Spaniens socialdemokratiska premiärminister Pedro Sánchez är på väg att utföra ett politiskt konststycke som egentligen inte ska vara möjligt. När han i höstas lyckades få ihop ett underlag för att bilda en ny regering skedde det med stöd av en rad regionala partier i Katalonien och Baskien under skarpa protester från högerpartierna PP (Partido Popular) och VOX. Socialistpartiets högkvarter i Madrid belägrades under stora delar av november 2023, och i den konservativa pressen hudflängdes Sánchez för sina eftergifter mot de dömda katalanska separatisterna. Den katalans­ka region­regeringen under Carles Puigdemont hade 1 oktober 2017 på eget initiativ genomfört en folkomröstning om Kataloniens självständighet.

Projektet havererade totalt och de inblandade politikerna ställdes inför rätta i Madrid för uppvigling och brott mot landets författning, som katalanerna ratificerade 1978 när Spanien blev demokratiskt efter Francodiktaturen. 2019 avkunnades domarna som innebar fängelsestraff på 6 till 12 år för de inblandade politikerna. Den 7 mars 2024, sju år senare, trumfade Socia­listpartiet (PSOE) med Sánchez i spetsen igenom en amnestilag för de katalanska dissidenterna i utbyte mot två av de prokatalanska partier­nas lojalitet vid regeringsbildningen i november 2023.

De nationella partierna högerut på den politiska skalan rasade mot tanken på strafflindring men ställdes inför fullbordat faktum. Uppemot 400 personer som gjort sig skyldiga till separatistiska brott från 2014 och framåt kommer att slippa rättsliga följder. Sánchez talar om försoning och en förstärkning av demokratin, oppositionen kallar det ett haveri för rättsstaten. Hårda ord har fällts om Sánchez, som anklagats för löftesbrott, opportunism och maktlystnad.

Och vad händer nu? Har Sánchez brutit udden av den katalanska separatismen? Knappast, tongivande katalanska politiker applåderar och säger med en röst att amnestin är det första ­steget, självbestämmandet nästa. För att ytterligare spä på spänningen och ovissheten har den katalanska regionpresidenten Pere Aragonés utlyst nyval till det katalanska parlamentet. Inte nog med det. Expresidenten Carles Puigdemont som levt i landsflykt i Belgien i flera år har deklarerat att han ställer upp för sitt parti Junts per Catalunya (Tillsammans för Katalonien) och detta är nu bekräftat. Utfallet av det katalanska valet kommer att ge en fingervisning om var separatismen står idag i Katalonien och hur den kommer att prägla Spanien under de kommande åren. Frågan är om den turbulenta tiden efter 2017 har dämpat ambitionerna att slita sig loss från Spanien eller om motgångarna har verkat sporrande.

Vilken inverkan kan Puigdemonts återkomst i den katalanska politiken tänkas ha? Efter det misslyckade utbrytningsförsöket 2017 där han var den mest pådrivande sjappade han från landet. Har det skadat hans ställning? Anser man att han har svikit sina väljare och sina åsikter genom sitt handlande eller har han fått martyrstatus?

Hur PSOE ska hantera alla dessa frågor kan man undra? Sánchez, som den politiske Houdini han är, har han krånglat sig ur liknande situationer förr. Det politiska klimatet har nu hårdnat och polariserats: å ena sidan kommer oppositionen att göra allt för att sabotera amnestilagen, å andra sidan har de katalanska separatistpartierna agendan fastlagd: ett krav på referendum om självständighet.

Det som sker påminner om ett ironiskt talesätt spanjorer använder om sig själva: ”Dos españoles, tres opiniones” (”Två spanjorer, tre åsikter”). Andemeningen är att en spanjor kan hysa flera motsatta åsikter samtidigt och att konsensus inte är eftersträvansvärt. Om det ligger något i detta ordstäv är svårt att veta, men den aktuella dragkampen mellan Madrid (centrum) och Katalonien (periferi) med dess turer och skiftande pakter tyder på det. Märkligt nog gjorde ledaren för det största oppositionspartiet PP, Alberto Feijóo, en U-sväng i februari 2024 och deklarerade att han kunde tänka sig att stödja en amnestilag. Detta vållade naturligtvis rabalder i partiet som hela tiden hävdat att de katalanska separatisternas brott kan liknas vid en statskupp och uppvigling.

Spanien är inte känt för att vara kompromissernas land. Också den här gången skärptes motsättningarna i den allmänna opinionen. När Sánchez väl hade utsetts till president den 16 november 2023 inträffade ändå något nästan obegripligt, det blev tyst eller nästan tyst. Förarbetet med amnestilagen kunde påbörjas redan i november och i slutet av januari 2024 lades den fram i parlamentet. Lagförslaget mötte dock motstånd och stoppades temporärt. Katalanska partiet Junts per Catalunya ansåg att amnestin var för snäv och inte innehöll tillräckliga garantier för den framtida självständighetsprocessen och för Kataloniens expresident Carles Puig­demonts återvändo från landsflykten.

Inget av det som sker i ett land sker isolerat från historien och den kontext som uppstått genom en lång kedja av händelser och växlande uppfattningar om hur världen är och bör vara. Så även i detta fall i Spanien.

I de flesta europeiska länder råder en dragkamp mellan centrum och periferi. Den har varit mer eller mindre synlig i olika länder under olika tider, och den tar sig olika uttryck. Dragkampen kan skjuta in sig på det ekonomiska (förfördelning), det politiska (maktförhållanden), det språkliga (regionala språks status) eller det kulturella (marginalisering). De flesta länder i Europa lider av något slag av obalans: Storbritannien tampas med Skottlands ­självständighetssträvanden, Italien har sitt Nord och Syd, i det federala Tyskland höjs separatistiska röster i Bayern, Frankrike förde redan på medeltiden en konsekvent centraliseringspolitik utgående från Paris (Île-de-France); le Midi kvästes brutalt redan på 1200-talet under Albigenserkrigen. I Sverige nedkämpades allt motstånd mot centralmakten efter de danska krigen på 1600-talet. Försvenskningen var obeveklig i söder, liksom senare i de områden i norra Sverige där samiska och finska dialekter talades.

I Spaniens historia har dragkampen mellan centrum och periferi varit en konstant vilket kastar ljus över det som sker i Katalonien idag. De medeltida rikena Kastilien och Katalonien (som tidigt befann sig i personalunion med Aragonien) var ett resultat av den sega åter­erövringen av Iberiska halvön från morerna, som varade nästan åtta sekler. Det har framställts som en kamp mellan kristendom och islam, men ofta var det mer snöda intressen som kom emellan. Tre band formades, till väster Galicien som bildade Portugal, Kastilien i centrum och Katalonien i öster. Dessa tre riken hann få så stark identitet under medeltiden att de inte naturligt kunde gå upp i varandra. Dessutom var de så pass jämnstarka att de höll varandra stången. Centrum (Kastilien) försökte införliva Portugal på 1400-talet men det gick inte. Det katols­ka kungaparet Ferdinand och Isabella skapade Spanien 1469 genom att ena Kastilien med Aragonien som innefattade det ganska självständiga Katalonien. Men de perifera landsdelarna vände ryggen till.

När de medeltida rikena uppstod i kölvattnet av återerövringen från morerna förlänades de så kallade fueros, som var sedvanerätt och lokala privilegier. Dessa rättigheter löper som en röd tråd genom historien och har skapat starka regio­nala och lokala identiteter. Kastilien var engagerat i koloniseringen av Amerika, ett gigantiskt projekt som sträckte sig från Patagonien långt upp i dagens USA. Katalonien var till en början en förlängning av det frankiska riket i norr och bildade ett bålverk mot morerna och islam i söder. Såväl kulturell som språklig påverkan kom norr­ifrån. Det gryende Katalonien ingick i den sydfranska sfär där den höviska diktningen stod högt i kurs, medan Kastilien hyllade de episka hjältarna och en from religiositet.

Katalonien hade tidigt orienterat sig mot Medelhavet, och blev en stormakt under 1200- och 1300-talen med besittningar på Sardinien och i Grekland. Klyftan mellan Katalonien och Kastilien blev än tydligare på 1500- och 1600-talen när Kastilien engagerade sig i koloniseringen av Amerika, ett gigantiskt projekt som sträckte sig från Patagonien långt upp i dagens USA. Eftersom koloniseringen av Amerika monopoliserades av Kastilien, hamnade Katalonien i bakvatten.

De båda landsdelarna hade slagit in på skilda vägar: Kastilien, det spanska kärnlandet, blickade mot väster och skapade ett imperium, Katalonien stagnerade och de högre klasserna började gå över till kastilianska (spanska) under 1500-talet, särskilt i Valencia. Kastilien och Katalonien möttes aldrig riktigt och lade inte grunden för ett gemensamt projekt. Förenklat kan man säga att Kastilien tenderade mot idealism (Don Quijote är arketypen) och äventyrlighet medan Katalonien var inriktat mot pragmatism och företagsamhet.

Centrifugala krafter har alltid funnits i Spanien men styrkan har varierat. Under det centralistiska 1700-talet hade Katalonien en nedgångsperiod, under 1800-talet fick regionen ett ekonomiskt och kulturellt uppsving. Francotiden 1936–1975 var mörk, det var imperiets språk spanska som skulle talas i hela landet. När demokratin återinfördes 1978 skedde en utveckling mot en federal stat och de perifera regionerna – Galicien, Baskien och Katalonien – började kräva större befogenheter. Mycket vill ha mer, heter det. Det finns också en hel del som tynger ner den andra vågskålen. Spanien har integrerats alltmer, inte minst utbildnings- och arbetsmarknadsmässigt. Folkomflyttningarna, globaliseringen (turismen är en viktig del) har gjort sitt till för att sudda ut gränser och för många är den romantiska synen på katalansk historia och identitet något gammalt och nattståndet.

Opinionsundersökningar utförda i Katalonien under 2023 visar att stödet för självstyre har minskat något. Enligt CEO (Centre d’Éstudis d’Opinió) som sorterar under regionregeringen (la Generalitat) skulle 41 procent rösta för självständighet, medan 52 procent skulle rösta emot, resten obestämda.

En uppdelning på ålderssegment ger en mer problematisk bild av opinionen: personer över 43 år visar det största stödet för Kataloniens självständighet, medan intresset sjunker hos dem som är födda runt sekelskiftet. Hos dem ligger stödet på 28–29 procent. Denna fördelning visar på en trend i opinionen mot en mer negativ hållning till en frigörelse från Spanien. Men detta ger ingen möjlighet att förutsäga resultatet av det kommande parlamentsvalet i Katalonien. Olika sonderingar har visat att opinionen är flyktig och ändrar sig från dag till dag.

När banden mellan centrum och periferi tänjs ut riskerar nationen att rämna. Hur frågan om amnesti för de katalanska ledarna löses och hur kravet på referendum hanteras på sikt kommer att få stor betydelse för den framtida utvecklingen och för förhållandet mellan centrum och periferi i Spanien.