Om det i Sverige existerar någon ikonisk litteraturkritiker, så är det Klara Johanson (1875–1948), under åren 1899–1912 verksam vid Stockholms Dagblad, senare drabbad av svårartade skrivhämningar men likväl förmögen att sammanställa ett inte obetydligt antal böcker, varav somliga har blivit smått legendariska, exempelvis Det speglade livet. Memoarer från bokrummet (1926) och dess uppföljare Det rika stärbhuset (1946). Häromåret utkom en biografi över Klara Johanson skriven av Carina Burman. Och nu föreligger en komplett utgåva av Klara Johansons Dagbok, ombesörjd av Ingrid Svensson, tidigare chef för vad som då ännu hette handskriftsenheten på Kungliga biblioteket och filosofie licentiat vid Åbo Akademi på en avhandling om just Klara Johanson som litteraturkritiker. Dagboksutgåvan omfattar två band på drygt 400 sidor var (Första delen. 1912–1925 och Andra delen. 1926–1948, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia).

”Så livet flyter ihop för mig! Läsning och dröm, dag och sömn, där är inga markerade avsnitt.”

Klara Johanson, med den i artikelsammanhang brukade signaturen K.J., yvs i dagboken mer än en gång över sin kapacitet som läsare, inte i huvudsak kvantitativt, även om hon utan tvivel har tillägnat sig åtskillig litteratur, utan kvalitativt, yvs över sin förmåga att urskilja essensen i litterära verk och över sitt säkra omdöme, ja, sitt innehav av ett slags absolut gehör beträffande litterärt värde. Titt som tätt bereds tillfälle att bli imponerad inte så mycket av hennes text-iakttagelser som av hennes karakteriseringsförmåga, inte sällan i anteckningar som verkar vara skisser till realiserade eller i flertalet fall orea­l­iserade artiklar, essäer eller bokkapitel.

Karakteristikerna är ofta giftiga. Om Love Almqvist heter det: ”Men svenska litteraturen var dålig jordmån för ett geni av så mörk eld och så klyftigt skarpsinne; det växte vridet och fördvärgat.” August Strindberg beskrivs som i första hand ”hetsare och smittospridare”, populär hos svenska folket för sin ”råhets skull”. Återkommande ägnar sig Klara Johansson åt att prygla henne misshagliga skriftställare, länge så Ellen Key, omsider Barbro Alving. Inte heller utländska diktare undgår att i omgångar pryglas, så Thoreau, Tennyson och Swinburne. Giftiga karakteristiker drabbar förstås också sådana inom andra landamären än de svenska. Hon kan skriva: ”Återigen underkastar jag mig det tacklösa besväret att gno igenom ett par av Henry James’ romaner. Få arter av tidsspillan torde betala sig sämre.” Proust och Joyce avfärdar hon som ”dessa stundens Schlager”, konstaterar: ”Riktiga kättare skulle aldrig stå på höjden av sin tids kultur.”

Ikonisk litteraturkritiker är Klara Johanson emellertid inte så mycket på grund av sin giftighet och sitt pryglande som på grund av sin kärlek. Ett antal mestadels döda författare gör hon till sina följeslagare. Hon livsvandrar med dem ständigt vid sin sida, resonerar med dem om erfarenheter, stämningar och tankar. För henne, liksom för Ezra Pound, var det en självklarhet att alla betydande författare och all betydande litteratur var samtida, alltså samtida i varje samtid. Om ”de stora och osannolika” fastslår hon: ”Där utgår från dem alla samma magnetiska värme, samma stimulans och lycka. Kostymen betyder ingenting, de äro alla samtida med varandra och med oss.” Vilka var då de av henne utkorade? Där finns Goethe, Carlyle, Kierkegaard, Emerson och Thomas Mann (”Goethes ståthållare på jorden”). Där finns inte minst Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf. Men där finns också sådana som för en nutida läsare blir överraskande och kanske är okända, som Wilhelm Raabe, Adalbert Stifter och Rosa Mayreder.

Sin egen livsstil, vilket var och är den bildades livsstil, framställer hon på följande vis: ”Så livet flyter ihop för mig! Läsning och dröm, dag och sömn, där är inga markerade avsnitt.” Livsstilen kan nära en känsla av ensamhet. Klara Johanson omvittnar den känslan. Och livsstilen kan nära ett förakt för andra, för de gängse, de många. Klara Johanson går inte fri från det föraktet. Ena stunden påstår hon ”att oursäktlig stupiditet alltid och allestädes präglat människosläktets liv”. Nästa stund kan hon omöjligen finna ”någon egenskap så typisk för homo sapiens som blindhet”. Timmar av ”tvångsumgänge med vanliga mänskor” gör henne ”utarmad och deprimerad”. Att tala med ”vanliga mänskor” inger henne obehag: ”Isande gapar mot mig en själlöshet som ur en dödskalles ögonhåla.” Emerson ska ha upplevt det på samma sätt, intygar hon. Och Goethe var ”trött på plebs” och ”önskade hålla tomrum omkring sig”.

Klara Johanson började att skriva den nu utgivna dagboken samma år som hon slutade skriva litteraturkritik i Stockholms Dagblad. Men hon hade tidigare prövat dagboksgenren. På hösten 1935 har hon letat upp och återger knappa tio sidor dagboksanteckningar från åren 1892–1894. Redan då hade hon börjat tillägna sig den bildades livsstil, och redan då kunde hon berätta om en åtföljande ”gränslös melankoli”. Hon var intellektuellt brådmogen som barn och ungdomar kunde vara i äldre tid. Redan som 16-åring läser hon i sin ”vackra amerikanska Shakespeares-upplaga” och går på bokauktion och inhandlar Félix Bungeners Julien ou la fin d’un siècle från 1854. Och som 17-åring läser hon Thackeray på engelska, Rousseau på franska och Schiller på tyska, dessutom förstås Cicero, Vergilius och Horatius på latin.

Med stigande ålder kan Klara Johanson med trotsig ironi nagelfara sin personlighet. År 1930 företogs en folkräkning i Sverige, varvid hon ”fullkomligt sannfärdigt” ska ha uppgivit ”fyra lyten”, nämligen ”agorafobi, bibliomani, insomnia och intelligens”. I janua­ri 1935 har hon läst den norske författaren Arne Garborgs dagböcker och känner igen sig: ”Alla de själskrämpor han ideligen vrider sig i och håller för ålderdomssymtom har jag att dras med. Svårmodig klarsynthet, arbetsskräck, förlamad vilja och ständigt sneglande mot frälsaren döden. Det blir sannerligen inte bättre för att vi äro två.” Ibland lämnar rapporterna om hennes kropps- och själstillstånd inte utrymme åt trotsig ironi. Självömkan förekommer i riklig mån och ter sig förklarlig när hon meddelar att hon väger 41 eller 39 kilo, har smärtor till följd av magsår och är så nedstämd att hon inte på flera dagar förmår stiga ur sängen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att Klara Johanson ekonomiskt och materiellt kunde överleva sedan hon 1912 hade lämnat sin anställning på Stockholms Dagblad beror på två omständigheter, dels årliga utbetalningar från Svenska Akademien och från en fond för behövande äldre kvinnliga författare som hade upprättats genom att Selma Lagerlöf donerade sitt arvode för filmen Gösta Berlings saga, dels och framförallt på grund av en krets väninnor som tog sig an henne. Främst i kretsen av dessa väninnor stod Ellen Kleman, av Klara Johanson kallad Choice. Hos henne kunde hon flytta in och inreda sitt bibliotek, vad hon kallade sitt ”bokrum”. Andra i kretsen var skulptören Sigrid Fridman och författaren Emilia Fogelklou, vilka båda hade förmåga att momentant ingjuta livsmod i den som kände sig främmande för det mesta i sin omgivning, för ”dessa nymodiga verklighetsdyrkare” och ”den planet, som de besitta till arv och ägo”.

Klara Johansons riktigt svaga punkt är varken det allmänna föraktet för andra, för de gängse, de många, eller ett antal formuleringar från tiden för förs­ta världskriget som röjer en egendomlig okänslighet inför lidandet i skyttegravar och på slagfält och i härjade och förödda byar och städer, en okänslighet som står i obehaglig relief till den känslighet med vilken ”de stora och osannolika” bemöts. Nej, hennes riktigt svaga punkt är antisemitismen, flitigast förekommande i dagbokens äldsta delar men på plats även senare. Den 2 mars 1943 skriver hon: ”Fru Lisen Bonnier har ådagalagt en stupid oförskämdhet av en i vår erfarenhet okänd sort som jag inte kan undgå att härleda ur rasen.” Och den 24 april 1946 skriver hon om Stefan Zweig och Die Welt von gestern (Världen av igår): ”Författaren anar inte hur alltför judisk han är och att hans anspråk på att gälla som en äkta ’europé’ förefaller smaklöst. Han är dock bara en geschäftslycklig bokmakare som Emil Ludwig (Cohn), André Maurois (Hirsch) e tutti quanti.”