När premiärminister David Cameron lanserade sin valkampanj tidigare i år presenterade han en affisch som föreställde en väg som sträckte sig mot en avlägsen horisont, försedd med parollen ”Vi måste stanna kvar på vägen mot en starkare ekonomi”. Men trots att bilden pryddes av den brittiska flaggans färger kände många iakttagare på sig att det låg någonting främmande över den idylliska platsen. Pinsamt nog för David Cameron visade det sig att fotot inte var taget på den frodiga engelska landsbygden utan någonstans i närheten av Weimar i Tyskland. Också då brittiska politiker håller sig långt borta från ämnet har Europa en tendens smyga sig på dem och ge dem ett tjuvnyp.

Landets omstridda förhållande till EU ligger och lurar som en haj under den brittiska politikens skummande yta och kommer att fortsätta att göra det under veckorna fram till den 7 maj, då britterna röstar i ett av de mest svårförutsägbara valen i mannaminne.

Genom dimman från valkampanjens politiska slagfält framstår i alla fall ett par saker klart och tydligt. För det första blir det troligen ett jämnt valresultat – det ser inte ut som att något av de stora partierna kommer att kunna vinna en betydande parlamentarisk majoritet. För det andra kommer utgången av detta otroligt oförutsägbara val att få djupgående konsekvenser för framtiden för Storbritanniens 42 år långa experiment med europeisk integrering.

Om David Camerons center-högerkonservativa bildar nästa regering är det nästan säkert att en folkomröstning om EU-medlemskapet kommer att hållas. För första gången på senare tid kommer ett parti som vill lämna unionen – det populistiska UK Independence Party (UKIP) – antagligen att få flera mandat i parlamentet. Det socialdemokratiska Labour säger däremot att man vill undvika en folkomröstning, såvida det inte kommer ett nytt fördrag som för över ytterligare makt till Bryssel.

Så när britterna röstar den 7 maj kan de slå in på vägen mot att bli det första landet som röstar för att lämna den union som idag består av 28 länder (Grönland är än så länge det enda territoriet som har dragit sig ur). Ett steg mot ett utträde – eller ”Brexit” – skulle innebära ett dramatiskt språng in i det okända för Storbritannien, något som också kan komma att destabilisera själva EU. Men att undvika en folkomröstning skulle bara betyda att britterna tillfälligt lägger en fråga åt sidan som har legat och pyrt i åratal, särskilt inom det konservativa partiet.

Med tanke på att så mycket står på spel vore det rimligt att tro att Europa har en framträdande plats i den brittiska valkampanjen. Men i den utdragna upptakten till valet i maj har frågan bara spelat en blygsam roll, de huvudsakliga kontroverserna har rört inrikespolitiska frågor.

För de konservativa är den viktigaste frågan ekonomin, som nu repat sig och visar imponerande tillväxt. David Cameron kommer att försöka övertyga väljarna att oppositionen (Labour), som styrde under finanskrisen, skulle sätta allt detta på spel. Budskapet är kort och gott: håll er till de konservativas ”långsiktiga ekonomiska plan”, ta vägen mot välstånd – och lämna inte tillbaka nycklarna till folket som körde bilen i diket.

Labour kommer att koncentrera sig på vården, ett område där de leder över de konservativa i opinionsundersökningarna. Och de kommer att hävda att vanliga arbetande människor, vars löner knappt har ökat, inte får del av den ekonomiska återhämtningen i Storbritannien. Många nyskapade arbeten är dåligt betalda och löneökningarna är för de flesta arbetande ytterst små eller obefintliga. De konservativa, hävdar Labour, värnar de rika och mäktiga framför vanligt arbetande folk.

Resultat från opinionsundersökningar visar varför Europa knappt förekommer. IPSOS/Mori utförde en telefonundersökning med över 1 000 personer i januari. Man frågade om det fanns en eller flera frågor som var viktiga inför beslutet angående vilket parti man tänkte rösta på. Bara 9 procent valde Europa. Det var mindre än hälften av antalet som svarade skolan, och mindre än en fjärdedel av dem som svarade vården.

Trots att Storbritanniens rykte för EU-skepsis på många sätt är välförtjänt har det ibland missuppfattats. Även om det är djupt rotat ligger det samtidigt en bit under ytan. Som en opinionsexpert uttryckte det: ”Man måste piska folk för att påminna dem om Europa – först då minns de hur arga de är i frågan.”

Till och med de som stöder UKIP, som vill att Storbritannien lämnat EU, verkar mer engagerade i frågan om invandring. Europa, sa Natalie Bennett, ledare för de gröna (en liten men växande rörelse), ”kommer inte att bli en stor fråga” i valkampanjen. ”Inte ens för UKIP:s anhängare hamnar Europa särskilt högt upp på listan över viktiga frågor”, tillade hon.

Ändå vore det felaktigt att av allt detta dra slutsatsen att Europa inte kommer att spela någon som helst roll. I ett jämnt val blir ett litet antal röster avgörande för resultatet. Och i kampen om rösterna på den politiska högern vägrar Europadebatten att försvinna, trots att David Cameron ursprungligen hoppades att den skulle göra det.

År 2006, kort efter det att han tog över som partiledare för de konservativa, kom David Cameron med en berömd varning – att hans partikamrater stötte bort allmänheten genom att ”tjata” om Europa. Samma år gjorde Cameron narr av det högerpopulistiska UK Independence Party – som vill lämna EU och begränsa invandringen – genom att framställa dem som en samling ”knasbollar, galningar och smygrasister”. Det är en beskrivning som han inte upprepar nuförtiden. I sin oro över uppgången för UKIP har David Camerons konservativa kommit att inta en allt hårdare inställning gentemot Europa. Till slut, i januari 2013, lovade Cameron att om han vinner valet i maj skulle han omförhandla de brittiska villkoren för EU-medlemskapet och sedan, senast 2017, hålla en folkomröstning om huruvida man skulle bli kvar.

David Camerons löfte om en folkomröstning var ursprungligen tänkt att ”skjuta UKIP:s räv”, något det inte alls har gjort. Med en vresig, skeptisk väljarkår som inte visar någon entusiasm för något av de etablerade partierna har populisterna hela tiden gjort framsteg. Uppstickarna fick häpnadsväckande 27 procent av rösterna när de blev största parti i Europavalet ifjol.

UKIP – som leds av den karismatiske, öldrickande företrädaren Nigel Farage – har nu två parlamentsledamöter, båda före detta konservativa lagstiftare som gått över till UKIP och sedan vunnit tillbaka sina platser i fyllnadsval för sitt nya parti. I motsats till förra valet 2010, då UKIP inte fick ett enda mandat, ser partiet ut att kunna få ett antal i maj 2015. Detta kommer med all sannolikhet att ske på bekostnad av de konservativa (även om UKIP också börjar göra inbrytningar i arbetarklassområden som traditionellt sett har stött Labour).

Storbritanniens valsystem till parlamentet kan beskrivas som ”vinnaren tar hem allt”. Den som får flest röster i en valkrets vinner mandatet i parlamentet, som utgörs av 650 ledamöter. Partiet med flest parlamentsledamöter får företräde att bilda regering. Men i själva verket är det vanligtvis bara runt 150 valkretsar eller så som brukar stå på spel, vilket gör dem till det verkliga slagfältet. Och i dem kommer olika politiska budskap antagligen att framföras beroende på vilka de huvudsakliga rivalerna är.

Ett av de viktigaste slagfälten kommer helt klart att bli de valkretsar där David Camerons konservativa utmanas av UKIP. För även om UKIP inte lyckas vinna särskilt många mandat i parlamentet kan rösterna de stjäl från de konservativa komma att kosta Cameron valet. Han har redan varnat väljarna som stöder UKIP att de riskerar att ”gå till sängs med Nigel Farage och vakna med Ed Miliband”, ledaren för Labour.

David Cameron hoppas att hans löfte att hålla en avgörande EU-folkomröstning kan vinna tillbaka de väljare som hotar att byta parti till UKIP. Som skäl anför han att Labour, den enda trovärdiga alternativa regeringskandidaten, inte har lovat att hålla en folkomröstning, och UKIP kan bara förvänta sig att vinna ett fåtal mandat. Därför är det bara en röst på de konservativa som kan leda till en folkomröstning om medlemskapet i EU, hävdar Cameron.

”Vill vi vara säkra på att Storbritannien får ett val, att det brittiska folket får en valmöjlighet i en folkomröstning?” frågade den brittiske finansministern George Osborne i en intervju med Andrew Marr på BBC och tillade: ”Det får man bara av David Cameron och de konservativa i det här valet.”

Svårare för Cameron är den fråga som Nigel Farage i allt större utsträckning har inriktat sig på: invandringen. Cameron befinner sig på defensiven, för de konservativa lovade i sin programförklaring år 2010 att man skulle fått ner den årliga nettoinvandringen till under 100 000 i slutet av mandatperioden. Det har man misslyckats med.

I motsats till EU är invandringen en fråga som hamnar högt upp på väljarnas prioriteringslistor, och den beskrivs som viktig av 27 procent av de tillfrågade i Ipsos MORI:s opinionsundersökning. UKIP:s partiledare har skickligt lyckats koppla ihop denna fråga med EU-medlemskapet, som tillåter fri rörlighet för arbetstagare över de europeiska gränserna. Det går inte att minska invandringen utan att lämna unionen, hävdar Nigel Farage. UKIP skulle, säger han, lämna EU, ”ta tillbaka kontrollen över våra gränser” och använda ett system med arbetstillstånd för EU-medborgare som vill fylla luckorna på den brittiska arbetsmarknaden. David Camerons plan att begränsa rättigheter till bidrag för EU-migranter är, i jämförelse, mycket mer blygsam.

Samtidigt har inget av de mer proeuropeiska partierna något större intresse av att lyfta fram frågan om europeisk integrering. Labours försök att undvika en folkomröstning passar storföretagen, som i stor utsträckning är emot tanken att lämna EU. För en del företagsledare uppväger detta Labourledarens kritik av ”rövarkapitalism” och angrepp på energiföretag och skattesmitare. Men även en del proeuropeiska näringslivsprofiler tror att en folkomröstning om medlemskapet i EU är oundviklig. Om så blir fallet, hävdar de, är det bättre att få den överstökad så snabbt som möjligt och låta David Cameron leda omförhandlingen och kampanjen för att stanna kvar inom EU.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Att i den allmänna debatten motsätta sig en folkomröstning är inte lätt utan att låta skeptisk till att man kan lita på väljarna. Och med tanke på den brittiska allmänhetens EU-skeptiska inställning kommer Labour troligen att flytta fokus bort från Europa så fort de bara kan. På samma sätt väntas varken liberaldemokraterna (av hävd det mest proeuropeiska partiet) eller de gröna (som stöder tanken om en folkomröstning men vill stanna kvar inom EU) driva Europafrågan. Den hårt ansatte ledaren för liberaldemokraterna, Nick Clegg, har redan försökt sig på den taktiken. Ifjol utmanade han Nigel Farage i en serie tv-debatter om Europa. Nästan alla var överens om att han förlorade mot Farage, som har tillbringat över 15 år i Europaparlamentet och finpolerat sin EU-fientliga retorik. Dessutom är det möjligt att liberaldemokraterna hoppas kunna bilda en koalition med de konservativa, något som kan komma att kräva att de går med på att hålla en folkomröstning om EU.

Följaktligen kommer den huvudsakliga valdebatten om Europa att stå mellan representanter för de konservativa och UKIP. Och det är något som bekymrar en del analytiker som fruktar att David Camerons retorik kan komma att bli än hårdare och skada de långsiktiga argumenten för EU-medlemskapet. Det skulle, i sin tur, försvåra Camerons uttalade målsättning att omförhandla medlemskapsvillkoren och vinna en folkomröstning om att stanna kvar inom unionen.

”Han verkar tro att han kan slå på den EU-skeptiska trumman för att ena partiet och hjälpa honom att vinna valet”, skrev Charles Grant, chef för Centre for European Reform, en tankesmedja i London, ”och sedan vara hård mot sina samarbetspartner så att de ger honom det han vill ha; och slutligen tala om fördelarna med medlemskapet i EU i en folkomröstningskampanj.”

”Men”, tillade Grant, ”även om han på något sätt lyckas nå en överenskommelse som låter honom stödja ett medlemskap är hans vägran att inte förrän i sista minuten plädera för Europa riskabel.”

I bakgrunden finns en mängd frågor om Storbritanniens framtida roll i Europa. David Cameron har svarat svävande när det gäller exakt vilka eftergifter han behöver få tillgodosedda i den planerade omförhandlingen. Det är oklart hur dessa skulle kunna värnas i ett nytt EU-fördrag – någonting han säger att han vill ha – inför en folkomröstning år 2017. Det finns inte heller någon egentlig uppfattning om hur Storbritannien kan bibehålla sitt inflytande i unionen samtidigt som landet står utanför eurozonen som blir alltmer integrerad.

De som är beredda att överväga en ”Brexit” har ännu inte presenterat ett övertygande alternativ. Och de som vill undvika en folkomröstning har ännu inte förklarat hur den allmänna opinionen kan förlika sig med Europaprojektet, eller om det går att skjuta upp en folkomröstning på obestämd tid. Få av dessa frågor lär ställas, än mindre besvaras, i kampanjen inför valet i Storbritannien. Men en del av dem kommer helt klart att behöva lösas efter den 7 maj, oavsett vem som vinner.

Stephen Castle är journalist i New York Times.Översättning: Martin Peterson.