Ha inte så bråttom, tänker jag när jag läser kommentarerna till rege­ringens beslut att ansöka om Natomedlemskap. ”Det har blivit lät­tare att andas”, skriver Expressens Anna Dahlberg i en artikel vars rubrik sammanfattar många andras förhoppningar om vad ett Natomedlemskap ska leda till: ”Äntligen blir Sverige ett normalt land” (14/5 2022). Göran Greider ger uttryck för samma tankegång, men för honom innebär den en besvikelse: ”Sverige blir ett medelmåttigt mainstreamland” (ETC 4/5 2022).

Det tror jag inte ett dugg på, eftersom vårt grundläggande problem – det underliga, specifikt svenska problem som ordet ”normalt” syftar på – inte är av säkerhetspolitisk natur. Problemet är att vi har förlorat förmågan att handskas med svåra frågor på ett konstruktivt sätt – eller snarare aktivt tränat bort den. Tassandet kring Nato är ett bra exempel på det, men det är ett symtom, inte själva sjukdomen.

”En historisk epok avslutas. Sverige kommer aldrig mer att inta en tredje ståndpunkt mellan öst och väst”, skriver Dahlberg. Den som rullar mikrofilmade tidningar från början av 1950-talet, när den så kallade tredje ståndpunkten diskuterades som hetast kommer inte att hitta en överspelad debatt. Tvärtom – argument, retorik och debattknep låter mycket bekanta. De känns igen därför att de har blivit de har blivit en självklar del av vår offentlighet.

”Alla som följer med i politik och kulturliv inser efter ett tag att debatt inte handlar om att ha de bästa argumenten.”

Alla som följer med i politik och kulturliv inser efter ett tag att debatt inte handlar om att ha de bästa argumenten. Den outtalade strategin går snarare ut på att göra alla argument överflödiga, den egna sidans lika väl som motståndarens. Du vinner spelet genom att få motståndaren att diskvalificera sig själv så fort han öppnar munnen. Därefter behöver inget tungt arbete uträttas – diskussionerna är avgjorda på förhand och kan skötas med autopiloten inkopplad.

För att få motståndaren att diskvalificera sig själv behöver man etablera något som skulle kunna kallas ”den förnuftiga medelvägen”. I själva verket är det en falsk medelväg, eftersom den enbart tjänar till att utdefiniera människor från det offentliga samtalet. Det som ska föreställa offentlighetens förnuftiga mittlinje består egentligen av ett smygande med åsikter och lojaliteter som inte kan uttryckas öppet.

Den tredje ståndpunkten, som gick ut på att Sverige skulle vägra att välja sida mellan de båda kärnvapenmakterna USA och Sovjet, var en sådan framgångsrikt etablerad medelväg. Dess företrädare utgjordes av författare och intellektuella – Artur Lundkvist, Folke Isaksson, Sivar Arnér, Werner Aspenström och Karl Vennberg (senare redaktör för Aftonbladets kultursida 1957–75).

Deras huvudmotståndare var DN:s chefredaktör Herbert Tingsten. Han stödde visserligen medborgarrättsrörelsen i USA, men han talade också lite för mycket om Gulag; därför hade han avvikit från den förnuftiga medelvägen och tilldelades rollen som extremist. En extremist grälar man inte med, man använder hans namn som en symbol för att skrämma andra till tystnad. ”Du låter som Tingsten” var en anklagelse som användes i debatten ­– den som lät som Tingsten var, underförstått, bara ett steg ifrån att låta som Goebbels.

När den tredje ståndpunkten debatterades förklarade Vennberg: ”Det är vår skam att vi inte ens halvhjärtat kan delta i den ideologiska uppmarschen för ett tredje världskrig. Jag tror att vi kan bära den skammen. Både nu och i framtiden” (Morgon-Tidningen 20/5 1951).

”Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans”, påstod Lundkvist (Morgon-Tidningen 12/6 1951). ”Det finns också ungefär lika litet verklig social och ekonomisk demokrati i till exempel Förenta staterna som det finns verklig socialism i till exempel Sovjetunionen.” Grunden för den tredje ståndpunkten var den låtsat objektiva blick som inte såg några väsentliga skillnader mellan Väst och Sovjet: ”I själva verket lever flertalet av de förmenta, västliga demokratierna under privat- och monopolkapitalismens mer eller mindre fullständiga diktatur, liksom de kommunistiska folkdemokratierna lever under en statskapitalismens bara ännu mera oinskränkta diktatur.” Demokratin, även i Sverige, var mest en vacker fras, eftersom medborgarna röstade på fel partier: ”Ett fåtal kapitalstarka instanser kan genom sin tidningspress och andra privatägda propagandainstrument påverka opinionen så att ett stort antal människor röstar emot sina egna verkliga intressen.”

Men även om båda stormakterna är lika goda kålsupare är det framförallt den ena kålsuparen som ska ha stryk. USA är ”en hårdare monopolkapitalistisk diktatur än något annat land”, fortsätter Lundkvist. Kalla kriget är främst den ena partens fel: med propaganda och ekonomiska påtryckningar ”strävar Amerika att driva fram en uppdelning av världen i två till tänderna väpnade maktblock.”

Att det med hans egna ord inte fanns någon ”verklig socialism” i Stalins Sovjetunionen verkade Lundkvist ha glömt när han fick en inbjudan att tillbringa två månader där, en resa som resulterade i boken Vallmor från Taschkent (1952). Vid ett tillfälle såg han fångar titta ut från ett tåg, bevakade av militär, men han oroade sig främst för att han kunde misstolka scenen, eftersom han kunde vara ”infekterad av den våldsamma misstroendekampanj som Sovjet är utsatt för”. Lundkvist påstår att han ”försökt att varken beljuga eller förhärliga” Sovjetunionen, vilket låter som att han bestämt sig för att inta en objektiv tredje ståndpunkt. Men när den pliktskyldiga formuleringen är avklarad är det dags för förhärligandet. Han hyllar ”den understrukna humanism, det orubbliga lugn, den trygga tillit till egna krafter och egen klokhet som Stalin symboliserar”.

Den här dubbelheten och ohederligheten hade Eyvind Johnson fått nog av. 1951 blev han inbjuden att hålla det årliga vårtalet till Uppsala universitets studenter. Han utnyttjade tillfället att säga vad han tyckte om de påstådda fredsvänner som låtsades att de intog en högre, neutral ståndpunkt, samtidigt som de alltid kritiserade USA hårdare än Sovjet. Talet sändes i radio och publicerades i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen (13/5 1951). Johnson nämnde inga namn, och det behövdes inte; hans tal utlöste ett stort kulturbråk om den tredje ståndpunkten.

Argast var Karl Vennberg. Johnson ”vill rentav få oss att tro att det skulle vara ett sakligt argument mot de tvivelsjuka att de lika gärna kan bli hängda i ett ryskt som i ett amerikanskt rep; men det verkar snarast spark med SA-stövel”, skrev han (Morgon-Tidningen 20/5 1951).

Till historien hör att Vennberg, innan han blev vänsterintellektuell, hade medverkat med två dikter i tidskriften Den svenske nationalsocialisten, vilket Peter Luthersson har visat (Expressen 28/11 2002). Dikterna publicerades 1936; om någon undrar var Vennberg då 26 år.

Vennberg ville gärna få sitt Sovjetkramande att se ut som en sorts hygglig, livstrött existentialism. ”Jag har länge misstrott alla världsåskådningsmänniskor, alla dem som självbelåtet inrättar sig på klippan Gud, Marx, Freud eller Hitler och från denna upphöjda plats spottar på den okunniga eller tvivlande hopen”, skrev han (tidskriften 40-tal 3/1946). Här talar någon som presenterar sig som läsarens desillusionerade kompis – alla alternativ är lika dåliga, eller hur? – men tonfallet skiftar till en påtaglig värme när Vennberg i samma artikel skriver om Stalins diktatur. ”Likaså kan man utan att vara ortodox marxist eller överhuvud omfatta någon ’världsåskådning’ med intresse och beundran följa den delen av Sovjetunionens politik som har med socialistisk uppbyggnad att göra.” Uppbyggnaden skedde delvis med slavarbetskraft, men Vennberg var kanske inte tillräckligt intresserad för att notera det.

När tredje ståndpunkten diskuterades i Folket i bild skrev han att det ideologiska spelet kanske kunde roa en cyniker, men ”själv är jag tyvärr inte cynisk nog” (FiB 11/1950). Lite senare i samma artikel påstod han att oron för den sovjetiska krigshetsen var överdriven, eftersom Sovjet ”underlade sig inte ens Finland”. Det berodde som bekant på att Finland slogs för sin överlevnad, men den lilla detaljen var han cynisk nog att utelämna.

Till vänster om den tredje ståndpunkten fanns personer som var öppet lojala med Sovjet. Dem hittar man inte i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, men i kommunistiska Ny Dag. Att vara kommunist vid den här tiden var ofta lika med att hylla Stalin, som ännu var i livet (han avled 1953).

1947 undertecknade 31 författare en hyllning till Sovjet, med anledning av oktoberrevolutionens 30-årsjubileum, publicerad i Ny Dag och överlämnad till ambassadör Tjernysjev. ”Oberoende av alla politiska ställningstaganden ser vi med beundran på det stora arbete, som lagts ner på analfabetismens utrotande, skolväsendets utbyggnad och strävandena att göra den högre kulturens skatter tillgängliga för alla”, skrev de. Bland undertecknarna fanns Moa ­Martinson, Lars Ahlin och Ivar Lo-Johansson, men också tredje ståndpunktarna Vennberg, Lundkvist och Aspenström.

Vennberg motiverade sin underskrift genom att skylla på Tingsten: ”I den nuvarande atmo­sfären av demagogi och propaganda, som Dagens Nyheter framförallt bär ansvaret för, ligger det i den kritiska balansens intresse att Amerika med sin alltmer systematiska förföljelse av all radikal opinion inte får bestämma vad vi ska tänka och tro om Sovjet” (Aftonbladet 9/11 1947).

En öppet uttryckt Sovjetlojalitet hade varit hederligare än det som tredje ståndpunktarna ägnade sig åt. Dolda lojaliteter är besvärliga att ha att göra med, men de lämpar sig utmärkt för krogskvaller och för oändliga kultursidesdebatter där man kan antyda att motparten egentligen är lite rödare (eller brunare) än han låtsas vara, att hans ord betyder något annat än de betyder.

De grepp som kommer till användning under bråket om tredje ståndpunkten är bekanta. Man argumenterar inte, man ägnar sig åt utstötning. Motståndaren befinner sig utanför det civiliserade samtalets gränser. Därmed har man förvandlat samtalet till något som alla debattörer älskar: en personfråga. Våra säkerhetspolitiska alternativ har försvunnit bortom horisonten, istället handlar allt om att Tingsten och Johnson borde hålla käften.

Den stora fördelen med personfrågor är att de verkar vara heta och känsliga, när de för det mesta är motsatsen. Att förvandla något till en personfråga är det bästa sättet att lägga locket på en verkligt känslig konflikt. Kunde bara Tingsten, eller Sara Kristoffersson – eller vem det nu blir nästa gång – sitta still i båten skulle vi kunna fortsätta låtsas att det inte finns några allvarliga konflikter.

De roller som folk tilldelas i den sortens utstötningsprocesser kan vara förvånansvärt seglivade. Fyrtio år efter tredje ståndpunktsdebatten skriver historikern Alf W Johansson att ”en sådan total fördömelse av motståndaren” som Tingsten ägnade sig åt ”strider egentligen mot demokratins väsen. Demokratins innebörd är dialogen” (Herbert Tingsten och det kal­la kriget, 1995). Striden om tredje ståndpunkten var ”inte en debatt på lika villkor. Det var inte en ’fri’ debatt i upplysningens anda utan snarare en intellektuell polisaktion mot oliktänkande.” Tingsten befann sig utanför medelvägen och därför var han polis. Om Vennberg, som associerade till SA-stövlar när han angrep Johnson, skriver Johansson däremot att han hade ”en fundamental känsla av obehag inför det entydiga ställningstagandet. Det skrämde honom som en form av självstympning.”

Debatten om den tredje ståndpunkten nämns inte med ett ord i Tage Erlanders utgivna dagböcker. När den rasade som hetast var han fullt upptagen med att i hemlighet köpa radarutrustning från USA. Han träffade den amerikanske ambassadören Walton Butterworth och fick veta att USA bestämt sig för att ge Sverige tillgång till militär radarteknologi: ”Butterworth hade åtskilligt att berätta. Jag tackade honom för att Amerika hade släppt radarmaterielen. Det hade just vid den tidpunkten förekommit mycket tal om amerikansk press på Sverige. Ingenting kunde vara en klarare dementi än beslutet att ge oss radar.”

I sin bok Den dolda alliansen (2011) visar Mikael­ Holmström att Sverige har varit en inofficiell Natomedlem sedan 1949. I april 1952 besökte Erlander USA och förhandlade fram ett avtal om militärtekniskt samarbete som ”ställer oss i paritet med Nato-länderna”, enligt försvarsstabschefen Richard Åkerman. ”Detta får absolut ej offentliggöras, ty då får Sovjet rätt att Erlander var där för sådant.”

Ett 70-tal svenska officerare var i hemlighet krigsplacerade utomlands – vid Natohögkvarteren i USA, Västtyskland och Storbritannien, samt i Norge och Danmark. Natten när Olof Palme blev skjuten fick en av dem bråttom att packa sin väska, eftersom statsministermordet kunde vara början på ett anfall. Hans överordnade rådde honom att avvakta; det är en av Holmströms många häpnadsväckande anekdoter, som tillsammans antyder hur djupt Nato-samarbetet gick. På 1950-talet övade svenska flygvapenpiloter luftstrid tillsammans med Norge. Vid ett krig skulle vi ha gemensam flygstridsledning, och därför köpte regeringen brittiska radarstationer av samma typ som norrmännen.

Allt detta ljög Erlander om inför medborgarna. ”Sverige har ställt sig vid sidan av de stora alliansgrupper, vari världen är uppdelad. Detta har vi gjort för att om möjligt undvika att på grund av allianstillhörighet bli indragna i krig”, sade han i en riksdagsdebatt 1959.

Högerpartiets Jarl Hjalmarson var med på att dölja vad som pågick. I sin dagbok skriver Erlander den 20 mars 1950: ”Hjalmarson här för en diskussion om nordiska försvarsfrågor för onsdagens utrikespolitiska debatt. Tydligen har han ingenting emot en sådan dimbildning att enigheten kan bevaras.”

Dubbelmoralen kring säkerhetspolitiken har lett till ett växande politikerförakt. Samma sak gäller förtroendet för de personer som hörs i den offentliga debatten. Om läsarna misstänker att kända skribenter försöker smyga in Sovjetvänlighet i sina texter medan de låtsas vara självständigt tänkande fredsvänner undergrävs förtroendet för intellektuella röster överhuvudtaget. Därför har debatten om den tredje ståndpunkten sannolikt bidragit till det förakt för ”eliten” som har blivit ett bekymmer idag. En misstro som har grundlagts under så lång tid blir svår att motverka.

Ett gäng verkligt maktkritiska intellektuella hade avslöjat vårt hemliga Nato-samarbete för medborgarna och sedan dragit igång en öppen och hederlig diskussion om våra säkerhetspolitiska alternativ. Vad vi istället fick var det sämsta av båda världar: en försvarspolitik byggd på dubbelmoral plus en offentlig debatt som var full av emotionella låsningar, orealistiska önskebilder och sanningar som inte kunde uttalas. Har vi inte haft en konstruktiv debatt om säkerhetspolitik på 70 år ska vi inte bli förvånade över att andra frågor heller inte behandlas särskilt konstruktivt.

Kalla kriget upphörde för 30 år sedan, men tredje ståndpunkts-tänkandet lever vidare. Det har blivit perfekt internaliserat och tillämpas på nya konflikter. Efter det islamistiska terrorattentatet i Londons tunnelbana 2005 (56 döda, över 700 skadade) skrev Sofie Wiklund i sin ledare i Dala-Demokraten: ”Blair säger att terrorn är ett hot mot demokratin, men hur demokratiskt är Storbritannien och USA när det kommer till kritan? Demokrati är ett fint ord på papperet, men existerar inte i praktiken. Varken Blair eller Bush står för alla människors lika värde. Istället kan de själva betraktas som terrorister.” (8/7 2005).

Tredje ståndpunkts-tänkandet har blivit en ryggmärgsreflex som framstår som fullständigt självklar i Sverige. Vill man hitta aktuella exempel räcker det med två ord: Lars Vilks. Varje gång någon skrev en artikel på temat ”visst är det otäckt när en konstnär blir mordhotad, men Vilks är faktiskt inte heller utan skuld; varför måste han hålla på och bråka i onödan?” visade det sig att tredje ståndpunkts-tänkandet fortfarande lever och frodas.

I en artikel om den ryska ockupationen av Krim och demonstrationerna på Majdan-torget i Ukraina konstaterade Åsa Linderborg: ”Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt” (Aftonbladet, 5/3 2014).

Frasen ”vi behöver inte välja” betyder samma sak som under 1950-talet. Den betyder att skribenten redan har valt – men vad hon har valt kommuniceras ordlöst och underförstått, liksom den uppmaning som hon riktar till läsarna. De uppfostras att göra samma sorts val, utan att några argument behöver uttalas. I texter av det här slaget pågår en trafik där ett tungt bagage går från hand till hand under bordet.

Att överge den mentala tredje ståndpunkts­politiken kan Nato inte hjälpa oss med. Det måste vi göra själva. Avslutningsvis: kom ihåg att lyssna efter tredje ståndpunkts-tänkandets falska objektivitet när den nya stormakten Kina börjar visa sina muskler.