Vad man alltid måste hålla i åtanke när man sysselsätter sig med Edmund Burke är att han var irländare. Burke kan aldrig rätt och slätt hänföras till England, lika litet som Oscar Wilde eller George Bernhard Shaw kan det. Liksom Wilde och Shaw gjorde han sin karriär i England. Men liksom de behöll han banden med John Bulls andra ö, vars son han förblev. Det betydde att han utmärktes av ordspråksmässigt irländska egenskaper. Att han från och med 1766 uppträdde som briljant talare i ett underhus fyllt av engelsmän med tunghäfta var en av förutsättningarna för hans framgångar inom politiken.

Men Burke vidmakthöll en irländsk tradition också på andra sätt. Han var en rebellisk natur med konservativa känslor och lojaliteter. Han sympatierade med de amerikanska koloniernas strävan efter självständighet. Han försvarade Indien mot brittiskt vanstyre. Men han ogillade en religionsfientlig revolution som den franska. Irland hade blivit offret för Englands revolutioner på 1600-talet, för Cromwell och Vilhelm av Oranien. Visserligen var Burke protestant, men han ägde en insikt om att den enes frigörelse kan vara (och vanligen är) den andres förtryck, just den insikt som revolutionsromantikern alltid förlorar ur sikte.

I tre länder där hans modersmål talas är Edmund Burke en stor man: i Storbritannien, USA och Irland. Man påminns om detta genom en ständig ström av ny litteratur, senast bland annat Jesse Normans Edmund Burke och David Dwans och Christopher J Insoles The Cambridge Companion to Edmund Burke. Jesse Norman är medlem av underhuset i London. Bidragsgivarna till The Cambridge Companion representerar olika universitet inom den engelsktalande världen.

Norman företräder det konservativa partiet och tolkar Burke som en konservativ tänkare. Detta är inte orimligt. I handböckerna är Burke ”konservatismens fader”. Men man måste komma ihåg att det under hans livstid inte existerade någon ”konservatism”; begreppet uppstod i Frankrike ett par decennier efter hans död. Själv såg sig Burke som en ”whig”, och han tillhörde ett parti som under 1800-talet började kallas ”liberalt”, låt vara att han framhöll att det fanns olika sorters ”whigs”. Bland hans beundrare under det följande seklet befann sig också utpräglade liberaler och radikaler som William Gladstone, John Morley, Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson.

Samma sorts motsägelse uppstår när man försöker klassificera Burke som ”upplysningsman” eller ”romantiker”, något som framhålls i en uppsats av Richard Bourke i The Cambridge Companion. I sin egen tid var Burke självfallet en upplysningsman, en som utan vidare kan nämnas i samma andetag som David Hume, Adam Smith eller Edward Gibbon. Hade han avlidit 1787 i stället för som han faktiskt gjorde 1797, skulle ingen ha kommit på idén att nämna honom i samband med vare sig konservatism eller romantik. Men franska revolutionen förändrade allt. Den gav upphov till Burkes mest berömda och inflytelserika skrift, Reflections on the Revolution in France (1790). Den gjorde honom till profet för konservativa och romantiker runt om i världen (inte minst i Frankrike). Den möjliggjorde en tolkning ”baklänges”, där det i de tidigare skrifterna som var lämpat för detta tolkades i ljuset av Burke sådan han framträdde efter 1789.

Det bör sägas att Burkes mästerverk samtidigt intar en särställning i förhållande till andra epokgörande verk inom politisk teori. Platon skrev Staten, Aristoteles Politiken, Locke Två avhandlingar om regeringssättet, Montesquieu Om lagarnas anda, Rousseau Det sociala kontraktet. Men Burke skrev inte någon principiell politisk-filosofisk skrift. Inte heller skrev han något som kan jämföras med Mills Om friheten, Marx Kapitalet eller Rawls En teori om rättvisa. Burke skrev inte som abstrakt filosof. Han skrev som aktiv politiker. Han kommenterade ett konkret samtida skeende – upproret i Amerika, rättegången mot Warren Hastings, franska revolutionen, kriget mellan England och Frankrike. Detta gör honom konkretare, begripligare, mera handfast än andra berömda politiska teoretiker. Men också svårare att tolka. Vi vet precis vad Burke tyckte om amerikanska revolutionen (som han försvarade) och om franska revolutionen (som han bekämpade). Men vi vet inte hur detta bör översättas till andra händelser och sammanhang.

Det fanns mycket av upplysningsmannen Burke också i Reflections on the revolution in France, den skrift som framför andra väckte romantikernas entusiasm. Det är framför allt två inslag som man bör framhålla. Det ena är försvaret för civilisationen, det andra är preferensen för naturen och det naturliga. Ingetdera var främmande för romantiken, men hade först utformats av upplysningsmännen. Hos Rousseau hade civilisation och natur ställts emot varandra som antagonister. Hos Burke förenas de.

För Voltaire liksom för hans brittiska kollegor Hume, Smith, Gibbon och andra var civilisation det stora värdet. Det försvarade – med eller utan polemik mot Rousseau och andra civilisationens belackare – konsterna, vetenskapen, handeln, industrin, de förfinade sederna, de kultiverade behoven, umgängesvettet och andra ingredienser i den moderna europeiska kulturen. I mångt och mycket ansluter sig Burke till dem. I franska revolutionen ser han främst en förstörelse av civilisationen, ett återfall i mörker och barbari. Revolutionens grymma och blodiga upptåg, dess pöbelanda, dess hån mot bildning och förfining, dess hat mot kyrkan och religionen och mot de traditionella, kulturbärande institutionerna: allt detta väcker Burkes motvilja och förakt. Om de revolutionära klubbarna i Paris utbrister han i en karaktäristisk tirad:

”Under dessa möten av alla de slag, så anses varje förslag som överlägset och genialt i relation till hur djärvt, våldsamt och trolöst det är. Humanitet och medlidande förlöjligas som uttryck för vidskepelse och okunnighet. Hänsyn till individer anses som förräderi mot det allmänna. Frihet anses alltid fulländad så snart egendomen gjorts osäker. Omgivna av mord, massakrer och konfiskation, förövade eller planerade, gör de upp planerna för den goda ordningen i framtidssamhället.” (övers. Carl G Holm)

Den revolutionära fanatismen riktar sig på detta sätt mot allt vad den moderna civilisationen har byggt upp och som den dömer ut som värdelöst. Men den riktar sig även, som Burke ser det, mot det naturliga, som den vill ersätta med artificiella konstruktioner och abstrakt uttänkta projekt. Revolutionärernas fel är att de är ”så upptagna av sina teorier om människans rättigheter att de fullkomligt glömt bort hennes natur”. Den engelska samhällsordning som Burke prisar på fransmännens bekostnad utmärker sig däremot av en nära anslutning till naturen. Förträffligheten hos den engelska konstitutionen är, skriver Burke, ”det lyckliga resultatet av att följa naturen, vilket är visdom utan reflektion”. Samt vidare:

”Genom en författningspolitik som arbetar med naturen som mönster kommer vi i besittning av, bevarar och överlåter vårt styrelsesätt och våra privilegier på samma sätt som vi njuter av och lämnar ifrån oss vår egendom och våra liv. De politiska institutionerna, förmåner och försynens gåvor ges och tas ifrån oss i samma följd och på samma sätt. Vårt politiska system är ordnat i en riktig överensstämmelse och symmetri med världens ordning och med det slag av existens som är bestämt för en varaktig helhet sammansatt av förgängliga delar […]” (Carl Fehrmans övers.)

Några inslag i detta resonemang faller i ögonen. Burke poängterar att den innevarande generationen har en förpliktelse mot de kommande. Civilisationen måste skapas för varaktighet. Den förenar döda, levande och ofödda. Häri liknar den naturens och världens ordning. De individuella rättigheterna finns, men bara inom en samhällelig balans. Människorna kan inte sluta vilket socialt kontrakt som helst. Civlisationen är inte i första hand ett projekt som kan utformas enligt ögonblickets modedoktriner. Den är en gåva, en nåd, liksom vårt liv är en gåva och en nåd.

I sådana argument tippar det från upplysningen ärvda begreppet ”natur” över i det romantiska. Den fina övergången från upplysning till traditionalism kan man avläsa i hur Edward Gibbon, författaren till Romarrikets nedgång och fall och upplysningens främste historiker, i sin självbiografi kommenterade Burkes skrift:

”Jag ber att få förklara mitt gillande av mr Burkes trosbekännelse beträffande revolutionen i Frankrike. Jag beundrar hans vältalighet, jag gillar hans politik, jag älskar hans chevalereska uppträdande, jag kan nästan ursäkta hans vördnad för den etablerade kyrkan.”

Det sista var ett märkligt ord från Gibbon, som ägnat sitt historiska storverk åt att klargöra den fara som ”religion och barbari” utgjort för civilisationen. Den fråga som uppstod var naturligtvis vilken fanatism som var farligast — prästernas fördomar eller pöbelns ursinne. Kanske hade Voltaire haft rätt beträffande ”faran i att utsätta en gammal vidskepelse för den blinda och fanatiska hopens förakt.”

Men för Burke handlade det inte som för Voltaire bara om att konstatera att ”om Gud inte existerar måste vi uppfinna honom”. Han formulerade sin egen uppfattning klart och tydligt:

”Englands män, jag menar de lysande och ledande männen i England, vars visdom (om de äger någon) är öppen och rättfram, skulle skämmas som för ett dumt och bedrägligt knep, att bekänna sig till en religion till namnet, som de genom sina handlingar tycktes förakta. Om de genom sitt uppträdande (det enda språk som sällan ljuger) gav intrycket av att de ansåg de härskande principerna i moralens och naturens värld enbart som uppfinningar för att hålla folket i schack, skulle de inse att de genom ett sådant uppträdande måste förgöra själva syftet med sitt handlande.”

De skulle med andra ord ”finna det svårt att få andra att tro på ett system på vilket de själva tydligen inte litade”. (Carl G Holms övers.)

Här fanns uppenbarligen något hos Burke som var annorlunda. Det är inte Voltaires sarkasm eller Gibbons ironi. Att betrakta religionen som ett supplement till polisen faller inte Burke in. Han vill reformera de härskande klassernas attityder. Han likställer inte folket med den blinda och fanatiska hopen. Hans tilltro till britternas nedärvda institutioner präglas av vördnad; det handlar om något annat och mer än nyttiga uppfinningar. Å andra sidan är denna vördnad hos Burke inte naiv utan reflekterad. Han ser den sociala funktionen hos dessa institutioner, han analyserar dem, han är i lika hög grad som Voltaire eller Gibbon en ”filosof”.

Men känslofärgen är en annan. Hov Voltaire eller Gibbon finns föga av den ”entusiasm” som de fruktade hos pöbeln. Men en sådan entusiasm finns ofta hos Burke. Han är vältalare och han är poet. Gibbon talade om hans ”chevalereska uppträdande”. Det visade han när han uppträdde för det förtryckta Irlands, det rebelliska Amerikas eller det plågade Indiens sak. Det visade han också när han förebrådde Frankrikes gentlemän deras handlande — eller brist på handlande — gentemot sitt lands drottning.

Burke berättade i Reflections on the Revolution in France hur han 17 år tidigare hade sett Frankrikes drottning Marie Antoinette, då kronprinsessa, i Versailles: ”förvisso syntes aldrig en mer bländande uppenbarelse på denna jord som hon knappast tycktes snudda vid”. Han fortsatte:

”Föga anade jag, att jag skulle leva för att få se sådana olyckor i en nation av ridderliga män, i en nation av män av heder, av sanna kavaljerer. Jag trodde, att tiotusen svärd skulle ha dragits ur skidan för att hämnas till och med ett ögonkast som hotade att skymfa henne. Men ridderlighetens tidsålder är förbi. Sofisternas, ekonomernas, kalkylernas tidsålder har kommit i dess ställe och Europas ära är slocknad för alltid.” (Carl Fehrmans övers.).

Det är samma motsättning som sedan skulle ge genljud tvärs igenom det brittiska 1800-talet mellan nyttomoralens och de ekonomiska kalkylernas kalla förnuft och romantikernas förhoppning att ridderlighetens tidsålder trots allt inte skulle var avslutat för alltid. För Burkes egen del satt svärdet alltid löst i skidan. Han var ständigt beredd att dra det för att undsätta någon eller något som han betraktade som hotat och nödställt.

Jesse Norman vill i sin Edmund Burke: Philosopher, Politician, Prophet lyfta fram en Edmund Burke som står kritisk mot ekonomernas och kalkylernas tidsålder. Närmare bestämt söker han Burkes hjälp mot neoliberaler och marknadsfundamentalisteer inom sitt eget konservativa parti. Det Burke förkunnade var inte liberal individualism, vill han ha sagt. Det handlade inte om att se mänskliga varelser som bärare av abstrakta rättigheter. I stället hade Burke betraktat samhället som en ”moralisk gemenskap”, som ett partnerskap i vetenskap, konst och moral. Det är därför han så starkt framhåller religionens roll. Egoismen räcker inte för att bygga ett samhälle. Den måste civiliseras, fostras, modereras, ibland upphävas. Det är religionens uppgift, och Burke betraktar den som oumbärlig.

Allt detta låter säga sig. Samtidigt måste framhållas hur starkt Burke var förankrad i sin tid och hur nära hans skrifter var sysselsatta med ett pågående samtida skeende. Att dra någon sensmoral för vår egen tid är vanskligt. Norman inser det såtillvida som han ägnar hälften av sin text åt Burkes biografi. Också The Cambridge Companion innehåller en nyttig text om Burkes liv, av F P Lock.

Burke föddes i Dublin 1730. Han utbildades vid Irlands främsta protestantiska läroanstalt, Dublin College, där han tog examen 1748. Två år senare flyttade han till London för att skaffa sig en juridisk utbildning vid Middle Temple. År 1756 kom hans första bok, A Vindication of Natural Society, som på ett satiriskt sätt behandlar ett politiskt-filosofiskt tema. År 1765 valdes Burke in i underhuset, där han snart fick anseende som en av de främsta talarna. Alla hans senare aktioner är på ett eller annat sätt förknippade med hans verksamhet i parlamentet. Det gäller hans ingripanden i irländska frågor, liksom de amerikanska koloniernas kamp för frigörelse.

Burke var en ”whig” och framstod länge som en av de mest radikala. Hans anklagelseakt mot Warren Hastings, Ostindiakompaniets generalguvernör över Bengalen, bidrog till hans radikala rykte. Men när revolutionen bröt ut i Paris 1789 skilde sig hans väg från den som somliga av hans forna meningsfränder slog in på. I fortsättningen stod han ingen efter i fråga om en konsekvent fiendskap gentemot det revolutionära Frankrike. Någon fred mellan England och detta land och dess ”kungamördare” ville han inte höra talas om. Fram till sin död i 1797 var det denna ”kontrarevolutionära” kamp som helt upptog honom.

Det är också denna kamp som har givit honom hans speciella plats i idéhistorien. Han är den som tidigare än någon annan gav samtidens största europeiska händelse, franska revolutionen, en filosofisk tolkning som var rakt motsatt den som företräddes av revolutionärerna själva. Det handlade, om man så vill, om en kontrarevolution inom tankens värld. Men inte utan vidare om en ”motupplysning”. Såsom har framgått, förvaltade Burke mycket medvetet ett arv från upplysningen. Han tog fasta på upplysningens moderata och liberala inslag och ställde dem i motsats till svärmerierna och fanatismen. Samtidigt står det klart att han inte stannade inom dessa ramar. Franska revolutionen var en passionerad företeelse. Om den hade kunnat mötas med enbart förnuft, skulle den aldrig ha inträffat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Burke uppbådade en passion och en retorik som väl kunde mäta sig med revolutionärernas egen. Inte heller var det hos honom fråga om enbart ”kontrarevolution”, det vill säga enbart om att negera det som ägde rum i Frankrike. Burke var noga med att formulera idealet om en fredlig utveckling, inte om ett stillastående. De organiska metaforer i form av växt och levande processer som han gärna använde tjänade detta syfte. Mot revolutionens frihetsentusiasm satte han en annan frihetsentusiasm. Mot dess revolt mot förtrycket satte han sin revolt mot det förtryck som revolutionärerna själva utövade när terrorn väl hade kommit i gång. Därför bidrog han också i hög grad till att väcka Europa till en motrevolt. Franska revolutionen övergick till sin napoleonska fas bara några år efter Burkes död. När Europa sedan reste sig mot Napoleon, skulle Burkes idéer fortsätta att ge eko, men i en ny kontext.

Burke var ingen systematisk tänkare. Men hans aforismer har ofta en aktualitet som frigör dem från det omedelbara sammanhang där de först formulerades.

Vad är en ”fördom”? Burke svarar:

”Den förutfattade meningen gör klokheten till en vana och inte till en följd av handlingar utan inbördes sammanhang. Genom riktiga och välgrundade fördomar blir människans plikt ett stycke av hennes natur.”

Vad är ”mänskliga rättigheter”? Burke svarar:

”Vad har man för gagn av att diskutera en människas abstrakta rätt till föda eller medicin? Den viktiga frågan gäller sättet att skaffa henne födan eller läkemedlen. När det gäller detta övervägande kommer jag alltid att råda att kalla till hjälp jordbrukaren eller läkaren hellre än professorn i metafysik.”

Exemplen visar Burkes retoriska teknik att vrida motståndarens begreppsliga vapen ur hans händer för att använda dem för egna syften. De visar också att Burkes texter än idag kan vara till nytta för den som vill komma tillrätta med intellektuella klichéer och slappt tänkande.

För den som vill inleda eller fördjupa sin bekantskap med Edmund Burke och hans författarskap, kan båda böckerna utan reservationer rekommenderas.The Cambridge Companion to Edmund Burke är skriven av de ledande forskarna inom fältet och belyser sitt ämne ur alla tänkbara synvinklar. Bibliografiska uppgifter och litteraturöversikter för läsaren up to date vad gäller forskningen om Burke. En bättre kortfattad introduktion finns inte.

Jesse Normans bok är inte skriven av en Burkeforskare, men av en intelligent och mycket kunnig lekman, som dessutom är övertygad om att mycket fortfarande finns att lära av Burke och som vill dra högaktuella politiska lärdomar av hans texter. Bland politiska vältalare som fortfarande är läsbara har Burke få rivaler och knappast någon överman. Det biografiska avsnittet av Normans bok sätter in Burkes liv i sin tids politiska hetluft på ett sätt som är både tillgängligt och initierat.