvarande partiledaren Mona Sahlin, själv inte kyrkotillhörig, partiets kyrkopolitiska grupp och betonade vikten av fortsatt starkt socialdemokratiskt engagemang i kyrkan, eftersom ”kyrkan är en viktig grund för värderingsförändringar i samhället”. Hennes efterträdare Stefan Löfven betonade vid motsvarande upptakt 2012 att ”Svenska kyrkan, med alla sina medlemmar, är en stor och viktig samhällsaktör som S bör engagera sig i” (Kyrkans tidning 20/8 -12).

Den tidigare Centerledaren Maud Olofsson fastslår som försvar av den nuvarande ordningen att ”kyrkan skall inte styras av dem som jobbar där utan av medlemmarna” (Dagen 5/4 -12) och ”det viktigaste är att vi fortsätter att hävda den öppna folkkyrkan. Det är folkets kyrka och inte prästernas kyrka” (Kyrkans tidning 19/8 -09). Socialdemokraten Börje Henriksson, ledamot i stiftsstyrelsen i Lund, frågar likaledes i en respons på kritik av det partipolitiska engagemanget: ”Är det en mer personalstyrd kyrka ni vill ha?” (Kyrkans tidning 5/9 -12). Båda verkar missa att präster och anställda också är medlemmar och att alternativet till en problematisk demokratisk ordning inte nödvändigvis är despotism utan snarare en välgrundad demokratisk ordning i överensstämmelse med kyrkans identitet.

det svenska samhällets demokratiska organisation vilar på en agnostisk, i vissa fall även ateistisk, och skeptisk relativistisk ideologi som i sig själv står i motsättning till kyrkans religiösa grund. Det är därför problematiskt att Svenska kyrkans demokratiska system är formulerat inte bara med samhällets valsystem som modell utan till och med baserat på det sekulära partisystemet och dess underliggande religiöst skeptiska ideologi. I kyrkans sammanhang blir detta system tvärtom odemokratiskt och elitistiskt, eftersom valet relaterar till politiska partier och inte till församling och stift och ingen är valbar utan att passera genom de politiska partiernas nålsöga. Som Börje Henriksson uttrycker det: Partierna håller ”koll” på vilka som väljs in (Kyrkans tidning 5/9 -12). Frågan är varför partierna skall utföra denna inkvisitoriska uppgift i en annan organisation än den egna och som ingen har bett dem om. Problemet visar sig övertydligt om vi ställer partiernas grundläggande fråga, men som de flesta kristna inte ens ställer. Nämligen frågan om makt. Vill du ha makt i Svenska kyrkan? Engagera dig då inte i din församling, utan bli medlem i ett politiskt parti!

Genom ditt dop och församlingstillhörighet har du inget att säga till om. Endast den som själv har att vinna på detta system kan försvara den nuvarande ”demokratiska” organisationen i Svenska kyrkan. Dessförinnan kunde enskilda personer påverka prästtillsättningar genom prästval och samtliga val skedde i församlingen. Idag fattas alla sådana beslut i slutna sammanträdesrum långt borta från medlemmarna. Den senaste omorganisationen i Svenska kyrkan innebär ytterligare minskad demokrati då många församlingar kommer att få sina kyrkoråd tillsatta uppifrån av partipolitiskt tillsatta styrelser. Detta må ligga i partiernas intresse, men knappast i kyrkomedlemmarnas. Svenska kyrkans ”demokratiska” fångenskap är härutöver mycket kostbar och dränerar kyrkan på engagemang. Allt färre känner lojalitet mot en påtvingad partipolitisk ordning som de inte har bett om. En utveckling som varje organisationsledning borde iaktta med stor oro.

höstens kyrkoval är fortfarande baserat på direktval av representanter för rikstäckande partier. Ju snarare Svenska kyrkans organisation reformeras och det införs en demokratisk ordning med indirekta val som väljer förtroendevalda som representerar kyrkan och hennes församlingar och inte de sekulära partierna, desto snabbare kan Svenska kyrkan vitaliseras och få större positiv betydelse för det svenska samhällets välfärd. Det nuvarande elitistiska och odemokratiska kyrkomötet stämmer dåligt överens med en kyrka som menar sig vara en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka. Än vilar Gustav Vasas skugga tung över Svenska kyrkan!

Erik Eckerdal är doktorand i ekumenik vid Uppsala universitet