Friedrich Nietzsche konstaterade redan 1886 att det var kännetecknande för tyskarna, att frågan ”Vad är tyskt?” var ständigt aktuell för dem. 135 år senare är Tyskland fortfarande ett land sysselsatt med sig självt, även om orsakerna till tyskarnas upptagenhet av sin egen identitet, av hur de ska förhålla sig till sig själva och sitt land, är andra nu än då.

Den tyska nationen och nationalismen var en komplicerad hi­storia från första början. Tyskland blev en nationalstat sent. Även om det ”tysk-romerska riket” formellt sett existerade ända till 1806 var detta endast ett mycket löst sammansatt förbund av i stort sett självstyrande territorier i en svåröverskådlig röra. Enandet 1871 hade föregåtts av nationella strävanden som gick hand i hand med frihetliga och demokratiska idéer. Ändå var det under konservativa och auktoritära snarare än demokratiska förtecken som Bismarck till sist lyckades ena landet.

De nazistiska förbrytelserna gjorde alla idéer om tyskt nationellt självförhärligande omöjliga efter andra världskriget. Till detta kom delningen av landet i två olika stater, Förbundsrepubliken och DDR. Fanns det ens någon tysk nation kvar, och hur skulle den i så fall förstås? I Västtyskland talades det om att man gått in i en postnationell era, i Östtyskland menade regimen så småningom att DDR var en egen nation.

I efterkrigstidens Tyskland var man kort sagt tvungen att bygga sin identitet på något annat än nationens enhet eller storartade historia. Men det betydde inte att historien inte spelade någon roll. Tvärtom. Tyskland är på många sätt ett land besatt av sitt förskräckliga förflutna.

Avståndstagandet från all form av nationalism och uppfattningen att det är viktigt att framhäva den egna historiska skulden delas inte av alla.

Dagens Tyskland föddes ur andra världskrigets ruiner, ur det nazistiska rikets undergång. Det visade sig bli en lyckad pånyttfödelse ur denna ”Stunde null”, nollpunkten efter nederlaget i andra världskriget, när förvånansvärt snabbt ett demokratiskt, fredligt och rikt Västtyskland växte fram. Och när DDR-diktaturen­ föll och Tyskland återförenades utsträcktes demokratin till att omfatta hela landet – hela nationen, om man så vill.

Men har då Tyskland till sist blivit ett ”normalt” land, ett land med ett avslappnat och okomplicerat förhållande till sig själv och till omvärlden, där historiens spöken inte längre spelar någon roll?

När Tyskland arrangerade fotbolls-VM 2006, ett halvår efter att Angela Merkel tillträtt som förbundskansler, tillät sig stora delar av den tyska befolkningen för första gången efter andra världskriget att visa patriotiska känslor, har det sagts. Dess­utom skedde det under avslappnade, toleranta och världstillvända former.

Tio år senare, efter att Donald Trump valts till USA:s president, beskrev New York Times Angela Merkel som västvärldens ledare och sista försvarare. Oavsett om man höll med om denna beskrivning eller inte var det, sett i ett bara något längre historiskt perspektiv, anmärkningsvärt att Tysklands kansler kunde framställas som den demokratiska världens främsta företrädare. Tyskland, som inte för alltför länge sedan varit världens värsta förbrytarstat, hade inte bara blivit en del av västvärlden, utan sågs nu av många till och med som en förebild.

Men trots tecknen på ett mer avslappnat förhållande till sig själva och omvärldens respekt fortsätter Tyskland att sysselsätta sig med sin historiska skuld. Inget annat land har på samma sätt bearbetat, diskuterat och gjort upp med sitt förflutna. Visst kan man ha synpunkter på att det dröjde innan denna uppgörelse kom igång på allvar (i Västtyskland. I DDR skedde det knappast alls). Och den omfattande bearbetningen av historien följde på unika brott, brott som naturligtvis motiverar, ja nödvändiggör en sådan djupgående upparbetning. Ändå är det värt att ha i åtanke hur viktig denna Vergangenheitsbewältigung är för det moderna Tyskland, för det land man blivit, för landets identitet. Att lyfta fram sitt mörka förflutna är en avgörande del av den tyska statens officiella berättelse om sig själv. Där andra kan tillåta sig att blicka tillbaka på ett ärorikt förflutet, skapar sig den tyska staten legitimitet genom sin Erinnerungskultur, minneskultur, genom att visa på sin skamliga historia och därmed på vad man inte längre är och inte ännu en gång vill bli. Detta tar sig uttryck i såväl högtidstal som i många enskilda tyskars förhållningssätt, liksom högst konkret, som i Förintelsemonumentet i centrala Berlin.

Motviljan mot all nationalism ledde även till att själva nationalstatsidén ifrågasatts på ett radikalt sätt. Idag kan det tyckas självklart att det finns ett återförenat, demokratiskt Tyskland. Men återföreningen 1990 välkomnades inte av alla tyskar. Författaren Günter Grass, exempelvis, motsatte sig sammanslagningen av Förbundsrepubliken och DDR, och hörde till dem som gjorde en direkt koppling mellan Bismarcks grundande av den första tyska nationalstaten och Förintelsen. Joschka Fischer, politiker för partiet De gröna (och senare utrikesminister i det återförenade Tyskland) var inne på samma spår och menade att det var nödvändigt att reagera med panik mot allt nationellt.

Återföreningen kom ändå. Mindre än ett år efter att Berlinmuren fallit var Tyskland ett land igen – och därmed fanns det vare sig man ville eller inte åter­igen en tysk nationalstat.

Men skepsisen mot det nationella lever kvar, och tar sig bland annat uttryck i begeistringen för Europasamarbetet: Bara i Tyskland har tanken på att nationerna ska uppgå i en europeisk republik fått stöd i bredare kretsar, skriver historikern Heinrich August Winkler i sin 2020 utgivna, korta bok om Tysklands historia: Wie wir wurden, was wir sind – hur vi blev de vi är.

Historien spelade roll även i flyktingkrisen 2015. Hur Tyskland då agerade hör till det mest omstridda under Angela Merkels tid som förbundskansler. Att så många flyktingar tilläts komma till Tyskland är något som både hyllats och kritiserats. CDU-­politikern Norbert Blüm hörde till dem som hänvisade till Tysklands förflutna i samband med det generösa flyktingmottagandet när han skrev att han, mot bakgrund av Tysklands förfärliga historia, blev glad när ”vi plötsligt ses som människovänner”. Den evangeliska biskopen i Berlin-Brandenburg, Markus Dröge, menade att 2015 skulle gå till historien som det år då ”Tyskland visade ett nytt ansikte”. Flyktingmottagandet var ett exempel på hur lärdomarna av den tyska historien omsattes i praktiskt handlande, ansåg han.

Men den stora invandringen gav även anledning till att diskutera integration och vilka värden som kunde anses centrala i Tyskland, kort sagt återigen frågan ”Vad är tyskt?”. Våren 2017 väckte inrikesminister Thomas de Maizière (CDU) uppmärksamhet genom att initiera en debatt om tysk Leitkultur, alltså om vilka värden som ska gälla och vara vägledande i samhället och som de nyanlända bör anpassa sig till. ”Vilka är vi, och vilka vill vi vara – som samhälle och nation?” frågade sig ministern i en artikel i Die Zeit. Till de värden som lyftes fram hörde ”vi är inte burka”, att Tyskland är en ”kulturnation” och att se bildning som ett egenvärde. Han framhöll religionen som ett kitt i samhället. Även förhållandet till den särskilda tyska historien var en del av det som de Maizière menade skulle ingå i en tysk Leitkultur.

Ministerns utspel kritiserades förstås. Socialdemokraterna, SPD, anklagade honom för att fiska i grumliga vatten. Från flera håll framfördes åsikten att de viktiga värderingar som alla bör hålla sig till återfinns i den tyska grund­lagen, och att det räcker så. Någon Leitkultur behöver inte slås fast av någon minister, menade kritiker från vänster och liberalt håll.

Frågor om identitet, Europasamarbete och synen på det förflutna har tagit sig även andra politiska uttryck. Avståndstagandet från all form av nationalism och uppfattningen att det är viktigt att framhäva den egna historiska skulden delas inte av alla. Till den kompromissvilliga mittenpolitikern Merkels långa regeringstid hör även framväxten av ett högerpopulistiskt, åtminstone delvis även högerextremt parti: Alternative für Deutschland, AFD. Partiet fick ett uppsving i opinionen i samband med flyktingkrisen 2015, och kom in i förbundsdagen 2017. Här har vi att göra med ett parti vars värderingar går på tvärs med det som präglat det moderna Tyskland: uppgörelsen med historien, skepsisen mot det nationella, den europeis­ka integrationen. 2017 kallade AFD-politikern Björn Höcke Förintelsemonumentet i Berlin för ett ”skändlighetens monument” och menade att Tyskland borde göra en helomvändning i sin Erinnerungskultur.

Vill man förstå tysk identitet och tyskarnas syn på sig själva, kan man naturligtvis studera vad som händer i politiken, i kulturen och i den intellektuella debatten. Men hur ser den bredare tyska befolkningen på sitt land och på vad det innebär att vara tysk?

Opinionsundersökningar visar att en majoritet av tyskarna uppger att de är stolta eller ganska stolta över sitt land, och att denna majoritet med en positiv syn på det egna landet har funnits i decennier.

2016 gjorde opinionsinstitutet Allensbach en undersökning om tysk identitet på uppdrag av Frankfurter Allgemeine Zeitung. Man frågade bland annat om ”att vara tysk” kunde definieras genom medborgarskapet, respekt för grundlagen och den frihetliga, demokratiska samhällsordningen, eller om tyskheten ut­över detta hade att göra även med kultur och bakgrund. 39 procent svarade ja på det första alternativet. 49 procent däremot menade att det inte räckte med ett tyskt pass, att ha varit en tid i Tyskland och att respektera vissa grundläggande värden för att vara riktigt tysk, utan att ”att vara tysk” också hade med traditioner och ursprung att göra. 76 procent ansåg att den tyska kulturen skulle vara Leitkultur för invandrare. En majoritet av de tillfrågade menade att det fanns en tysk ”nationalkaraktär”, och på frågor om vilka karaktärsdrag som var typiskt tyska gav en stor andel av de tillfrågade närmast klichéartade svar, som att tyskar var pliktmedvetna och ordningsamma.

Den som vill förstå något om dagens Tyskland, om dess politiska landskap och om tysk identitet måste även ha dimensionen öst-väst i åtanke. Fortfarande uppger 41 procent av invånarna i östra Tyskland att de snarare känner sig som östtyskar än som tyskar. AFD har betydligt större stöd i det som en gång var DDR, än i det gamla Västtyskland.

Coronakrisen har visat att nationalstaterna även inom EU är långtifrån överspelade. När krisen slog till, fick vi se mer eller mindre stängda gränser och hur nationerna agerade var och en för sig själva snarare än gemensamt. Samtidigt ifrågasätts numera det totala avfärdandet av patriotism och nationell identitet i Tyskland även av intellektuella som står mycket långt ifrån högerpopulism – och extremism. Vänsterliberala vill inte överlåta frågan om nationen till högern, utan verka för ett demokratiskt, upplyst och liberalt nationalmedvetande.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I boken Flagge zeigen argumenterar Enrico Brissa för Verfassungspatriotismus, en patriotism som tar sin utgångspunkt i författningen, men som han menar samtidigt behöver innehålla känslomässiga komponenter. De tyska statssymbolerna, som flaggan, kan här spela en viktig roll, enligt författaren. Argumentationen sker mot bakgrund av att flaggan möts med skepsis i många kretsar (utom i samband med fotboll) och att tyskarna fortfarande har ett ansträngt förhållande till frågor om nationell identitet och patriotism. I boken Deutsch, nicht dumpf frågar sig författaren Thea Dorn om tyskarna får älska sitt land, och argumenterar sedan för en ”upplyst patriotism” som enligt henne utöver författningspatriotism även bör vila på en kulturell tysk identitet.

Vad är det då för land Angela Merkel lämnar efter sig? Tyskland är respekterat och Merkel har på många sätt lyckats sörja för stabilitet genom världskriserna. Men det är också ett land där ett högerpopulistiskt parti fått fäste, och där polariseringen ökat. ­Samtidigt är framväxten av högerpopulistiska partier och ökad polarisering inget unikt för Tyskland. Snarare är detta mer utpräglat i flera andra västländer. På ett sätt är även detta ett tecken på att Tyskland är ett ”normalt” västland, om man så vill – även om det här alltid finns en rädsla för att historiens spöken ska återkomma.

När historien om Merkeleran skrivs, kommer det nog också sägas att hon var en pragmatisk, jordnära politiker, men därmed också en politiker utan alltför stora visioner. Kanske gäller detta även hennes uppfattning om vad som är tyskt? Tillfrågad om vad hon tänker på när hon tänker på Tyskland svarade hon i en intervju innan hon blev förbundskansler att hon tänkte på ”täta fönster”. ”Inget annat land kan bygga så täta och vackra fönster”, sa hon, och fortsatte med att hon även tänkte på rustik mat, lövträd som bokar och ekar och på vissa fåglar, som tranor och storkar.

Det är en på sitt sätt nästan poetisk beskrivning av vad som är tyskt, ett svar fritt från såväl självklander som självförhärligande, men samtidigt knappast tillräckligt för att bygga en nationell identitet.

Enrico Brissa konstaterar i Flagge zeigen att diskussionen om nationalstolthet ändå har blivit mer avspänd på senare tid och pekar på att Merkel i en intervju 2018 uttryckligen sade att hon önskar sig att tyskarna ska vara just stolta över sitt land. Ett sådant uttalande, konstaterar Brissa, hade verkat mycket provocerande bara några år tidigare.

Ändå är Tyskland och tyskarna inte färdiga med sig själva. Även om mycket har hänt under de senaste decennierna, är alltså förhållandet till den egna identiteten och nationen fortfarande komplicerat och ansträngt. Och det är väl gott så. Den självkritiska tyska historiemedvetenheten är en av de största landvinningarna under de senaste 75 åren, menar historikern Heinrich August Winkler. Samtidigt pekar han på en risk med den tyska fixeringen vid sina historiska brott, nämligen att den slår över i moralism och högmod, i en föreställning att Tyskland är moraliskt mer högtstående än andra länder. En sådan inställning skulle kunna utvecklas till en ny idé om en särskild tysk mission i världen och fjärma Tyskland från sina västliga allierade.

Frågor om identitet aktualiseras inte bara i Tyskland av den pågående samhällsutvecklingen med globalisering, polarisering och migration. Man kan fråga sig om det räcker att bygga sin identitet kring bearbetningen av sin historia och sin demokratiska författning, eller om det krävs något ytterligare, och i så fall vad. Tyskland, med sin långa historia av ältande av ”vad är tyskt”, är förmodligen bättre rustat än många andra länder att under sansade och kloka former föra en sådan diskussion. Antagligen kommer man att kunna ta ytterligare steg mot en mer avspänd självbild i takt med att mer tid passerat sedan 1900-talets förfärligheter. Kanske behöver frågan ”Får vi älska vårt land?” någon gång inte längre ställas. Men Tyskland kommer garanterat att fortsätta att aktivt förhålla sig till sin historia även under An­gela Merkels efterträdare på kanslerposten.