Knappast någon annan östtysk författare hade en sådan framskjuten position i den litterära offentligheten under DDR-åren, och med tiden fick Wolf dessutom stort inflytande på freds- och feministrörelserna även på västsidan. Tillsammans med storheter som Ingeborg Bachmann, Heinrich Böll, Hans Magnus Enzensberger, Günter Grass och Martin Walser hörde hon till den efterkrigstyska litteraturens internationellt mest respekterade – och utskällda – namn.

Sture Packalén, professor emeritus i tyska, har genom årens lopp gett ut en rad böcker om tysk kultur och litteratur, och har nu skrivit den första större introduktionen till Wolf på svenska. Här bekantar vi oss med en motsägelsefull romanförfattare, skarptänkt intellektuell och övertygad socialist som under ett par år var informell medarbetare för Stasi och småningom själv föremål för den fruktade säkerhetstjänstens kränkande avlyssningar och förhör.

Visserligen överdriver Packalén när han i sitt förord menar att Wolf var ”den enda östtyska författare som blev ett namn både i det delade Tyskland och internationellt”. I det hänseendet var ju också Christoph Hein, Wolfgang Hilbig och Heiner Müller tämligen framgångsrika, bara för att nämna några flitigt översatta DDR-författare som med sina verk lyckades slå hål på muren in­nan den verkligen föll. Men visst intog Wolf en särställning. Att DDR:s kulturhistoria bryter sig som i ett prisma i hennes författarskap, som Packalén uttrycker det, är en högst adekvat bild av hennes litterära genomslag. Vi talar alltså här om en utpräglad företrädare för en socialt,­ politiskt och kulturellt inställd diktning. Men någon ideo­logiskt renlärig ”plakatprosa” rör det sig aldrig om, utan snarare om en förmåga att problematisera och ge litterära uttryck åt kluvenheten mellan tron på socialismen som politiskt system och insikterna om den östtyska enpartistatens förakt för individen och hennes rättigheter. Rent litterärt lyckades hon integrera detta med språkligt raffinemang och djärv metaforik som gör henne till en av den tyska samtidslitteraturens mest innovativa modernister.

Packaléns ”liv och verk”-introduktion till Wolf har ungefär samma upplägg som hans fylliga presentationsbok Günter Grass. Författare och provokatör häromåret. Det vill säga en mängd kortare och kronologiskt inordnade kapitel med olika tematiska trådar i diktarens, privatpersonens och opinionsbildarens många idémässiga anhalter. Så följer vi henne från uppväxten i Nazityskland, via fyra decenniers tillvaro i DDR, till murens fall, den tyska återföreningen och självuppgörelserna på livets höst. Wolfs litterära verk presenteras och analyseras, med tyngdpunkt på omistliga titlar som genombrottsromanen Der Geteilte Himmel (1963), Barndomsmönster (1976) och Kassandra (1983). De här genomgångarna tangerar naturligt också huvudlinjerna i hennes teoretiska och politiska hållningar, där den komplicerade relationen mellan individ och samhälle, det tudelade Tyskland och hennes eget tvetydiga förhållande till DDR är fortlöpande ledmotiv.

Efter återföreningen kom Wolf att bli ett populärt angreppsmål för skeptikerna och antagonisterna i väst, som nedsättande gärna karakteriserade henne som ”statsdikterska”. Att hon å andra sidan var starkt kritisk till statsmaktens blodiga kväsande av arbetarupproret i Östtyskland den 17 juni 1953, och till myndigheternas plötsliga beslut att 1976 frånta visdiktaren Wolf Biermann hans östtyska medborgarskap, pekar snarare och åter igen på hennes livslånga ideologiska ambivalens. Särskilt läsvärda är de kapitel i Packaléns bok som närmare granskar just de händelser som på allvar utmanade Wolfs lojalitet gentemot DDR-staten och som lockade fram systemkritikern i henne. Och rimligen kommer de läsare som ännu inte har bekantat sig med Wolfs diktning att göra precis detta efter läsningen av den här väldisponerade presentationen av ett osedvanligt mångbottnat författarskap.