Det är svårt att föreställa sig det idag, men den sovjetiska självsynen utgick från att man hade tillgång till vetenskaplig kunskap om historiens mekanismer, och därmed var alla avvikelser, ideologier som inte överensstämde med kommunistpartiets eller överhuvudtaget kritik inte bara förhatlig för att den var fientlig utan den betraktades faktiskt som ovederhäftig, ovetenskaplig. Först då man på allvar inser detta förstår man också varför dissidenter sattes på mentalsjukhus – ja, när de inte rakt av sköts, deporterades eller torterades till döds.

Stalin blev kulmen på denna utveckling, men han var inte dess ursprung, den äran tillkommer Lenin. Men även Trotskij hade denna världsbild och historiesyn och talade och sade att ”Partiet har alltid rätt”, möjligen med något litet förbehåll då detta parti beslutade sig för att han hade fel, varpå han tvingades i exil av Stalin för att sedermera mördas i Mexiko.

”Josef Stalins dotter Svetlana vittnar om att det inte fanns någon plats för tavlor i hemmet, för alla väggar var klädda med bokhyllor.”

Den som vill förstå den sovjetiska kommunismen och dess långvariga starka lockelse för intellektuella världen runt måste inse att de vetenskapliga anspråken faktiskt övertygade rätt många. Det är också smickrande för intellektuella av alla de slag när en regim säger sig vara av samma sort som de. Och Stalin var verkligen en intellektuell, vilket framgår tydligt i Geoffrey Roberts Stalin’s Library.

Roberts är professor emeritus i historia vid universitetet i Cork och har tidigare bland annat skrivit en biografi över general Zjukov, samt om Stalins krig. Denna gång har han närmat sig Stalin via dennes bibliotek. Under hela 1920-talet beställde diktatorn 500 böcker om året, och enligt vad Stalin själv rapporterade läste han omkring 500 sidor per dag. Redan 1925 hade han en så stor boksamling att han lät personal klassificera alla böcker och ordna dem enligt ett ämnessystem han själv föreslog. Dess kategorier speglar hans intressen: alltifrån filosofi och memoarer, över rysk historia, arbetarnas och böndernas positioner, till konstkritik och fiktion.

Böcker av de största marxistiska författarna sorterades separat under varje skribent, från Marx till Lenin, inklusive de ideologiska fienderna Trotskij och Kautsky. Hans personliga bibliotek var, som Roberts beskriver det, ett väldigt arkiv, som aktivt användes i det dagliga arbetet och som bredde ut sig över hans kontor, våningar och datjor. Hans dotter Svetlana vittnar om att det inte fanns någon plats för tavlor i hemmet, för alla väggar var klädda med bokhyllor.

Stalins första större eget verk var en serie artiklar 1906-07, Anarkism eller socia­lism? i vilka han bemötte anarkisternas kritik av marxismen, som de betraktade som alltför metafysisk. Några år senare, 1913, tog han sig an frågan om huruvida nationer är mentala konstruktioner eller baserade på land, språk och ekonomi i Marxism och den nationella frågan. Han höll på det senare alternativet, nationer är verkliga i djupare mening än att de bara är imaginära gemenskaper. Detta är givetvis intressant utifrån det faktum att han själv kom från ett förtryckt folk i utkanten av det ryska imperiet, men att han ändå kom att bli den som återupplivade nationalismen i Sovjet, något som de äldre bolsjevikerna varit kritiska mot.

Stalin var, tvärtemot den apologetiska efterkonstruktion som framställer honom som någon som lurade i kulisserna och som förrådde en egentligen prima revolution, mycket aktiv under 1917. Han var en av de första bolsjevikerna som lyckades ta sig tillbaka till Petrograd från sin förvisning till Sibirien, dit han deporterats 1913. Han satt i redaktionen för tidningen Pravda och han höll tal vid alla stora partimöten, där han även företrädde Lenin då denne inte kunde närvara. Stalin var med och formade den bolsjevikiska statskuppen och diktaturen ända från början.

När bolsjevikerna tog makten avskaffade de den kejserliga censuren, bara för att 1922 införa sin egen censur istället. I Sovjet hölls den litterära kulturen högt, men det gick inte an med vad som helst för vem som helst. Det gick inte att styra människors hjärnor och hjärtan, men tillgången till böcker gick i hög grad att kontrollera. Glavlit, som censurmyndigheten kallades med en av dessa typiska sovjetiska akronymer, hade periodvis flera tusen personer anställda, vilka kontrollerade bokutgivningen, pressen och vilka titlar som fanns tillgängliga i bibliotekens samlingar.

Den stora utrensningen av böcker, liksom av människor, skedde under 1930-talet, då 16 453 titlar drogs in och 24 138 799 fysiska böcker konfiskerades från landets bibliotek. Som så ofta händer var de lokala småbossarna titt som tätt så nitiska att det gick ut ett dekret att endast den centrala myndigheten hade rätt att förbjuda och dra in böcker. Människors lust till makt tar sig alltid motbjudande uttryck, på alla nivåer. Detta är en av de historiens lärdomar som vi borde ha gjort vid det här laget.

Enligt Geoffrey Roberts var Stalin en högintelligent och känslig person. Han var faktiskt en intellektuell, men med en ideologisk övertygelse som gjorde honom förmögen att utföra mera omfattande och långvariga grymheter än de flesta andra av 1900-talets ideologiskt förblindade massmördare.

Intressant nog var han tydligen inte minst angelägen om att läsa sina kritiker och ideologiska motståndare. Enligt en rapport från 1957 fanns det i Kreml ännu kvar en hög ”svensk bokhylla” med flyttbara hyllplan, som tillhört honom och som var fylld av böcker av emigranter och oppositionella. Han läste för att lära sig något nytt, menar Roberts, utifrån de kommentarer och marginalanteckningar som han refererar. Han lär till och med ha läst Hitlers Mein Kampf, med anteckningspennan i handen, men tyvärr är detta exemplar förlorat, annars kunde det säkert ha givit en hel del intressant kunskap om hans syn på sin tyske rival. Däremot slängde han ner ett ”ha ha” över en nyhetsrapport från oktober 1939 som hävdade att han skulle ha bjudits in till Berlin. En kuriositet är för övrigt hans stora intresse för Bismarck, vars politiska pragmatism han tycks ha uppskattat. Stalin engagerade sig personligen i den sovjetiska utgivningen av järnkanslerns memoarer i tre band.

Även om han läste mycket fiktion, var det mest i fackböcker han antecknade och kommenterade. Det ryska ord för den sortens marginalia som Roberts använder är pometki, vilket omfattar både ord, fraser, understrykningar och andra tecken. Stalin markerade de stycken som intresserade honom med lodräta linjer. Ibland strök han även under i texten med dubbla streck och ringade in särskilt viktiga stycken. Han kunde även skriva egna underrubriker i marginalerna.

Det mesta av detta är rätt konventionellt, så har marginalanteckningar sett ut sedan Erasmus av Rotterdam läste Thomas Mores Utopia. Men dessutom skrev Stalin rätt många utrop som uttrycker hån och förakt, ord som ”trams”, ”nonsens”, ”struntprat”, ”dumskalle”, ”svin”, ”dra åt helvete” och liknande. Han tycks alltså ha varit både en engagerad och en temperamentsfull läsare. Bibliotekarien Jurij Sjarapov var en av de sista som hade överblick över Stalins boksamling och i sina memoarer, som Roberts citerar, konstaterar han att Stalins pometki avslöjade hans personlighet, smak, intellekt, känslor och vanor i mycket högre grad än vad han antagligen själv skulle ha gillat.

Den mest kända av Stalins anteckningar gjorde han på baksidan av en utgåva från 1939 av Lenins Materialismen och empiriokriticismen, ursprungligen utgiven 1909:

1) Svaghet, 2) Lättja, 3) Dumhet. Detta är det enda som kan kal­las laster. Allt annat, om det nämnda saknas, är otvivelaktigt dygd. NB! Om en man är (1) stark (mentalt), 2) aktiv, 3) smart (duglig), då är han god, oavsett alla andra ”laster”! [min översättning efter Roberts engelska]

Enligt Donald Rayfield, professor emeritus i ryska och likaså Stalinkännare, är detta i koncentrat det viktigaste yttrande Stalin någonsin gjorde: han avslöjar sig här som en sorts antihjälte av dostojevskijskt snitt. Även filosofen Slavoj Zizek menar att det är en koncis sammanfattning av Stalins omoraliska etik. Det kan vara intressant i sammanhanget också att veta att han under sin förvisning till Sibirien läste Machiavellis Fursten med stort intresse. Nikolaj Ryzjkov, högsta sovjets sista ministerrådsordförande 1985-91, sade sig ha Stalins exemplar av denna bok i sin ägo och han menade att dennes samlade pometki i den var den bästa nyckeln till hans personlighet. Säkert ett tillspetsat påstående, men det vore onekligen intressant att få veta hur denne Fan läste just Fursten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den som föreställer sig att man blir mera empatisk av litteratur har här ett verkligen effektivt motgift mot den övertygelsen. Stalin plöjde, förutom en massa ideologisk marxistisk litteratur, såväl alla de stora och små ryska klassikerna som Shakespeare, Cervantes, Schiller, Heine, Thackeray, Hugo och Balzac. Bland de uppskattningsvis 19 500 böckerna i hans personliga bibliotek var en betydande andel skönlitteratur, jämte marxistiska klassiker och historia. Enligt en annan uppskattning var det 25 000 böcker i den totala, utspridda samlingen. Den totala mängden är, som Roberts förklarar i sin noggranna genomgång av alla källor, svår att uppskatta, eftersom samlingen redan från början var så utspridd och sedan dessutom ytterligare har skingrats.

I Elim Klimovs fruktansvärda och mästerliga krigsfilm Gå och se, från 1985, som handlar om den tyska invasionen och kriget i Belarus, mynnar hela fasan i slutscenen ut i ett foto av lille Adolf Hitler som bebis. Det är en final som verkligen understryker det ohyggliga i allt det våld vi fått se under de föregående timmarna. Stalins smala lycka inför historiens dom var att det var under hans styre som Hitler besegrades. Att han också bidrog till att möjliggöra kriget genom Molotov–Ribbentroppakten är det inte många som tänker på. Men slutscenen i filmen för mina tankar till hur man skulle reagera om man hade träffat den unge Stalin, med kunskap om vad som komma skulle.

”Även om han läste mycket fiktion, var det mest i fackböcker han antecknade och kommenterade.”

Han föddes i Georgien 1878 som Iosif Vissarionovitj Dzjugasvili. Han var duktig i skolan. Han älskade tidigt att läsa. Han kunde skolka för att få sitta och läsa i lugn och ro. När han var 18 år rapporterade en lärare att han hade konfiskerat Victor Hugos Havets arbetare från den unge seminaristen. Det rätta hade varit att inte ta ifrån honom Hugos stora roman, utan att tvärtom uppmuntra honom att söka sig vidare och rekommendera honom ytterligare läsning. Men hade det ändrat historiens gång? Knappast. I en intervju i början av 1930-talet säger han att marxismen aldrig förnekat individens betydelse för historiens gång, bara förklarat att alla handlar i en given situation utifrån de historiska förutsättningarna som råder.

Hade världen varit bättre utan Stalin? Utan den där bokslukande pojken?