Den enes död…
Anand Gopal citerar den amerikanske generalen Stanley McChrystal som 2010 sade, apropå våldet utmed huvudvägarna: ”Vi har skjutit ett häpnadsväckande antal människor, och såvitt jag vet har ingen visat sig utgöra något verkligt hot.”
I Afghanistan går det att göra pengar på allt, även livsfarliga vägar. Om detta och mycket annat berättar Gopal i sin bok No Good Men Among the Living. Boktiteln syftar på ett ordstäv som pashtunerna i Afghanistan ibland tar till i sin frustration. Det finns inga goda människor bland de levande, och inga onda bland de döda.
Gopal anlände till Afghanistan 2008 för att skriva för bland annat The Wall Street Journal. Han lärde sig språket pashtu, odlade skägg och drog fördel av sitt allmänt asiatiska utseende för att wallraffa i den afghansk-amerikanska konflikten. På motorcykel gav han sig iväg på resor som förde honom till platser få andra västerländska journalister har besökt. Han stannade i tre år och lärde känna krigsherrar, talibaner och allsköns aktörer i den myllrande afghanska tragedin. Hans bok är en hyllning till några av dem och en anklagelseakt mot andra. Den är en berättelse om hur afghanerna själva upplevde kriget mot den på papperet totalt överlägsna fienden.
När USA anföll Afghanistan i oktober 2001 blev staden Kandahar ett viktigt militärt mål eftersom talibanledaren mulla Omar uppgavs befinna sig där. Talibanernas organisation var utspridd och svåröverskådlig. Mulla Omar är pashtun och när han grundade talibanrörelsen 1994 hamnade han genast i konflikt med krigsherrar i landet som representerade andra folkgrupper och hade seglat upp som framgångsrika kommendanter i kampen mot föregående ockupationsmakt, den sovjetiska. Några av dessa gick samman och bildade koalitionen Norra alliansen, som blev talibanernas hårdaste motståndare. Etnicitet gick före politik, som i alla klansamhällen.
2001 var landet alltså svårt splittrat mellan krigsherrar av olika schatteringar som ömsom bekrigade varandra, ömsom samarbetade. Det som blir tydligt när man läser Gopals fascinerande skildring av kriget är hur illa USA tog vara på de möjligheter som faktiskt fanns att besegra talibanerna.
Trots sina breda erfarenheter av krig var amerikanerna uppenbarligen oförberedda på att afghanerna skulle betrakta invasionen som en kommersiell möjlighet. Att den enes död är den andres bröd blev snabbt tydligt. Ta till exempel Gopals skildring av en av USA:s främsta allierade i provinsen Uruzgan, en man vid namn Matiullah. På 1990-talet drev han en enkel taxirörelse och körde mellan orterna Kandahar och Tirin Kot. Han hade också några påhugg som chaufför åt talibanledare i trakten. När USA invaderade öppnade sig helt nya möjligheter för den illitterate men driftige Matiullah.
2001 anslöt han sig till president Hamid Karzais försök att erövra Uruzgan med amerikansk hjälp. Hans farbror styrde över en liten milisgrupp, lojal mot Karzai, som ägnade sig åt att jaga talibaner. När det inte längre fanns några sådana kvar i närområdet, började Matiullah istället jaga farbroderns rivaler, av vilka de flesta också stod på USA:s sida. Den entreprenörsbegåvade Matiullah fick alltså betalt av amerikanerna för att jaga deras egna allierade, under förespegling att dessa var talibaner.
Amerikanerna hade problem. Vägen mellan Kandahar och Tirin Kot, som Matiullah kände väl efter sin tid som taxichaufför, var livsnödvändig för de amerikanska transporterna. Men den minerades ofta av talibaner, och Matiullah åtog sig 2011 att upprätta en speciell vägpolis. Med stamfränders hjälp utvecklades Matiullahs poliskår snabbt till en välbeväpnad och effektiv garant för amerikanska transporter.
För varje amerikansk lastbil som kom fram till sin destination oskadd debiterade Matiullah mellan 1000 och 2000 dollar. Den amerikanska basen i Tirin Kot växte, och det gjorde även lastbilskaravanerna med vapen och förnödenheter. Snart tjänade Matiullah flera miljoner dollar varje månad. Ingen kunde köra någonstans i Uruzgan utan hans tillåtelse.
För talibanerna blev det alltför riskfyllt att attackera transporterna. De slöt istället ett avtal med Matiullah som gick ut på att de mot betalning skulle avstå från att minera och skjuta. Pengarna kom återigen från amerikanerna, som alltså därmed betalade sin ärkefiende för att slippa bli anfallna. Det var, kort sagt, ett typiskt afghanskt upplägg.
Hamid Karzais regering var från allra första stund helt beroende av USA:s stöd. I den meningen var den i samma sits som den tidigare Sovjetstödda regeringen. Det fanns dock en viktig skillnad, enligt Gopal. Han skriver att Sovjetunionen satsade mycket på att stärka den afghanska staten, medan USA istället kom att stärka ett nätverk av militanta aktörer utanför staten. Som exempelvis den ovan nämnde Matiullah. Av de 557 miljarder dollar som USA spenderade i Afghanistan mellan 2001 och 2011 gick endast drygt 5 procent till materiell eller politisk utveckling. Resten var militära utgifter som i stor utsträckning kom att gynna diverse afghanska krigsherrar, som erbjöd amerikanerna sitt stöd mot rundhänt ersättning.
När man läser Gopals dramatiska skildring kommer man osökt att tänka på amerikanernas misslyckande i Irak. Det tycks ha följt samma mönster. I Irak valde USA att montera ned det som varit Saddam Husseins armé i ett försök att skapa en helt ny militär organisation. Ett resultat av det blev att mängder av välutbildade officerare gjordes arbetslösa och därmed lättrekryterade för militanta oppositionsgrupper med vidlyftiga mål. Terrorgruppen IS sägs till stor del bestå av sunnitiska före detta yrkesofficerare.
Amerikanerna förefaller ha varit förblindade av föreställningen att det fanns distinkta kategorier av good guys och bad guys i Afghanistan, och att det mest bara handlade om att identifiera vem som var vem. Det var en katastrofal felbedömning eftersom afghanerna själva inte rörde sig med de termerna. Enligt Gopals beskrivning präglas afghansk politik av klantänkande och pragmatism. Dagens allierade kan bli morgondagens fiende, beroende på hur styrkeförhållanden utvecklas. Under hela kriget förekom det att enskilda afghaner som samarbetade med USA pekade ut sina rivaler som talibaner, trots att de kanske inte alls var det, med följden att dessas byar attackerades.
Gopal skildrar de händelser som ledde fram till total förstörelse av en by som felaktigt hade utmålats som ett talibannäste. I själva verket var alla i byn, från byäldsten och nedåt, allierade med den krigsherre som samarbetade med de amerikanska styrkorna. Mitt i natten kom två på varandra följande anfall mot byn.
Gopal skriver: ”Resultatet av de två attackerna: 21 proamerikanska ledare och deras anställda döda, 26 tillfångatagna och några som inte kom med i sammanräkningen. Inte en enda medlem av talibanerna eller al-Qaida bland offren. Istället hade USA på 30 minuter utplånat Khas Uruzgans potentiella regering, kärnan i ett framtida anti-talibanskt ledarskap.”
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Bokens styrka ligger dock inte i att den radar upp exempel på amerikanska misslyckanden, utan istället i att författaren så förtjänstfullt levandegör några oerhört dramatiska och färgstarka levnadsöden.
Anand Gopal följer tre individer. Det är Jan Mohammad, som tidigt anslöt sig till Hamid Karzai och blev guvernör i provinsen Uruzgan. Den andre är en talibanledare som går under artistnamnet mulla Cable, eftersom han skaffade sig ett brutalt rykte med hjälp av en grov elkabel som han piskade sina meningsmotståndare med.
Den kanske mest intressanta är slutligen Heela: en afghansk hemmafru som växte upp i Kabul under relativt fria förhållanden men sedan tvingades klä sig i burka och flytta ut på landsbygden tillsammans med sin politiskt aktive make. Dessa tre individers öden flätas samman, och Heelas man dödas av Jan Mohammads handgångna män. Hon hittar hans av gevärskulor perforerade kropp, liggande ”snyggt och prydligt på grusvägen vilande på en bädd gjord av mjölsäckar”.
Heela tar revansch. Mot alla odds lyckas hon försörja sig som ensamstående mor utan någon mans beskydd. Hon kan läsa och skriva och det gör att hon uppmärksammas i byn när amerikanerna ska iscensätta allmänna val, som ska tjäna som bevis för att deras insats i Afghanistan har fört landet framåt. Valet är förstås riggat i alla bemärkelser, men ingen tycks sörja detta, det är bara så det alltid går till när överheten styr och ställer. För Heelas del slutar det lyckosamt, hon väljs till senator – en närmast osannolik Askungesaga i ett land där kvinnor, som Gopal skriver, betraktas och behandlas som boskap.
Den invändning man kan hysa mot boken är möjligen att Gopal har en tendens att ibland trivialisera talibanernas bevekelsegrunder. Lite för ofta tycker man sig som läsare ana att han anser att det var olyckliga omständigheter som tvingade fram talibanmassakrer på helt oskyldiga bybor. Men det är egentligen en marginalanteckning. Totalt sett framstår No Good Men Among the Living som ett unikt dokument över ett av vår tids mest omskrivna och ifrågasatta krig.
Journalist och författare.